Jag köpte två banankartonger med gamla jultidningar på en loppis i somras. För 200 kronor fick jag en kulturhistorisk läsning som i många fall förde mig hundra år tillbaka i tiden.
Jultidningar var länge en inkomstkälla i flera avseenden. De utgavs för att finansiera diverse föreningsverksamhet, ofta av fackliga eller religiösa organisationer. De var också en del av försörjningsmönstret för de litteratörer som måste hanka sig fram på tillfälliga honorar från de mer reguljära tidningarna och tidskrifterna. Många av våra största författare och poeter under 1900-talet fick bidrag publicerade i mer eller mindre prestigefyllda julpublikationer.
Variationsrikedomen speglas i mina kartonger men också i de många träffar man får vid en sökning i den nationella Libris-katalogen. Vad sägs till exempel om följande:
* Unga skyttar: jultidning utgiven av Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar (1941-1943).
* Friska vindar: jultidning utgifven af Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar (1898-1907)
* Julskeppet: Göteborgsjournalisternas jultidning / utgiven av Västra föreningen av Svenska journalistförbundet (1926-1954)
* Julgåvan: utgiven av Evangeliska fosterlands-stiftelsen (1907-1992)
* Skruven: hotell- och restaurangpersonalens jultidning (1918-1959)
I mina inköpta lådor fanns också Bonniers Veckotidnings julnummer för 1924. Det bjuder på högkvalificerade bidrag av bland andra Selma Lagerlöf, Per Hallström, Sten Selander och Frank Heller. Särskilt fäster jag mig vid en dikt av Anders Österling, senare känd som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Som i så många andra jultidningsbidrag slår han an en kyrklig ton genom att skildra sin ungdoms insats som medlem av en skolkör som uppenbarligen sjöng då och då i Sankt Petri kyrka i Malmö:
På läktarn i Petri vid orgelns musik
vi prövade rösternas styrka.
När flögo sopranernas jublande skrik
så högt i en hissnande kyrka?
Ur orgelpreludiets dunder och svall
koralen steg upp som en palmö.
Med svällande strupar vi skötte vårt kall,
Vi gälla keruber i Malmö.
Man kan inte annat än beundra hans uppfinningsrikedom i rimparet palmö/Malmö. Man kan för sin inre blick se koralens uppstigande vid en avlägsen horisont.
Den mycket påkostade tidningen Julstämning från 1910 bjuder också på kvalificerad läsning. Även denna utgåva inleds med en dikt av Anders Österling där han bland annat fyndigt hittat rimparet svaren/samovaren. Men det är inte det poemet jag stannar inför utan en mycket lång dikt av Albert Engström med titeln Julotta. Den är skriven på renaste hexameter och beskriver julnattens övergång till juldagens morgon med föreberedelser för färden till julottan:
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarne in, till hälften igenyrd
Re’n står en strimma af rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor
tills de kyssas till döds av hvita systrar på taket.
Inne i stugan är lifvet igång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar re’n på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljufliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man får en smörgås med sylta och julkorf,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamles nektar förvisso.
Man kan ana att Engström hämtar motivkretsen från sin småländska barndom och att han fortfarande minns känslan av högtid när han som barn gick in till den högtidliga julottan:
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundratal och du njuter av doften
klockarn spelar så fint, som det gällde hans lif och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! Ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen af tårar.
Hvarför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren!
En vacker bild av gångna tiders jular som den framträdde för en känslig konstnär och poet för mer än hundra år sedan.
Tidens tecken 