Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hillary Clinton’

Ni som läste Michael Moores profetia i mitt senaste blogginlägg var knappast överraskade. Han förutspådde ju att vi under de närmaste fyra åren måste vänja oss vid orden ”President Trump”. Och han blev sannspådd. Nu är vi där och de grandiosa löftena om att göra Amerika stort igen väntar på att uppfyllas.

Att Trump var fel kandidat i ett amerikansk presidentval var alla upplysta människor eniga om. Den politiskt mest oprövade aspiranten i USA:s historia stod mot en av de mest erfarna politikerna i Washington. Men i ett val där ”folket” stod mot ”eliterna” rådde ju inte vedertagna sanningar.

donald

President nr 45 på väg

I dagens Guardian har den liberale amerikanske analytikern Thomas Frank (efter att först ha dömt ut Donald Trump) en hel del beska sanningar att säga om Demokraternas val av kandidat. Han ser Hillary Clinton som en person med alltför starka bindningar till det bestående:

Start at the top. Why, oh why, did it have to be Hillary Clinton? Yes, she has an impressive resume; yes, she worked hard on the campaign trail. But she was exactly the wrong candidate for this angry, populist moment. An insider when the country was screaming for an outsider. A technocrat who offered fine-tuning when the country wanted to take a sledgehammer to the machine.

She was the Democratic candidate because it was her turn and because a Clinton victory would have moved every Democrat in Washington up a notch. Whether or not she would win was always a secondary matter, something that was taken for granted. Had winning been the party’s number one concern, several more suitable candidates were ready to go. There was Joe Biden, with his powerful plainspoken style, and there was Bernie Sanders, an inspiring and largely scandal-free figure. Each of them would probably have beaten Trump, but neither of them would really have served the interests of the party insiders.

Det var dessa partigängare som ville ha Hillary Clinton trots allt de visste om hennes närhet till bankerna, hennes historia av misslyckade krig och hennes problem med de privata mejlen.

To try to put over such a nominee while screaming that the Republican is a rightwing monster is to court disbelief. If Trump is a fascist, as liberals often said, Democrats should have put in their strongest player to stop him, not a party hack they’d chosen because it was her turn. Choosing her indicated either that Democrats didn’t mean what they said about Trump’s riskiness, that their opportunism took precedence over the country’s well-being, or maybe both.

Clinton’s supporters among the media didn’t help much, either. It always struck me as strange that such an unpopular candidate enjoyed such robust and unanimous endorsements from the editorial and opinion pages of the nation’s papers, but it was the quality of the media’s enthusiasm that really harmed her. With the same arguments repeated over and over, two or three times a day, with nuance and contrary views all deleted, the act of opening the newspaper started to feel like tuning in to a Cold War propaganda station.

Det senare är kanske inte helt sant. Det fanns åtskilliga populistiska tidningar som stöttade Trump. Och Fox News gjorde ju sitt bästa för att diskreditera Hillary Clinton och de redaktioner som stöttade henne, inte minst när man där utnämnde CNN till ”Clinton News Network”. Men när hennes läger försökte skylla mejlläckor och motgångar på rysk inblandning och försökte göra Trump till en enda stor Putinkramare tyckte säkert de flesta sansade iakttagare att man ändå utmanade trovärdigheten.

Som sagt: Michael Moore fick rätt. Nu är det President Trump som gäller. Men framöver kommer hans hittillsvarande utrymme för halsbrytande improvisationer säkert att vara begränsat. De politiska övervakarna har förmodligen redan samlats för rådslag.

Read Full Post »

Trump kommer att vinna. Det är inte jag som påstår det utan filmaren och vänstermannen Michael Moore. På sin blogg ursäktar han sig först för att han tvingas komma med så dåliga nyheter:

I am sorry to be the bearer of bad news, but I gave it to you straight last summer when I told you that Donald Trump would be the Republican nominee for president. And now I have even more awful, depressing news for you: Donald J. Trump is going to win in November. This wretched, ignorant, dangerous part-time clown and full time sociopath is going to be our next president. President Trump. Go ahead and say the words, ‘cause you’ll be saying them for the next four years: “PRESIDENT TRUMP.”

Never in my life have I wanted to be proven wrong more than I do right now.

Moore förstår om vi alla misstroget skakar på huvudet inför detta chockande besked. Men han uppmanar oss att stiga ut ur vår bubbla av förnekelse och försöka acceptera den bistra verkligheten:

Well, folks, this isn’t an accident. It is happening. And if you believe Hillary Clinton is going to beat Trump with facts and smarts and logic, then you obviously missed the past year of 56 primaries and caucuses where 16 Republican candidates tried that and every kitchen sink they could throw at Trump and nothing could stop his juggernaut. As of today, as things stand now, I believe this is going to happen – and in order to deal with it, I need you first to acknowledge it, and then maybe, just maybe, we can find a way out of the mess we’re in.

tc

Making America great

Och så förklarar han varför det kommer att gå så. Han ser systemet som riggat för att de mest hängivna och ibland rabiata Trump-anhängarna mangrant kommer att infinna sig i vallokalerna medan de mer marginaliserade grupperna gett upp redan innan de ställt sig i kön:

People have to leave the house and get in line to vote. And if they live in poor, Black or Hispanic neighborhoods, they not only have a longer line to wait in, everything is being done to literally stop them from casting a ballot. So in most elections it’s hard to get even 50% to turn out to vote. And therein lies the problem for November – who is going to have the most motivated, most inspired voters show up to vote? You know the answer to this question. Who’s the candidate with the most rabid supporters? Whose crazed fans are going to be up at 5 AM on Election Day, kicking ass all day long, all the way until the last polling place has closed.

Det är ingen vacker bild av den stora demokratin som nu visas upp inför en häpen värld. Alla grepp är tillåtna. Miljoner stoppas in i kampanjkassorna av rika sponsorer under den sista veckan före valet. För Trump är Hillary korrupt, för henne är det han som har farliga förbindelser. Det alltid lika gångbara Putinkortet spelas ut. FBI hoppar plötsligt in, personangreppen haglar och de politiska sakfrågorna har vi nästan glömt.

Michael Moore hoppas som sagt att han ska få fel. Men vem vet. Det är säkrast att gardera med båda etta, tvåa och kryss.

Read Full Post »

Jag har inte varit så aktiv på den här bloggen de senaste månaderna och det beror väl på att jag dels har haft annat att göra, dels att vi lever i en tid när verkligheten ibland blir så absurd att man inte vet vart man ska vända sig eller vad man ska tycka.

Tidningarna är till leda fyllda av den amerikanska förvalskampanjen, i sig en absurd tillställning. Idag infaller den så kallade supertisdagen men när jag skriver detta vet ingen ännu vad resultatet av alla delstatsvalen blir. Faran för att Donald Trump blir republikansk kandidat verkar ändå vara överhängande. Den troliga demokratiska kandidaten, Hillary Clinton, har jag också svårt att känna någon entusiasm för, inte minst efter att New York Times i två stora artiklar granskat hennes roll i den katastrofala attack mot Libyen som skapat en svart hål på andra sidan Medelhavet.

En kolumnist i Huffington Post skriver mot bakgrund av artiklarna:

In a moment of grotesque hubris not seen since George W. Bush declared ”Mission accomplished,” Hillary boasted about Gaddafi’s death, ”We came, we saw, he died.”

NYT called it ”a rare unguarded moment.” Unguarded? Heck, she said it on national TV. You’d think that reports that rebels had summarily executed 60 members of Gaddafi’s entourage would have given her pause.

Soon, Clinton was left holding the bag of a messy policy that resulted in Libya becoming a haven for the Islamic State and for her becoming the target of uncomfortable questions about her role.

Det var ju i detta Nato-ledda krig som Sverige skickade ner ett antal spaningsplan. Var finns här i landet den grävande journalist som i likhet med NYT:s reportrar granskar hur det gick till och vem som fattade beslutet att delta i denna feltänkta aktion?

Vem som än kommer att bli president i USA är det ett obehagligt faktum att vederbörande kommer att vara överbefälhavare för Natos mäktigaste krigsmakt.

P24031-09a.jpg

Nato – organisation i kris?

Detta faktum leder till den svenska debatt där militärer, diplomater och diverse politiker kräver svenskt medlemskap i Nato. De motiverar det för det mesta med det osannolika scenariot av ett ryskt anfall mot Sverige. Denna teori har effektivt analyserats och bemötts av den fristående Natoutredningen vars betänkande jag läst och dessutom skrivit om i Aftonbladet.

Ingen av Natoförespråkarna verkar bry sig om den vidare bilden av en allians som sträcker sig också till det oroliga Mellanöstern med Turkiets krigsmakt som den starkaste medlemsarmén på denna sida Atlanten. I vår svenska diskussion ställer ingen de kritiska frågor om Turkiets roll som nu alltmer lyfts fram av amerikanska debattörer. Häromdagen skrev  t. ex. en utrikespolitisk kommentator i Huffington Post en analys under rubriken It’s Time to Kick Erdogan’s Turkey Out of NATO. Jag citerar:

It’s a reflection of how difficult it was to imagine that any member of the organization would betray the rest of the alliance that to this day, NATO has no formal mechanism to remove a member in bad standing or to even define what would constitute ”bad standing.” Yet, nearly three decades after the collapse of the Soviet Union, NATO members still make the same solemn vow to one another, known as Article 5, that they made in 1949: that an attack against any member state will be considered an attack against all member states, and will draw an immediate and mutual response. For nearly seven decades, this combination of factors has been the potential Achilles heel of NATO: that one day, its members would be called to defend the actions of a rogue member who no longer shares the values of the alliance but whose behavior puts its ”allies” in danger while creating a nightmare scenario for the global order.

After 67 years, that day has arrived: Turkey, which for half a century was a stalwart ally in the Middle East while proving that a Muslim-majority nation could be both secular and democratic, has moved so far away from its NATO allies that it is widely acknowledged to be defiantly supporting the Islamic State in Syria in its war against the West. Since Islamist strongman Recep Tayyip Erdogan came to power in 2003, Turkey has taken a harshly authoritarian turn, embracing Islamic terrorists of every stripe while picking fights it can’t finish across the region – including an escalating war with 25 million ISIS-battling Kurds and a cold war turning hot with Russia, whose plane it rashly shot down in November. With those fights coming home to roost – as bombs explode in its cities and with enemies at its borders – Turkish leaders are now demanding unconditional NATO support, with Prime Minister Ahmet Davutoglu declaring on Saturday that he expects ”our U.S. ally to support Turkey with no ifs or buts.”

Det förefaller mig som om den svenska Natodebatten skulle må bra av ett något vidare perspektiv än det som handlar om Östersjön och Gotland. Frågan om svenskt medlemskap i en krisande militärallians är alltför viktig för att överlåtas åt generaler eller okritiska ledarskribenter och försvarsreportrar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

Read Full Post »