Två faktorer under mina barndomsår kom att delvis forma min världsbild. Den ena hängde samman med det interneringsläger för sovjetiska soldater (”Rysslägret i Byringe”) som fanns i min hembygd och som jag skrivit om flera gånger på den här bloggen. Det upplöstes när jag knappast var medveten om dess existens men indirekt kom det senare att påverka mig och tidigt göra mig intresserad av det ryska.
Den andra faktorn var den estniska flyktingfamilj som i mitten på 40-talet kom till gården där jag bodde och som sedan stannade några år innan de drog vidare västerut.
Deras närvaro betydde för mig personligen ett första medvetande om ett land och ett språk bortom min egen verklighet. Den yngste sonen lärde mig räkna på estniska, det första främmande språk jag kom i kontakt med. Kanske var jag då fyra eller fem år; jag vet inte så noga. I alla fall fick jag klart för mig att det fanns ett land österut som hette Estland. Om min generation generellt sett kom att betrakta Baltikum som ett terra incognita så har det i varje fall aldrig gällt för mig.
Om allt detta har jag för övrigt skrivit lite mer utförligt i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut 2012.
Kanske var det blandningen av ryskt och estniskt som under 1990-talet väckte mitt intresse för tonsättaren Arvo Pärt. Hans bakgrund i estnisk och västerländsk musikkultur i kombination med en förankring i en rysk ortodox andlig tradition fascinerade mig. Det ledde till att jag 2002 fick tillfälle att samtala med honom en eftermiddag i Berlin och att jag något senare publicerade boken Arvo Pärt. Om musiken vid tystnadens gräns.
Den boken är slutsåld och den är för övrigt bara delvis aktuell eftersom Arvo Pärt under det senaste decenniet varit oupphörligt verksam som kompositör. Därför har jag skrivit en ny bok, kanske mest att se som en längre essä, där jag i och för sig upprepar basfakta om tonsättarens liv och verk men där jag framför allt dels speglat hans fortsatta arbete och internationella framgångar, dels belyst hans nära relation till den ortodoxa kyrkans andliga arv.
Jag citerar i ett inledande avsnitt vad han själv sagt i en radiointervju i New York förra sommaren i anslutning till ett uppförande av hans stora verk Kanon Pokajanen:
For me, there is so much divine power and beauty in the substance of music. Whoever has ears, let them hear.
The liturgical life of the Orthodox church is rich and it feeds all the human senses. But my musical education has been formed mostly on the basis of Roman Catholic church music. The Orthodox faith came to me later and not so much through the music of the church but through the teachings and words of early Christianity and Byzantine holy men, and that spiritual heritage has influenced me greatly.
Boken har fått titeln Aldrig förstummas. Arvo Pärt och musikens källor. Jag betonar liksom tidigare att det inte rör sig om någon musikvetenskaplig analys utan snarare om en kortfattad idé- och personhistorisk presentation av ett av nutidens mest uppmärksammade konstnärskap på den klassiskt musikaliska scenen.
För den som vill veta mer om detaljer kring Arvo Pärts speciella kompositionsteknik (den så kallade tintinnabuli-stilen) finns det numer en ganska omfattande internationell litteratur. Däremot finns det färre försök att sätta in hans kompositioner i det idémässiga (närmast teologiska) sammanhang där de också hör hemma.
Löpande information om Arvo Pärt och hans verksamhet hittar man numera på hemsidan för Arvo Pärt Center i Laulasmaa i Estland. Inför hans 80-årsdag den 11 september i år kommer det säkert att skrivas mycket om honom runt om i världen. Många konserter med hans verk kommer förstås också att ges med anledning av detta.
Om någon är intresserad av min lilla bok så kan man köpa den via närmaste internetbokhandel eller direkt från förlaget (klicka här).
Tidens tecken 