Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bolognaprocessen’

Plus ça change, plus c’est la même chose, säger fransmännen och det ligger mycket i det. Ju mer saker och ting förändras, ju mer förblir allt detsamma. Det gäller inte minst på utbildningsområdet. Jag ser t ex att regeringen bestämt att tre myndigheter som sysslar med högre utbildning ska slås samman till två, varav den ena ska heta Universitetskanslersämbetet.

Tillbaka till ruta ett alltså, för så hette också den centrala högskolemyndigheten när jag började jobba där under tidigt 70-tal. Sedan kom den stora utredning som hette U68 och delade in hela utbildningsfältet i ett enda stort rutsystem som skulle styras av ett nytt ämbetsverk som fick heta Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Efter det ansåg den borgerliga regeringen 1991 att man borde lägga ned UHÄ och i stället inrätta Verket för högskoleservice å ena sidan och Utvärderingssekretariatet (senare omdöpt till Kanslersämbetet) å den andra. Tre år senare kom en socialdemokratisk återställare och Högskoleverket inrättades från 1995. Och nu är det alltså dags för det historiska namnet Universitetskanslersämbetet igen. Bra jobbat av regeringskansliet under skilda politiska regimer.

Under min växlingsrika levnad har jag känt sju universitetskanslerer, alla med olika profiler och alla med ett mer eller mindre svårbalanserat uppdrag. På 70-talets UKÄ skulle man som ett led i hanteringen av den ökade studenttillströmningen se till att alla följde de bestämda studiegångar som lagts fast genom den beryktade PUKAS-reformen. Ett av mina första ärenden som ung tjänsteman på myndigheten var att skriva till regeringen och hemställa att ett antal studenter på utbildningslinje 6B skulle få läsa företagsekonomi före nationalekonomi! Man tror inte att det är sant, men sådant var systemet. Det här hände sig också under den gamla regeringsformens tid så skrivelsen ställdes formellt till Konungen och avslutades med ”Underdånigst”. Statsrådet Moberg var tvungen att anmäla ärendet under en konselj inför Majestätet.

Så småningom fick universiteten en större frihet. Normalstudieplaner för hela riket avskaffades och besluten flyttades till lokala organ. Under några år var alla rätt glada. Men ibland undrar jag om vi inte på andra vägar är tillbaka i en olycklig byråkratisering i form av den utvärderingskultur som gripit hela västvärldens högskolesystem och den parallella formalism som den s.k. Bolognaprocessen utvecklats till. Jag tillhörde dem som från början välkomnade ”Bologna” och dess strävan mot en gemensam examensstruktur och större jämförbarhet i Europa. Men sedan nitiska tjänstemän på olika nivåer tagit hand om en i grunden enkel och praktisk idé har den i olika avseenden förvandlats till en tvångströja under pedagogisk täckmantel.

Vart går universiteten? Professor Inger Enkvist ställer den viktiga frågan i en längre artikel i DN idag och illustrerar den med det väntade beslutet vid Göteborgs universitet att lägga ned ett antal språk.

Situationen i Göteborg aktualiserar frågan vad vi ska ha universitet till. Ska vi se universitet som utbildningsinstitutioner inriktade på stora och populära ämnen som lärs ut i stora grupper? Det är det ekonomiskt rationella. Forskningsinriktade ämnen som kan generera patent är inte heller ifrågasatta, även om de drar till sig färre studenter. De ämnen som lever farligt är de som har för få studenter för att gå ihop med nuvarande sätt att finansiera universiteten. Ett ämne lever också farligt om lärarna inte producerar sådan forskning som räknas i utvärderingar. Med dagens sätt att finansiera högre utbildning kan man fråga sig hur det ska gå med universiteten som reservoar för kunskap och speciellt kunskap om det förflutna. Man kan också fråga sig om dagens makthavare har speciellt svårt att förstå varför språkstudier är viktiga.

Det är många frågor som hopar sig när man ser situationen. Jag sitter själv med som extern ledamot i en fakultetsnämnd och ser hur humanistiska ämnen febrilt söker publiceringsformer som ska tillfredsställa utvärderare och anslagsgivare. ”Peer review” är dagens lösen, ofta upprepat utan en kritisk reflexion kring vem eller vilka som har starka fördelar av ett anglosaxiskt dominerat citeringsräknande.

Ursäkta denna pessimistiska grundton. Allt var inte bättre förr. Men ibland önskar man att universiteten också sysslade med en del av de frågor som de franska studenterna i dagarna slitit med i det obligatoriska filosofiprovet i studentexamen. Det här är några av de ämnen som de franska gymnasisterna förväntas kunna reflektera kring:

* Vad tjänar man på att arbeta?
* Står varje tro i motsats till vetenskapen?
* Har vi en plikt att söka sanningen?
* Skulle vi vara friare utan staten?

Frankrike är verkligen inget mönsterland när det gäller universitetspolitik. Men man håller i alla fall fall fanan högt när det gäller att få sina blivande studenter att tänka utanför tidsandans boxar.

Read Full Post »