Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Palestina’

Jag såg just att Hans Majestät Konungen skickat ett telegram till Palestinas president Mahmoud Abbas och gratulerat på nationaldagen. Egentligen inte så konstigt eftersom kungen (via sina spökskrivare på UD) säkert skickar mer än hundra liknande telegram om året. Det tillhör den diplomatiska etiketten och är ungefär lika rutinartat som när drottning Elisabeth gratulerar vår kung på hans födelsedag genom att skicka sin protokollchef till svenska ambassaden i London för att lyfta ett glas och konversera i en halvtimme (jag har varit med om den ceremonin och kanske skrivit om den tidigare).

Fast nu blev ju kungens telegram ändå en notis i flera tidningar. Även Finska notisbyrån (FNB) hakade på och det var faktiskt i Hufvudstadsbladets elektroniska upplaga som jag först läste om saken.

Allt som handlar om Israel och Palestina blir ju lätt nyheter. Och i bakgrunden spökar förstås det svenska erkännandet av Palestina som av så många dömts ut som ett alldeles för tidigt beslut, allt medan en våg av liknande aktioner är på gång i Europa. Dagens Nyheter rapporterar idag om att Spaniens parlament nu är på väg att följa i Sveriges fotspår.

”Nu ser vi hur viktigt det svenska erkännandet var – och modigt”, säger Israels förre kabinettssekreterare Alon Liel till DN. Detta medan Svenska Dagbladet på ledarplats fortfarande talar om ett ”statserkännande som kom alldeles för tidigt”.

pale

Palestina – ett mynt med två sidor

Den 28 november ska den franska nationalförsamlingen rösta om en resolution för erkännande av Palestina. Till Le Monde säger Elisabeth Guigou, en gång justitieminister och nu ordförande i församlingens utrikesutskott, att socialistpartiets motion ska ses mot bakgrund av den fortsatta bosättaraktiviteten och den totala frånvaron av reella förhandlingar. Hon hänvisar också till Sveriges erkännande och det brittiska parlamentets beslut i frågan, men också till det upprop som mer än 700 framstående israeler (bland dem en tidigare israelisk Frankrike-ambassadör) skrivit under.

Som ett brev på posten kommer förstås en rad invändningar om att ett franskt erkännande kommer att öka antisemitismen. Sambandet är oklart men nu handlar det om en strid där alla argument är tillåtna. Några amerikanska proisraeliska aktivister vill i en artikel i  Wall Street Journal varna alla europeiska länder för att följa Sveriges exempel genom att måla en absurd bild av antisemitismens historia i vårt land.

Den som inte tycker om den svenska utrikespolitiken får väl annars göra som den kristdemokratiska politikern Gunilla Gomér som nu lämnar sitt parti för att ansluta sig till Sverigedemokraterna med bland annat följande motivering:

Dessutom är Sverigedemokraterna det mest Israelvänliga partiet. Det är en viktig, och avgörande, fråga för mig. Speciellt i dessa tider. Det kommer även att bli roligare att få ingå i ett gäng där jag känner mig uppskattad.

Hon kommer säkert att bli uppskattad, inte bara i sitt nya svenska gäng.

Read Full Post »

Att bloggen just nu står på sparlåga beror på att jag haft en hel del annat att syssla med. Dessutom ska jag åka utomlands i morgon så någon riktigt regelbunden uppdatering blir det kanske inte förrän om ett par veckor.

Nobelprisen är väl inte mycket att säga om. Som de flesta andra har jag inte läst något av Modiano. Jag brukar införa en karenstid på minst ett halvår för nya och okända pristagare eftersom alla skriverier om deras fantastiska egenskaper lätt står en upp i halsen. Men eftersom Paris är min favoritstad måste jag förstås i sinom tid ta mig an honom och hans vandringar kring Seines stränder.

Att det också blev en fransman som fick det falska nobelpriset (i ekonomi) var förstås glädjande liksom att det inte enbart var amerikaner som kammade hem priserna i de naturvetenskapliga ämnena. Jag noterade speciellt ett twitterutrop från den franske premiärministern Manuel Valls:

Après Patrick Modiano, un autre Français au firmament: félicitations à Jean Tirole! Quel pied-de-nez au ”French bashing”.

Alltså: premiärministern gläder sig åt att två franska priser räcker lång näsa åt alla dem som ägnar sig åt att förtala Frankrike.

nez

Pied-de-nez enligt franska Wikipedia

I stället för att läsa Modiano ägnar jag mig just nu åt två fantastiskt välskrivna och intressanta biografier: Olle Svennings porträtt av arbetarhövdingen Hjalmar Branting och Jonas Jonsons initierade berättelse om Nathan Söderblom, ärkebiskopen och fredspristagaren. Jag får säkert anledning att återkomma till båda böckerna som ju delvis granskar en och samma tidsepok från två olika vinklar.

I går kväll såg jag stora delar av det brittiska underhusets debatt om erkännandet av Palestina som stat. Det är fantastiskt att i direktsändning via nätet kunna följa parlamentets diskussioner. Det var en engagerad men värdig debatt och den slutade med att de folkvalda med 274 röster mot 12 vädjade till regeringen att erkänna Palestina.

Jag noterade särskilt vad Richard Ottaway, ordförande i utrikesutskottet och en gammal Israelvän, sade i sitt anförande:

I have been a friend of Israel long before I became a Tory. I have stood by Israel through thick and thin. But I realise now that Israel has been slowly drifting away from world international public opinion.

The annexation of the 950 acres of the West Bank just a few months ago has outraged me more than anything else in my political life. Under normal circumstances I would oppose this motion. But such is my anger over the behaviour of Israel that I will not be opposing it. I have to say to the government of Israel – if it is losing people like me it is going to be losing a lot people.

Underhusets beslut får ingen omedelbar politisk effekt. Men, som en skribent uttrycker det i israeliska Haaretz idag: ”Monday’s vote may well have been an expression of feeling rather than policy, but can the Israeli government afford to ignore the signals coming from Westminster?”

Här i Sverige vill nu Jan Björklund att utrikesnämnden ska ta upp frågan. Han vill förstås förhindra ett erkännande till dess att den israeliska regeringen gett sitt godkännande. ”Lycka till”, som Per Ahlmark brukade säga.

 

Read Full Post »

Inför veckans beslut i FN om Palestinas status som uppgraderad observatör läser jag den debattartikel som förre presidenten Jimmy Carter och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland skrev i New York Times nyligen:

If this resolution fails, it will probably mark the death of the two-state solution and move us even closer to a one-state outcome, with uncertain and potentially catastrophic consequences for both Israelis and Palestinians.

Let us articulate what a one-state outcome means: it either means that Israel will annex the West Bank, and give Palestinians full, equal rights as citizens of Israel — which seems unlikely — eventually eroding the Jewish majority in the country, or it means that Israel will deny equal rights to its non-Jewish population. Neither outcome gives the Palestinians the state of freedom and dignity that is their right, nor does it provide a secure, democratic homeland for the Jewish people.

On the other hand, wide support for this resolution would affirm what an overwhelming majority of people around the world — including Israelis and Palestinians — believe: that the two-state solution remains the surest path to peace in the Middle East.

Säkert kommer en majoritet av världens länder att rösta för en resolution som har alla rimliga skäl för sig. Ändå kämpar Israel emot och enrollerar USA på sin sida. EU är som vanligt splittrat. Frankrike har deklarerat att man ska rösta ja, Österrike likaså. I Sverige har allianspartierna haft delade meningar men sedan även Jan Björklund deklarerat att han ställer sig bakom ett stöd till palestinierna är det väl möjligen bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som är emot ett svenskt bifall till resolutionen.

I Australien ville premiärminister Julia Gillard gå på den israeliska linjen men tvingades till reträtt av sin parlamentsgrupp och nu kommer man enligt uppgift i stället att lägga ner sin röst.

Storbritannien vacklar mellan ett stöd för folkrätten och en traditionell lojalitet mot amerikansk politik och har enligt uppgifter ställt något slags ultimatum till palestinierna. En anonym regeringsföreträdare förklarar i brittisk press att det är en ytterst känslig fråga, särskilt när det gäller Palestinas förhållande till den internationella domstolen i Haag (ICC):

The official described that as a ”toxic issue”, stressing how Israel feared the Palestinians would use membership of the ICC to bring cases of alleged war crimes against its armed forces. Mr Abbas must ”at least defer” any Palestinian attempt to join the ICC if he is to win Britain’s support.

The second condition is that Mr Abbas would not take a further step and ask the Security Council to consider full Palestinian membership of the UN. Finally, Britain wants Mr Abbas to resume peace negotiations with Israel without preconditions. At present, the Palestinian leader wants Israel to halt the expansion of Jewish settlements in the occupied West Bank and East Jerusalem before any talks can begin.

Är det inte ett parodiskt skådespel som vi ser framför våra ögon. Folkrätten och möjligheten att beivra krigsbrott i Haag åberopas – naturligt och självklart – när det gäller övergreppen i Syrien och på den afrikanska kontinenten. Å andra sidan förväntas den stackars Abbas strunta i den folkrättsliga regelboken för att göra gamla kolonialmakter  och ”Mellanösterns enda demokrati” nöjda.

Ibland grips man av något slags vanmakt inför arrogansen och hyckleriet i den internationella politiken.

Read Full Post »

Jag har varit åtskilliga gånger i Unescos högkvarter i Paris. Och (som det brukar heta) några av mina bästa vänner har arbetat nära organisationen. Jag har tagit grupper av prorektorer och dekaner från svenska universitet dit på studiebesök flera gånger genom åren. För trots alla sina påtagliga brister (och de är både ekonomiska och organisatoriska) är Unesco ändå ett forum där alla världens nationer kan samlas för att diskutera utbildning, en av den globala gemenskapens mest brännande frågor, särskilt viktig för jordens fattigaste länder.

Idag skedde omröstningen om Palestinas upptagande som medlemsstat. Det blev en överväldigande seger för den stat som ännu inte finns i realiteten på marken men som alla hoppas ska bli en fullvärdig medlem av FN under de närmaste åren. 107 medlemsstater röstade för, 53 avstod och bara 14 röstade emot. Israel hade fört en intensiv diplomatisk kampanj emot men utan att lyckas. USA måste av inrikespolitiska skäl naturligtvis rösta nej och hota med ekonomiska sanktioner. Tyskland måste som vanligt agera försiktigt i frågor som rör Mellanöstern. Nationalistiskt färgade EU-länder som Nederländerna, Tjeckien och Litauen tillhörde också vägrarfronten. Och så Sverige!

Den svenska nejrösten är obegriplig om man ser på hur Europas stater i övrigt har röstat. EU-länder som Frankrike, Spanien, Belgien, Finland, Luxemburg, Österrike, Irland, Island, Slovenien och Malta  röstade ja. Så gjorde också Norge. Länder som Storbritannien, Italien och Danmark hade den goda smaken att inte rösta emot utan avstod.

Hur ska man tolka den avvikande svenska rösten? Naturligtvis som regeringens eftergift för de allianspartier och ministrar som okritiskt stöder israelisk politik.  Jan Björklund bär som Unesco-minister det yttersta ansvaret för beslutet men han tar förstås hänsyn till kollegor som Birgitta Ohlsson och raden av kristdemokratiska riksdagsledamöter som likt den kristna högern i USA ser allt som sker i Mellanöstern i ett apokalyptiskt ljus.

Men nog är det både obegripligt och tragiskt att Sverige i detta ställningstagande också skiljer ut sig från de liberal-konservativa regeringar i Europa som inser att palestinierna behöver allt moraliskt stöd om en tvåstatslösning över huvud taget ska kunna komma till stånd. I den svenska utrikespolitikens historia får denna omröstning ses som ett förvillelsens beslut.

Read Full Post »

Det kom kanske lite oväntat med tanke på vad Dagens Nyheter skrivit på ledarplats tidigare men Peter Wolodarski har onekligen en del kloka synpunkter att komma med i dagens ledarkrönika med titeln Israel borde säga ja till Palestina. Han tycker i och för sig inte att palestinierna på detta stadium skulle ha tagit frågan till FN, men nu ligger den där och alla parter måste förhålla sig till verkligheten:

Den palestinske presidenten spelar högt och begär ett svar från världen. Och i det läget blir Israels hårdnackade motstånd inget annat än självdestruktivt.

Palestinierna har precis som israelerna rätt att få bestämma över sig själva, i en stat med säkra och erkända gränser.

Det borde inte vara kontroversiellt för Israel att erkänna denna principiella rätt och uppgradera palestiniernas status i FN. Tvärtom hänger en sådan utveckling logiskt samman med det israeliska motkravet att palestinska flyktingar från kriget 1948–49 inte har rätt att återvända till Israel, utan i stället får bosätta sig i ett framtida Palestina.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade kunnat avdramatisera hela FN-kravet och marginalisera extremister på båda sidor genom att göra gemensam sak med Mahmoud Abbas.

Han hade kunnat säga: Ja, vi har inget emot att palestinierna blir medlemmar av FN, precis som vi har varit i drygt 60 år. Men vi begär ett ömsesidigt erkännande och att de frågor som behöver lösas i förhandlingar (gränslinjer, Jerusalems status, bosättningar) också avgörs där – inte genom våld eller stämningar i den internationella brottmålsdomstolen. Bara genom förhandlingar.

En sådan argumentation hade stärkt Israels moraliska position kraftigt. Den hade visat på en genuin vilja till fred, något som den tämligen deprimerande regering som Netanyahu leder inte gjort sig känd för på flera år.

Wolodarski ansluter sig den ståndpunkt som de flesta tänkande kommentatorer redan har intagit. Att inte erkänna Palestina är kontraproduktivt och leder bara till en utdragen s.k. fredsprocess som den nuvarande israeliska regeringen gärna vill låta pågå under oöverskådlig tid så att man hinner skapa nya fakta på marken.

Palestina – på Jesu tid

Det är precis som Gideon Levy beskriver det i den liberala israeliska tidningen Haaretz:

On Friday night Prime Minister Benjamin Netanyahu once again proved himself to be an excellent elucidator, this time in the service of the Palestinians: He demonstrated to the world, better than even Mahmoud Abbas, why they had no recourse but to appeal to the United Nations. If there is one clear take-home message from his Hezekiah and Isaiah speech, it is this: The Palestinians (and the world ) can no longer expect anything from Israel. Nothing.

Netanyahu was particularly persuasive when he explained that a Palestinian state would endanger Israel – narrow waist, just hundreds of meters from Israeli cities, thousands of rockets – one giant blah-blah that willfully ignores the possibility of peace. A Palestinian state, perhaps, but absolutely not in our time, and not in our school of thought.

De politiska veteranerna Matti Ahtisaari och Javier Solana (NATO:s tidigare generalsekreterare, om ni minns) framförde nyligen i New York Times ett antal tunga argument varför EU:s stater borde rösta ja:

The first reason why the E.U. 27 should vote “yes” is that the U.N. resolution is an attempt to keep the two-state solution alive. This solution is under attack from the steady expansion of Israeli settlements in the occupied territories, and from Prime Minister Benjamin Netanyahu’s belief that the conflict should now be accepted as “insoluble.” As a result this vote is not a meaningless distraction, but a reaffirmation that the peace process is meaningful.

Även om EU:s medlemsländer inte kan ena sig om en gemensam linje i den aktuella frågan är det uppenbart att EU kommer att få en viktigare roll nu när USA genom Barack Obamas exempellöst ensidiga anförande i FN:s generalförsamling i praktiken meddelat att amerikanarna inte längre kan inta någon medlarroll. Det är precis som Fredrik Reinfeldt framhöll för Sveriges Radio i går: ”En omständighet som för det svårt för USA att medla är att man är så hårt uppknutet till Israel… Man kan inte lösa problem mellan två parter som står långt ifrån varandra om man ensidigt bara ser den ena partens utgångspunkt. Det gäller alldeles oavsett vilken av parterna man står närmast”.

Mellanöstern är inte längre vad regionen under så lång tid har varit. Mycket rör sig och mycket kommer att förändras. Palestinafrågans nya läge är en av de faktorer kommer att definiera de närmaste årens politiska utveckling.

Read Full Post »

Ursäkta om jag har samma tema två dagar i rad men eftersom frågor kring fred i Mellanöstern tillhör det som under många år upptagit mina tankar kan jag inte låta bli att fördjupa mig i de diskussioner som uppstått med anledning av de WikiLeaks-dokument som kallas The Palestine Papers.
En av dagens kommentatorer är David Gardner i Financial Times:

The PLO leadership, while conscious that it was by far the weaker party, always believed two things: that Israel wanted a Palestinian state, since Jews would otherwise eventually be outnumbered by Arabs in the territory between the Jordan River and the Mediterranean; and that the US would eventually deliver Israeli assent to such a state, since it was in America’s interest to stabilise the Middle East and damp down Arab and Muslim antagonism to its policies.

The so-called Palestine Papers undermine both premises. Israel intends to keep nearly all the occupied land it illegally colonised. The US, while ostensibly acting as honest broker, only presses the Palestinians for real concessions while constantly conceding to Israel.

The US administration of Barack Obama, while anxious to secure a negotiated solution, last year offered Benjamin Netanyahu, Israel’s rightwing nationalist premier, the Jordan Valley – a big chunk of the West Bank that is not America’s to give – in exchange for a short pause in settlement-building that Israel in any event declined. The Israeli tail really does wag the U.S. dog.

Visst, det är knappast någon nyhet att det går direktlinjer mellan den israeliska regeringen och majoriteten på Capitol Hill. Frågan är bara hur länge denna symbios kan fortleva. Även bland amerikanska sionister börjar man snart tröttna på de senaste årens utveckling i israelisk politik och på den tilltagande fundamentalismen i religion och samhällsliv.

Jerusalem – i politikens centrum

Jeffrey Goldberg skrev för några veckor sedan i The Atlantic en artikel där han undrade vad som händer om det inte blir någon palestinsk stat utan en fortsatt ockupation av Västbanken och ett territoriellt införlivande med Israel: ”Will it grant West Bank Arabs the right to vote, or will it deny them the vote? If it grants them the vote, this will be the end of Israel as a Jewish state; if it denies them the vote in perpetuity, it will cease to be a democratic state”. Hans analys andas en viss pessimism:

I will admit here that my assumption has usually been that Israelis, when they finally realize the choice before them (many have already, of course, but many more haven’t, it seems), will choose democracy, and somehow extract themselves from the management of the lives of West Bank Palestinians. But I’ve had a couple of conversations this week with people, in Jerusalem and out of Jerusalem, that suggest to me that democracy is something less than a religious value for wide swaths of Israeli Jewish society. I’m speaking here of four groups, each ascendant to varying degrees:The haredim, the ultra-Orthodox Jews, whose community continues to grow at a rapid clip; the working-class religious Sephardim — Jews from Arab countries, mainly — whose interests are represented in the Knesset by the obscurantist rabbis of the Shas Party; the settler movement, which still seems to get whatever it needs in order to grow; and the million or so recent immigrants from Russia, who support, in distressing numbers, the Putin-like Avigdor Lieberman, Israel’s foreign minister and leader of the ”Israel is Our Home” party.

Till och med Martin Peretz, redaktören för den konservativa amerikanska New Republic avslöjar efter några månaders vistelse i Israel att han egentligen bara klarar av att leva i Tel Avivs kosmopolitiska atmosfär. Åtminstone enligt en kommentator i The Economist: ”He disdains Jerusalem’s religious population and the ”super-patriotic” Russian Jews.” The Economist anknyter i sin fortsatta kommentar också till Jeffrey Goldbergs artikel:

Mr Goldberg, in the blog post that touched off the discussion, worries that Israel will abandon ”democracy”, but this seems to mis-name the anxiety; Israel will surely always have multiple political parties and hold general elections. The question is who is allowed to vote. It would be misleading to say that South Africa before 1994 was not a democracy. What Mr Goldberg worries is that Israel may at some point move to legally enshrine a system of racial disenfranchisement that is best described as a version of apartheid. Though in practice, such a system has been gradually taking root for decades; the fact that Mr Peretz can live in Tel Aviv without feeling himself to be in a racially oppressive state only shows how effectively the system has made the non-citizens over whom Israelis rule invisible.

Kanske kommer WikiLeaks Palestina-dokument att ha samma funktion som de avslöjanden som satte igång den sociala mobiliseringen i Tunisien. De har i alla fall pekat på viktiga punkter som ingen längre kan ignorera. Och – som DN konstaterar i en kommentar till dokumenten: Till slut måste man inse att Israel aldrig kommer att uppnå säkerhet om inte palestinierna får en egen stat.

Read Full Post »

I drygt 40 år har jag intensivt följt den israelisk-palestinska konflikten och dess olika faser. Jag har tagit del av båda sidors argument och läst tusentals sidor i ämnet. För mig, liksom för de flesta andra betraktare som satt sig in i frågan, står det klart att det förhalande som israeliska politiker i alla tider haft som sin främsta strategi har lyckats. En rimlig tvåstatslösning är inte längre möjlig. Med högerextrema nationalister i Israels regering har hoppet begravts för överskådlig framtid.

De WikiLeaks-dokument som idag publicerats under samlingsrubriken The Palestine Papers är avslöjande. Låt vara att det (för att citera Tobias Billström) handlar om tredjehandsuppgifter. Men tendensen är glasklar och den har också kommenterats av sansade iakttagare runt om i världen.

Jonathan Friedland i The Guardian är en av dem:

These papers show that the Israelis were intransigent in public – and intransigent in private.

What’s more, the documents blow apart what has been a staple of Israeli public diplomacy: the claim that there is no Palestinian partner. That theme, a refrain of Israeli spokesmen on and off for years, is undone by transcripts which show that there is not only a Palestinian partner but one more accommodating than will surely ever appear again.

Palestina – blir det någonsin mer än en flagga?

Och i israeliska Haaretz skriver Akiva Eldar: ”The leaked documents completely discredit the claim that there is ”no peace partner” made by the leader of the newly formed Atzmaut faction, Ehud Barak, and his boss, Benjamin Netanyahu.”

På nytt har WikiLeaks avslöjat sanningar som makthavare runt om i världen inte velat att vi ska känna till. Den här gången var AlJazeera först med de nyheter som starkt kommer att påverka det spel för gallerierna som kallas för ”fredsprocess”. Och på kanalens webbsida kommenteras materialet av Robert L. Grenier som bl.a. varit chef för CIA:s Counter-Terrorism Center (CTC) 2004-2006:

All of us approach this record burdened with our own backgrounds and experiences. I assess them as an American, and as a former government practitioner. As an American, the reaction I draw, frankly, is one of shame. My government has consistently followed the path of least resistance and of short-term political expediency, at the cost of decency, justice, and our clear, long-term interests. More pointedly, The Palestine Papers reveal us to have alternatively demanded and encouraged the Palestinian participants to take disproportionate risks for a negotiated settlement, and then to have refused to extend ourselves to help them achieve it, leaving them exposed and vulnerable. The Palestine Papers, in my view, further document an American legacy of ignominy in Palestine.

As a government practitioner, my reaction is one of empathy for the Palestinian fellow-practitioners whose record and whose impressions these pages reflect. I know well that to achieve anything in public affairs, one will always in the end be compromised to some extent. It is easy for the observers, for the armchair analysts, to criticize; but my sympathies lie with those who enter the ring, who fight and who risk failure for what they believe.

Bland de svenska kommentarerna noterar jag en på Svenska Dagbladets webb av Jonatan Stanczak från organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred:

Dessa dokument visar att det palestinska ledarskapet var villiga att gå mycket längre än vad någon tidigare trott. De erbjöd Israel stora delar av östra Jerusalem inklusive stora bosättningsblock som det internationella samfundet ansett som illegala. Palestinierna var villiga att ge upp det mesta av de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. De var framförallt villiga att kompromissa med det palestinska folkets vilja och ge upp ännu mer av de återstående mindre än 20 procent av det ursprungliga Palestina.

Det är bara att konstatera att förhandlingsspelet nått vägs ände. Det som återstår är en framtida gemensam stat för både judar och palestinier där demografin till slut kommer att fälla utslaget. Som otaliga debattörer konstaterat: Israel kan inte förbli både judiskt och demokratiskt om ockupation och annekteringar fortsätter. Men vem bryr sig egentligen i en regering dominerad av extrema nationalister.

Read Full Post »

Vilka är de framtida alternativen för Israel? Frågan ställs i ett anförande som den amerikanske statsvetaren John J. Mearsheimer nyligen höll i Washington (det kommer också att publiceras i nästa nummer av London Review of Books). Förutom det tvåstatsalternativ – Israel och Palestina – som en bred internationell opinion ser som den enda lösningen finns det tre scenarier om det är så att Israel vill behålla kontrollen över de palestinska områdena:

In the first scenario, Greater Israel would become a democratic bi-national state in which Palestinians and Jews enjoy equal political rights.  This solution has been suggested by a handful of Jews and a growing number of Palestinians.  However, it would mean abandoning the original Zionist vision of a Jewish state, since the Palestinians would eventually outnumber the Jews in Greater Israel.

Second, Israel could expel most of the Palestinians from Greater Israel, thereby preserving its Jewish character through an overt act of ethnic cleansing.  This is what happened in 1948 when the Zionists drove roughly 700,000 Palestinians out of the territory that became the new state of Israel, and then prevented them from returning to their homes.  Following the Six Day War in 1967, Israel expelled between 100,000 and 260,000 Palestinians from the newly conquered West Bank and drove 80,000 Syrians from the Golan Heights.  The scale of the expulsion, however, would have to be even greater this time, because there are about 5.5 million Palestinians living between the Jordan and the Mediterranean.

The final alternative to a two-state solution is some form of apartheid, whereby Israel increases its control over the Occupied Territories, but allows the Palestinians to exercise limited autonomy in a set of disconnected and economically crippled enclaves.

Den palestinska arkipelagen – kan den bli en stat?

I det perspektivet är faktiskt tvåstatslösningen det enda alternativet om Israel vill fortsätta att vara en både judisk och demokratisk stat. Den insikten börjar också vakna inom den judiska diasporan i USA och Europa. Många har genom åren undrat hur länge den skulle finna sig i att vara en okritisk stödjare av Israels politik gentemot palestinierna. Kanske ska man tacka Netanyahu och hans nationalistregering för att det kritiska förnuftet äntligen vaknat.

Det började i USA med JStreet, en ny och fredsvänlig judisk lobbyorganisation som tar avstånd från ockupationspolitik och bosättningar. Och nu fortsätter det i Europa med JCall, ett upprop som i måndags presenterades i Europaparlamentet och som undertecknats av mer än 4 700 personer med judisk bakgrund, bland dem kända kulturpersonligheter som Daniel Cohn-Bendit, Bernard-Henri Lévy och Alain Finkielkraut.

I uppropet säger man att ett systematiskt stöd för israelisk regeringspolitik är farligt och i grunden mot staten Israels intressen. Undertecknarna vill också skapa en europeisk rörelse som säkrar Israels överlevnad som en judisk och demokratisk stat, något som i sin tur förutsätter en livskraftig och suverän palestinsk stat.

Netanyahus regering i förbund med extremnationalister och religiösa fundamentalister kommer förstås att spjärna emot. Det är, som Mearsheimer konstaterar, svårt att förstå varför de arbetar för att i praktiken hjälpa Israel att begå politiskt självmord.

Det är väl den insikten som fått allt fler, också bland Israels s.k. vänner, att till slut ändå sätta ner foten.

Read Full Post »

Som ett komplement till Tony Judts synpunkter på den israelisk/palestinska konflikten (redovisade i blogginlägget nedan) kan man läsa dagens understreckare i Svenska Dagbladet av Ricki Neuman. Det är en balanserad genomgång av några av de inlägg som från olika håll har gjorts kring denna varböld i den internationella politiken.

Det var länge sedan man tyckte sig stå vid samma vägskäl som nu. USA har fattat mod och Obama-administrationen verkar vilja engagera sig på allvar. Läget i förhållandet mellan de två allierade sammanfattas i korthet av Akiva Eldar i dagens nummer av Haaretz:

Defense Secretary Robert Gates has decisively supported General David Petraeus, the first American military man in years to describe Israel as a strategic burden on the U.S. Gates said America’s rivals in the Middle East are abusing the standstill of the political process between Israel and the Arabs. He stressed that he had no doubt a lack of peace in the region was influencing American interests there.

Netanyahu had been hoping to buy time until November’s Congressional elections, which coincide with the deadline he set for the settlement freeze. But with America’s strategic interest on the line, Bibi’s favorite political game (playing the Jewish community and Congress against the White House and the State Department) isn’t working anymore. Obama decided his moderate Middle East coalition is more important than Netanyahu’s extremist one. This is a point of no return.

Till den förändrade bilden i USA hör också att den proisraeliska åsiktsmaskinen AIPAC fått konkurrens av den betydligt mer moderata lobbygrupp som gått samman i organisationen J Street. Den beskriver sig själv som ”pro-Israel and pro-peace” och tänker inte låta sig styras av den israeliska högerns nationalistiska agenda. Häromdagen publicerade organisationen en helsidesannons i The New York Times där man slog fast: ”This is no time for a business-as-usual peace process — no time for politics as usual.”

J Street – en väckarklocka

Ricki Neuman redovisar i sin understreckare den övervägande pessimistiska attityd som finns bland många kommentatorer. Det är en pessimism som i stor utsträckning dikterats av omvärldens passivitet, en tidigare handlingsförlamning på både amerikansk och europeisk sida. Kanske kan ändå USA:s långsamma uppvaknande (på vilket J Street är ett tidens tecken) leda till att en ljusglimt skymtar i slutet på tunneln.

Read Full Post »

I en krönika i Dagens Nyheter idag skriver Göran Rosenberg klokt om antisemitismen som politiskt vapen. Den handlar om den av Israel orkestrerade kritiken mot den internationella kommission som nyligen lagt fram en rapport till FN om brott mot mänskliga rättigheter och krigets lagar under Gaza-kriget. I sin kampanj mot rapporten har man från israelisk sida framför allt skjutit in sig på ordföranden Richard Goldstone. Om detta skriver Rosenberg så här:

Richard Goldstone är en av världens mest respekterade människorättsjurister, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol och tidigare chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda. Kort sagt, inte vilken kritiker av Israel som helst, därtill av judisk börd och med starka personliga band till Israel.

Likväl valde Israels regering att redan på förhand stämpla Goldstonekommissionen som antiisraelisk och vägra allt samröre med den, inklusive inresa till Israel och till Gaza via Israel. Därmed valde den också att bemöta rapportens väntade anklagelser om misstänkta krigsförbrytelser med motanklagelser om på förhand antiisraeliska avsikter och slutsatser.

Knappt hade rapportens 575 sidor nått offentligheten förrän Richard Goldstone förvandlades från en internationellt aktad och respekterad människorättsjurist till en Israelhatande och terroristkramande brottsling.

Rapporten är förvisso för­ödande i sin kritik av Israels krigföring i Gaza men även Hamas raketbeskjutningar mot israeliska städer och byar stämplas som misstänkta krigsförbrytelser, och det finns ingenting i den utförligt dokumenterade rapporten som ger minsta fog för de vilda utfall och anklagelser som Israel valt att bemöta den med. Än mindre utfallen och anklagelserna mot Richard Goldstone personligen:

Än en gång tycks dock Israels specifika form av mjuk makt, soft power, ha fungerat; makten att med tillvitelser om otillbörliga motiv oskadliggöra en tillbörlig kritik av Israels politik. Och i detta fall, makten att förvandla frågan om Israels brott i Gaza till frågan om Richard Goldstones brott mot Israel. Över praktiskt taget en natt lyckades Israel med en massiv insats av mjuk makt att få Goldstonerapporten politiskt desarmerad, Richard Goldstone personligen defamerad och frågan om Israels krigsförbrytelser i Gaza tills vidare avförd från FN:s dagordning.

Fast är den helt avförd från dagordningen? I dagens Haaretz rapporteras om att Goldstonerapporten kanske ändå kommer att tas upp i säkerhetsrådet efter en begäran av Libyen. Och samma tidning rapporterar också om att den palestinska myndigheten använder den som ett kort i förhandlingsspelet med Israel.

Vad som än händer med rapporten så är det uppenbart att Goldstone och hans kollegor genom sitt tal om universell jurisdiktion för krigsförbrytelser (möjligheten av åtal och dom i länder utanför krigsområdet) skrämt israeliska politiker. Internationella medier, bl. a. The Times rapporterade i går om att vice premiärministern Moshe Yaalon avstått från att resa till Storbritannien av rädsla för att bli arresterad med utgångspunkt i det brittiska rättssystemets möjligheter till åtal för krigsförbrytelser.

Tyvärr har inte alla länder öppnat möjligheten för en generell tillämpning av denna universella jurisdiktion för brott mot mänskligheten och krigets lagar. Till dem hör uppenbarligen Sverige. Det är något som borde ändras för att stå i linje med vår traditionella vilja till kamp för mänskliga rättigheter och en internationell rättvisa – en rättvisa som måste bortse från om brottslingarna är serber eller kroater, palestinier eller israeler.

Read Full Post »