Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Förintelsen’

Det har uppstått en diskussion kring Jan Guillous senaste bok Att inte vilja se. Den började sedan Guillou i en tv-intervju deklarerat att man i Sverige inte visste så mycket om förintelsen av de europeiska judarna förrän 1945. Några historiker och författare reagerade skarpt i Dagens Nyheter:

I morgonsoffan uttalar han sig, auktoritärt, om vad som verkligen skett. Och vad han tycks vilja göra är att återupprätta denna oskuldens självbild: vi visste ingenting. Inte ”vi ville inte veta” eller ”vi förstod inte vad vi visste”. Han säger, och vi upprepar hans ord: ”nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.”

Men, säger opponenterna, ingen som läste tidningar i Sverige kunde säga att de inte visste. Inte efter våren 1943. Det blev dock en populär ursäkt efter kriget – särskilt bland dem som hoppats på en tysk seger, nazister eller ej.

Det är klart att Jan Guillou har fel i sitt påstående. Jag har framför mig boken Tyskland går sista ronden av Gunnar Th:son Pihl, daterad i oktober 1943. Pihl hade varit Sydsvenska Dagbladets korrespondent i Tyskland från 1938 fram till augusti 1943 då han blev utvisad av de nazistiska makthavarna. Han är ytterligare en av de rätt okända svenska journalister som rapporterade från Europa under 1900-talet och som jag berörde i det tidigare inlägget Utrikeskorrespondenter för några veckor sedan.

tyskland

Det finns inte särskilt mycket skrivet om Gunnar Th:son Pihl men han fick ändå ett något försenat äreminne av Per T Ohlsson i Sydsvenskan för ett par år sedan. Ohlsson berör i sin artikel den ovan nämnda boken och konstaterar:

Där beräknade han, två år före krigsslutet, att drygt 5,5 miljoner judar i Europa antingen hade mördats eller hotades av förintelse. Siffran var kusligt exakt: 6 miljoner är den idag vedertagna dödssiffran när det gäller den största förbrytelsen i mänsklighetens historia. Pihls berömmelse blev kortvarig och numera är han nästan helt bortglömd. Men i år, när hundraårsminnet av Raoul Wallenbergs födelse högtidlighålls, finns det anledning att erinra om en märkligt välunderrättad journalist som långt före Wallenbergs hjältemodiga insatser i Budapest varnade för en hotande katastrof för Ungerns judar.

Det är en otroligt klarsynt bok som på många sätt kartlägger nazismens väsen. Han skriver redan där om Hitlers ”främste bödel” Adolf Eichmann och säger: ”Han har ingen annan lidelse än att sända judar i döden. Det är hans liv. Hur långt ska han hinna?”

Pihl var i grunden en gammal tyskvän som kanske inte bekymrade sig så mycket över de första årens nyordning i Tyskland på 30-talet. Men inte minst Kristallnatten i november 1938 kom att prägla hans fortsatta perspektiv. Han rapporterade kritiskt om vad som sedan hände men givetvis med en viss försiktighet på grund av censurens krav. Och, som Per T Ohlsson konstaterar, hans artiklar och notiser från Berlin blev sällan publicerade på framträdande plats i Sydsvenskan, vars utrikespolitiska hållning var synnerligen dämpad under de första krigsåren. Först efter El Alamein och Stalingrad, när den tyska krigslyckan vände, vågade tidningen bli tydligare.

Pihl hade en ovanlig insikt i judeförföljelsernas natur och efter att i sin bok ha gett exempel på det fruktansvärda barbari som utfördes av SS-kommandona i öster skriver han:

Jag har försökt återge detta i lugn och saklig ton. Utsmyckning och stilistiska effekter behövs inte. Vad som behövs vore kanske att ge uttryck åt en tanke, som de flesta läsare inte kunna undkomma: Är allt detta möjligt? Ja, det är möjligt. Det är inte rykten, inte skräckpropaganda men modern historia i Europas mitt, små utdrag ur en katalog över brott som inte äro åtkomliga med förnuft.

Som sagt: året var 1943. Den som ville veta vad som pågick i Europas mitt kunde få information. Men vi vet ju också av senare erfarenheter från världens olika slagfält att det är en sak att veta, en annan sak att verkligen förstå och handla därefter.

Read Full Post »

Det var naturligtvis ett vällovligt initiativ av Göran Persson att öka kunskapen, inte minst bland unga människor, om förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten. Att låta detta ske i myndighetsform genom Forum för levande historia var däremot ett misstag, något som många nu är eniga om.

Jag känner Forums nuvarande chef, Eskil Franck, och kan betyga att han är en ärlig och klok person som säkert försöker göra det bästa av sitt uppdrag. Tyvärr är det inte så lätt att vara chef för en myndighet som styrs av politiska konjunkturer.

Det ursprungliga uppdraget utvidgades 2006 till att omfatta upplysning också om kommunismens brott mot mänskligheten. I Svenska Dagbladet idag klagar Claes Arvidsson över att denna del av uppdraget aldrig fullföljts riktigt ordentligt. Han misstänker att en kvardröjande vänsterideologi både inom och utanför myndigheten kan vara orsaken. Det är möjligt. Arvidssons tankeverksamhet sträcker sig dock inte så långt att han funderar över andra orsaker eller ens om det dubbla uppdraget är särskilt klokt. Eller om ett tredje uppdrag kring andra brott mot mänskliga rättigheter kunde vara önskvärt.

Tvillingar?

Ett perspektiv på Forums dubbla uppdrag kan man få i dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz som refererar den starka kritiken från judiskt håll mot försöken att bunta ihop nazismens och kommunismens brott. Intitiativet till denna koppling kommer bland annat från de baltiska staterna och särskilt från Litauen där det blivit ett sätt att sopa det nationalistiska samarbetet med nazisterna under mattan. Till kritikerna hör bland andra Shimon Samuels från the Simon Wiesenthal Center i Jerusalem:

According to a number of leading Holocaust scholars, the state-sponsored equation of Nazi crimes with Communist brutality in Eastern Europe is the most serious threat to preserving the memory of the Holocaust. Samuels said the ongoing growth in the power of rightist parties in the European Parliament is fueling the equation campaign.

This phenomenon is especially prevalent in Lithuania, for obvious reasons, says Dr. Laurence Weinbaum of the World Jewish Congress, a historian specializing in Polish-Jewish relations, but in certain circles it is also manifested in Poland. Artur Hofman, spokesperson for one of the main bodies of Polish Jewry, confirmed this, saying this was ”the most worrying trend” connected to the prominent role that Jews, acting as individuals, had in Poland’s Soviet-controlled Communist regime. Weinbaum agreed with this assertion. ”In the Baltic states, especially Lithuania and Latvia, the campaign to consign the victims of the Holocaust and of Communism to the same basket is a transparent attempt to blur Baltic societies’ wholesale complicity in the murder of their Jewish populations,” he said.

I efterdyningarna av den s. k. Pragdeklarationen från 2008 har en rad europeiska politiker velat se en gemensam minnesdag för stalinismens och nazismens offer. Det möter också skarp kritik från forskare i olika länder:

In Lithuania, equalizing Stalinism and Nazism is a ruse to delete the stain of massive collaboration,” Professor Dovid Katz, a Vilnius-based researcher of Yiddish, told Haaretz. ”Instead of facing the past, the state deletes the Holocaust as a category and buries it in another paradigm.” …

Weinbaum noted that while ”there is a tendency to try and ‘contextualize’ – as he defines it – the cases in which Poles participated in the annihilation of the Jews in Poland. ”Polish society as a whole cannot be seen as a perpetrator-nation, as can be the Lithuanians,” he said. While some Poles were complicit in the murder and despoliation of Jews, he noted, ”others rescued them.”

He said that in Poland, some circles, especially Polish Holocaust scholars, ”vociferously oppose” a combined commemoration date. Others support it for nationalistic reasons. ”To be sure, no one can or should minimize the untold suffering caused by Communist tyranny, of which Jews were also victims, but common commemoration will only serve to disfigure memory and history,” Weinbaum concluded.

På en särskild hemsida som heter The Holocaust in the Baltics har nu inlägg som opponerar mot denna trend samlats. Den är värd att uppmärksamma, inte minst om man som Claes Arvidsson vill utvärdera det uppdrag som Forum för levande historia fått.

Read Full Post »

Nätet fungerar ibland som en gammaldags encyklopedi. Man hittar något som man vill veta mer om, söker ett uppslagsord och luras vidare till ett dussin andra intressanta artiklar. Så går tiden i sökandet efter ett vetande som inledningsvis kan te sig värdelöst men som med stigande insikter blir alltmer värdefullt.

Nu började det med att jag på Kerstin Hallerts Paris-blogg läste en lovsång till de franska tågen som slutade med en hänvisning till ”tågpoeten Valery Larbaud” som en gång i tiden fann livets lycka på järnvägen mellan Wirballen och Pskov.

Första frågan: Vem var Larbaud? Wikipedia berättar att han levde mellan 1881 och 1957. Den engelska versionen sammanfattar honom så här:

He was born in Vichy, the only child of a pharmacist. His father died when he was 8, and he was brought up by his mother and aunt. His father had been owner of the Vichy Saint-Yorre mineral water springs, and the family fortune assured him an easy life. He travelled Europe  in style. On luxury liners and the Orient Express he carried off the dandy role, with spa visits to nurse fragile health.

Tur för honom att den bräckliga hälsan kompenserades med mycket pengar. Så här såg han förresten ut:

Valery-larbaud

Ett franskt sällskap delar ut ett litterärt pris till hans minne. Det ska tillfalla någon som har skrivit en bok som Larbaud ”gärna skulle ha läst”. Ett bra kriterium för en prisjury. Fast det lämnar fältet öppet eftersom Larbaud läste all slags litteratur på sex språk.

Från 1908 och framåt publicerade han dikter, romaner och essäer. Hans lovsång till lyckan på ett tåg finns i ett ode där de här raderna ingår:

Ô Harmonika-Zug !
J’ai senti pour la première fois toute la douceur de vivre,
Dans une cabine du Nord-Express, entre Wirballen et Pskow .

(i engelsk översättning)

O Harmonika-Zug!
For the first time I felt all the sweetness of living
In a Northern Express compartment, between Wirballen and Pskov.

Vad är Wirballen? De gamla uppslagsverken upplyser om att det var den sista stationen inom det ryska imperiet på järnvägen mellan Sankt Petersburg och Berlin.  En amerikansk resehandbok från 1920 ger till och med anvisningar om dess plats i en resa med Nord-Expressen mellan London och Petrograd:

The short route from England is by way of the ”Nord Express” from Charing Cross by way of Ostend, Brussels, Cologne, Hanover and  Petrograd, with customs examination at Wirballen.

På andra sidan gränsen fanns det tyska Ostpreussen. Som alla orter i detta område i nuvarande Litauen var den före det andra världskriget i hög grad mångnationell. Tyska, polska, ryska, jiddisch och litauiska var gångbara språk. Det judiska inslaget var stort. Ryska järnvägstjänstemän och soldater var en grupp för sig. Smugglare och gränshandlare hade lätt att driva lönande affärer.

bordermap

På litauiska hette staden Virbalis, på ryska Verzjbolovo (med olika transkriberingar). Som stationssamhälle var det väl ungefär lika upphetsande som Alvesta eller Hallsberg. En engelsk författare beskriver det som en ”most unattractive spot… chiefly memorable for its sordid surroundings and high wavy trees”. Så här såg i alla fall den station ut som var utgångspunkten för Larbauds lyckorus:

wirballencard

Under första världskriget hade tyskarna initialt framgångar på östfronten och tog för sig en bit av det ryska imperiet. De ockuperade Virbalis/Wirballen mellan 1915 och 1918 och de nya makthavarna var inte sena att utnyttja detta faktum i en propagandistisk vykortsproduktion:

Multi20019_small

Tyska hälsningar från Ryssland, heter det triumfatoriskt på de kolorerade vykorten med ryska kyrkor på.

Första världskriget tog slut, tyskarna förlorade, det ryska imperiet bröt samman och Litauen blev självständigt. I Virbalis med omnejd var den judiska kulturen fortfarande stark och levande men den nazistiska invasionen och ockupationen innebar förstås ett tragiskt slut för denna östeuropeiska kultur. Om den delen av historien finns en gripande skildring på nätet som jag kan rekommendera. Det är värt att notera att utplåningen av den judiska kulturen inte bara var ett verk av tyskarna. Litauiska nationalister var mer än villiga medhjälpare i detta mördande.

Ett ortnamn i en fransk dikt växer alltså till en sammanfattning av en viktig del av den östeuropeiska historien. Det handlar om de gamla imperiernas gräns och kejsardömenas fall, om kulturernas möte och kulturernas förstörelse.

Wirballen är verkligen värt några timmars studier på nätet. Det någon vill avfärda som en ”unattractive spot” – och mest värt att ihågkomma för att den store rysk-judiske landskapsmålaren Levitan föddes i trakten  (son till en tolk vid järnvägsbygget) – visar sig vara en ort som av många olika anledningar aldrig bör glömmas bort.

Read Full Post »

Okänd – för vem?

I Aftonbladet har Inga-Lina Lindqvist skrivit om Brottsplats Ukraina – Holocaust by bullets, en fransk utställning på Forum för levande historia. Utställningen presenteras för besökarna som ”ett kapitel av Förintelsen som fram till våra dagar förblivit i stort sett okänt”.

Okänd – för vem, undrar Lindqvist som själv är uppvuxen i Sovjetunionen. Under sin skolgång fick hon veta mycket om nazisternas framfart i Ukraina där judar, kommunister och partisanerdrogs över en kam. Hon fortsätter:

Därför förväntar jag mig att i slutet av utställningen, för balansens skull, hitta information om judarnas situation i dagens självständiga Ukraina, och om den växande antisemitismen där. Men jag hittar ingen.

Sovjet, som ligger lik, kan man sparka på. Ukraina siktar på medlemskap i EU och ska gullas med. Och den östeuropeiska judenhetens historia kan berättas på många sätt.

Läs här: http://www.aftonbladet.se/kultur/article4285380.ab

Read Full Post »

Att minnas

I tyska Die Zeit har Peter Jahn skrivit en viktig artikel kring minnesdagen för nazismens offer, den som vi högtidlighåller den 27 januari. Självklart, skriver Jahn, har förintelsen av judarna en särskild plats i vårt medvetande. Men vi får inte blunda för de miljontals offer som nazismens teorier om ”undermänniskor” krävde bland de slaviska folken, ryssar i första hand men också polacker. 3 miljoner ryska krigsfångar dödades genom misshandel, svält och avrättningar, 800.000 dog av umbäranden i belägringens Leningrad.

Han erinrar om ett av Heinrich Himmlers tal i oktober 1943 där ideologin slås fast:

»Hur det går för ryssarna eller tjeckerna är mig totalt likgiltigt… Om andra folk lever i välstånd eller förgås av hunger intresserar mig bara i så måtto att vi behöver slavar för vår kultur. I övrigt är jag inte intresserad. Om tio tusen ryska kvinnor dör av utmattning vid grävandet av pansarhinder eller inte, det intresserar mig bara i den utsträckning som vårt tyska pansarhinder blir färdigt .  Vi ska aldrig vara råa och hjärtlösa när det inte behövs,  det är klart. Vi tyskar är ju de enda i världen som har en anständig syn på djuren, därför måste vi också ha en anständig syn på dessa människodjur…”

http://www.zeit.de/2009/05/Oped-Erinnerung?page=2

Read Full Post »