Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nobelpris’

När detta skrivs är det fortfarande oklart vem som får nobelpriset i litteratur. Jag kollar vadslagningsbolagens listor men blir inte mycket klokare av det. Blir det en poet eller prosaist? En amerikan, afrikan eller europé?

Jag vet åtminstone en diktare som redan för länge sedan avsade sig alla anspråk på att bli belönad. Det är Grönköpings store skald A:lfr-d V:stl-nd. Men nog vore han värd något annat litterärt pris i kategorin årstidsdikter för detta höstpoem, publicerat i Grönköpings Veckoblads årsbok för 1991:

I höstregnet

Nu stormar det åter kring landsbygd och stad
tillika kring sjöar o. dyl.
Se, skurvattnen piska i ymnig kaskad,
och är det dessutom rätt kyligt.
Vad sommaren skapat blev tämligen kort;
i medio november har allt regnat bort!

Men Dikten är torrskodd! Hon springer ej läck,
när versfötter dansa å bordet!
Hos skalden är höststormen helt liksom väck,
här skapas det stiltje i Ordet!
Och hur det än spöas och virvlas från norr,
skall Dikten bestå som evinnerligt torr!

Ja Dikten är envis! Om aldrig så kallt
Och aldrig så vått respektive,
en vattentät Musa gör likafullt halt
och manar, att mera jag skrive!
Ett måste är Dikten – ju flera som skrivs,
dess mer t. o. m. under hösten jag trivs!

Men sörj icke du, som ej gåvan har fått
att svinga en Lyra om kvällen,
som finner allt höstligt för visset och vått
och tycker, att vår är modellen!
Förmår du ej dikta, går hösten dock an,
så länge det gives en annan, som kan!

Alfred

Har någon bättre fångat såväl höstruskets egenart som diktens höghet i tjugofyra välrimmade rader? Ett litterärt verk helt i den idealiska riktning som Alfred Nobel skrev om i sitt testamente.

Read Full Post »

Den franska kirurgen Alexis Carrel var kontroversiell redan när han fick sitt Nobelpris i medicin 1912. Han var en av transplantationsteknikens pionjärer men när han kom till Stockholm för att ta emot utmärkelsen möttes han av arga demonstranter från Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. I en protestskrivelse beskrev de svenska djurskyddsvännerna honom som en synnerligen hänsynslös och för experimentdjurens lidande fullständigt likgiltig forskare.

Just då var Carell verksam vid Rockefellerinstitutet i New York och han fortsatte sin forskarbana i USA där han bland annat samarbetade med Charles Lindbergh. De flesta hade väl glömt bort honom innan han 1935 publicerade sin bok Den okända människan som blev en internationell bestseller.

Boken kom på svenska 1936 (på Bonniers förlag) och jag har ett exemplar i min bokhylla. Någon tidigare ägare har lagt in ett urklipp av en lång understreckare som författaren Sten Selander skrev i Svenska Dagbladet den 11 november 1936. Han sammanfattar där sina intryck:

Den okända människan är långt ifrån någon bibel, där man ville svära på sanningen av varje rad. Men detta gör knappast Carrels bok mindre läsvärd. I stället bidrar det till att göra den till ganska idealisk läsning – en läsning av den art som omväxlande väcker entusiastiskt bifall och eggar till häftig opposition och hela tiden sätter tankarna i rörelse. På bra länge vet jag mig inte ha råkat på en lika fascinerande och stimulerande skrift.

Ja, nog kan denna internationella bästsäljare locka till häftig opposition. Jag läser ett stycke på sidan 326 i den svenska upplagan:

De som ha mördat, rånat, beväpnade med revolvrar eller maskingevär, rövat bort barn, tagit ifrån de fattiga deras besparingar eller lurat allmänheten i viktiga ting, borde på ett humant och sparsamt sätt expedieras i små institut för smärtfri död, försedda med lämpliga gaser. Ett liknande förfarande kunde med fördel tillämpas på kriminaldårar.

Carrel var en ivrig rashygieniker som trodde på mänsklig förädling och härskande genetiska eliter. När världskriget bröt ut 1939 återvände han till Frankrike och fick ett eget institut för ”studiet av mänskliga problem” av den med tyskarna samarbetande Vichyregeringen. Han dog 1944 innan någon uppgörelse med de politiskt suspekta samarbetsmännen hade börjat.

Av någon anledning glömdes Carrels murkna åsikter bort efter kriget och som ett led i fransmännens allmänna nobelpriskomplex började gator och torg runt om i landet få hans namn. Men när han i början av 1990-talet plötsligt åberopades som en medicinsk förebild av det rasistiska partiet Front National började fransmännen dra öronen åt sig. En efter en av de platser som fått hans namn döptes om, liksom den medicinska fakulteten i Lyon. Till sist återstod bara en gata i Paris men också den fick byta namn 2003 när staden fick en socialistisk borgmästare.

Ett svenskt frimärke från 1972 påminde om hans pris och den officiella biografin på Nobelstiftelsens hemsida andas inget om hans dubiösa åsikter kring ”sparsamma” och gasbaserade metoder för att göra sig kvitt kriminella. Men i den överhajpade nobelprisyra som drabbar vårt land så här dags varje år kan det vara värt att minnas en av plumparna i det historiska prisprotokollet.

Read Full Post »