Jag råkade dyka ner i en pågående diskussion i engelskspråkiga medier om ”de nya ateisterna”, den grupp av akademiker och skribenter som under senare år ägnat en betydande energi åt att bevisa att Gud inte finns. Några av de främsta debattörerna har ibland etiketterats som ”The Unholy Trinity”: Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris.
Hitchens dog som bekant för inte så länge sedan och har inte deltagit i den senaste tidens debatt men Dawkins och Harris är båda aktiva företrädare för sin sak. Den fråga som nu debatteras är om de möjligen har visat sig vara mer av propagandister än av rationella tänkare.
Ett av de första inläggen i den aktuella diskussion gjordes för ett par veckor sedan av Nathan Lean i den välkända nättidskriften Salon. Lean har tidigare publicerat en bok med titeln ”The Islamophobia Industry: How the Right Manufactures Fear of Muslims” och han konstaterade i sin artikel att Dawkins och Harris dessvärre låtit alltmer av sin nutida religionskritik glida över åt det islamofobiska hållet:
Conversations about the practical impossibility of God’s existence and the science-based irrationality of an afterlife slid seamlessly into xenophobia over Muslim immigration or the practice of veiling. The New Atheists became the new Islamophobes, their invectives against Muslims resembling the rowdy, uneducated ramblings of backwoods racists rather than appraisals based on intellect, rationality and reason. “Islam, more than any other religion human beings have devised, has all the makings of a thoroughgoing cult of death,” writes Harris, whose nonprofit foundation Project Reason ironically aims to “erode the influence of bigotry in our world.”
Dawkins framför religionsfilosofisk bussreklam. Men varför ”probably”?
Mot bakgrund av sina mediala framgångar måste både Dawkins och Harris numera också vårda sina varumärken genom att begagna sig av rumphuggna twitterflöden. Sålunda erkände Dawkins nyligen i en uppmärksammad tweet att han aldrig läst Islams heliga skrift: “Haven’t read Koran so couldn’t quote chapter and verse like I can for Bible. But often say Islam greatest force for evil today.”
Det var, som Jerome Taylor konstaterat i The Independent, en något förvånande bekännelse för en person med hans bakgrund:
For a man who has made a career out of academic rigour the admission that the author of the God Delusion hadn’t studied Islam’s holy book surprised many and led to a flurry of responses from both fans and critics alike. Three weeks later – in an apt illustration of Godwins’ Law (the idea that as an online discussion grows longer the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one) – Dawkins added: “Of course you can have an opinion about Islam without having read Qur’an. You don’t have to read Mein Kampf to have an opinion about Nazism.”
Dawkins mindre väl genomtänkta ställningstaganden har kanske fått en och annan att börja tvivla på hans speciella form av ateism. Som Theo Hobson skriver i det senaste numret av The Spectator: ”The atheist spring that began just over a decade ago is over, thank God. Richard Dawkins is now seen by many, even many non-believers, as a joke figure, shaking his fist at sky fairies.”
Enligt Hobson har den filosofiskt grovhuggna polemik mot religionen som Dawkins och Harris representerar helt enkelt blivit omodern:
In fact, admitting that religion is complicated has become a mark of sophistication. Andrew Brown of the Guardian has played a role in this shift: he’s a theologically literate agnostic who is scornful of crude atheist crusading, and who sometimes ponders his own attraction to religion. On a more academic level, the philosopher John Gray has had an influence: he is sceptical of all relics of Enlightenment optimism, including the atheist’s faith in reason.
Vad skiljer då ”de nya” och ”de ännu nyare” ateisterna från varandra? Enligt Hobson försökte ateister förr bevisa att en icke troende kan vara minst lika moralisk som en troende. Nu tar de flesta det för givet. Vad de nyaste ateisterna säger är att den icke troende kan vara minst lika omoralisk som den troende: ”Rejecting religion is no sure path to virtue; it is more likely to lead to complacent self-regard, or ideological arrogance”.
Ska denna iakttagelse möjligen ses som ett religionsfilosofiskt framsteg?
Tidens tecken 