Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Filmer’

Begränsningsproblem

Varför blir dagens böcker allt tjockare och varför blir de moderna filmerna allt längre? Jag funderar ibland över den uppenbara bristen på begränsningar bland dagens kulturskapare och producenter.

I Dagens Nyheter för idag ställer Moa Matthis frågan varför en del av den samtida litteraturen gått upp i vikt. Hon noterar att böckerna rent fysiskt blir tyngre och tyngre och ser ett visst släktskap mellan dagens tungviktare och 1800-talets tjocka romaner. Redaktionen illustrerar texten med några bilder av vilka det framgår att Gabriella Håkanssons bok Aldermanns arvinge är en av de senaste årens tyngre bidrag till den svenska litteraturen (1.250 gram).

Själv har jag just läst Pierre Schoris memoarer som är på 700 sidor och väger över ett kilo (jag kollade på vår hushållsvåg). Böcker av den storleksordningen är omöjliga att ta med sig som sänglektyr. Somnar man under läsningen kan de falla ned och orsaka kroppsskada. De förutsätter att man sitter rakt upp och ner i en fåtölj och låter boken vila i knät.

Fast det är ju som Moa Matthis noterar: det skrevs tjocka böcker också förr. Dostojevskij och Tolstoj är ett par exempel. Den förstnämndes Brott och straff är i sin svenska pocketutgåva på 646 sidor men utan hårda pärmar och tjockt papper har man fått ner vikten till 356 gram enligt boksajterna. Den publicerades ursprungligen som en följetong i tolv delar i tidskriften Russkij Vjestnik och då spelade omfång och vikt en mindre roll. Bröderna Karamazov gick också först tidskriftsvägen i rätt många avsnitt. Tolstojs Krig och fred är på drygt tusen sidor i sin svenska utgåva men den presenterades bit för bit i den tidigare nämnda tidskriften under närmare fyra år, mellan 1865 och 1869. En långsamhetens läsning som kanske främjade både eftertanke och spänning.

The_Russian_

Russkij Vjestnik med ett avsnitt av Brott och straff

I Sverige är väl följetongen sedan länge en död litterär form. Men jag minns att det förr fanns tidningar som längst ner på kultursidan publicerade romanavsnitt som man dag för dag kunde klippa ut och lägga ihop till en bok om man var intresserad.

Oviljan till begränsning drabbar också dagens filmer. Förr var cirka en och en halv timme det normala filmformatet. Kanske berodde det på filmrullarnas och projektorernas kapacitet, vad vet jag. Idag verkar minst två timmar vara det ideala formatet. Med den längden fordras det en bra regissör och en engagerande story om man ska hålla åtminstone mitt intresse på topp hela tiden.

Tittar man lite i filmhistorien kan man se att en klassiker som Casablanca var på 102 minuter. Hitchcock skapade på 109 minuter en förtätad spänning genom Psycho.  Ingmar Bergman åstadkom mästerverk genom Jungfrukällan på 89 minuter och Det sjunde inseglet som klockade in på 92 minuter. Ännu med Höstsonatens 99 minuter låg han nära det gamla idealformatet. Det var innan Fanny och Alexander markerade en ny filmepok. Tarkovskijs lysande debutfilm Ivans barndom var på 95 minuter men senare tog ju också han ut svängarna.

casa

Casablanca – kärlek och dramatik på 102 minuter

Jag såg häromdagen Ulf Malmros film Min så kallade pappa. Den är på 126 minuter, alltså dryga två timmar. Det är ingen dålig produktion och några av skådespelarna är lysande men jag kan hålla med den recensent som skrev att den kanske hade blivit ännu bättre om den skurits ned med någon halvtimme.

Men vem är jag att ifrågasätta konstnärers ambitioner. Och det finns säkert många som gillar att sitta länge i biomörkret. Jag noterar ändå att Roy Anderssons nyligen prisbelönade film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har ett nästan klassiskt format på 101 minuter. Den måste jag absolut se.

Read Full Post »