I den postkommunistiska värld där vi trodde att alla skulle bli goda demokrater och internationalister går nu nynationalismens spöke omkring – från Baltikum till Balkan. Åldriga legionärer paraderar, historien retuscheras och gamla myter går igen.
FN:s krigsbrottstribunal för forna Jugoslavien dömde igår två kroatiska exgeneraler till långa fängelsestraff för deras roll i den blodiga fördrivningen av serber från Krajina under det jugoslaviska inbördeskriget. En rättvis dom, också sedd i relation till tidigare rättegångar mot serbiska krigsförbrytare. Ändå möttes den av protester i Kroatien, där t.o.m. de katolska biskoparna i patriotisk iver uppmanat till bön för generalernas frikännande.
I Ungern blomstrar en aggressiv nationalism med främlingsfientliga förtecken. I Svenska Dagbladet idag skriver Jesús Alcalá om den ungerske pianisten András Schiff som förtalas i hemlandet för att han protesterat mot det alltmer kvävande kulturklimatet i sitt hemland. Och Richard Swartz skriver samtidigt i Dagens Nyheter om hur Ungern sluppit undan den stora europeiska historielektionen:
I Tyskland ses inte längre Versaillesfreden som landets olycka och den som i stället skulle vilja peka ut judarna hamnar i domstol. I Ungern däremot drömmer parlamentets tredje största parti (Jobbik) om en revision av den ”skamliga” Trianonfreden 1920 och ägnar sig öppet eller förstulet åt angrepp på romer och judar.
”Den skamliga Trianonfreden”. Karta från en ungersk nationalistsajt
Jag läser allt detta sedan jag bläddrat i ett gammalt nummer av Bonniers Litterära Magasin (BLM) från 1936 som jag råkade hitta. Där skriver Herman Hesse (baserad i Schweiz) ett brev till redaktionen där han avsäger sig rollen som tidskriftens bevakare av tyskspråkig litteratur. Han säger att det tyska kulturklimatet har blivit sådant ”att det inte har plats för något medarbetarskap från en vän av goda seder och frid”. Ett av skälen för hans avsägelse är de angrepp som han blivit utsatt för från olika håll:
Som man kunde väntat sig har jag för mina neutrala och sakliga krönikor blivit angripen från två sidor: rikstyskarna anklaga mig för att jag räknar även judar och emigranter som människor och då och då omnämnt deras böcker, emigranterna återigen anklaga mig för att jag spelar under täcke med nationalsocialismen.
Hesse försökte inledningsvis positionera sig som något slags neutral tredje part i den tyskspråkiga kulturkampen. Så småningom blev det förstås en ohållbar situation när nationalismen visade sitt rätta ansikte.
Sammanställningen av ”judar och emigranter” har dessvärre dykt upp på nytt i Europa. Denna gång i ungersk nationaldräkt. Det är minst sagt oroväckande.
Tidens tecken 