Man kan förstås bara instämma i vad kommentatorn Semi İdiz skriver på den engelskspråkiga turkiska sajten Hürriyet Daily News: ”Al-Assad has to go, of course, and not just that. If he is still alive, he must stand trial for crimes against humanity. That is for certain.”
Sedan detta väl är sagt kan man på nytt konstatera att situationen i Syrien har en komplikationsgrad som sällan beskrivs i de schablonartade rapporterna i många svenska medier. I sin krönika skriver İdiz bland annat:
The situation in Syria is not a simple game with al-Assad and his Baathists on one side and the Syrian people on the other. For all his evil-doing there are still large swathes of Syrian society that hanker for the stability they enjoyed under al-Assad…
Neither is it clear just how the “Free Syrian Army” is composed. Indications are that there is a significant involvement by radical and rabidly anti-Western Islamists who would clearly desire to see an Islamic republic emerge in Syria.
Neither have things gone the way Ankara would have liked, now that we have Syrian Kurds organizing to avail of the advantage provided by the chaos in the country in order to declare their autonomous region…
Put another way, even a cursory glance shows us that we do not just have the Sunni-Alevi fault line in Syria but also the Arab-Kurdish, and Christian-Muslim fault lines. This is why it is naïve to assume that all will somehow be well after al-Assad goes.
Den brittiske journalisten Gwynne Dyer ställer på samma webbplats frågan om Syrien efter en kommande regimförändring kan undgå den etniska rensning som tidigare drabbat grannländerna Irak och Libanon.
So the question is: what happens then? The great fear is that it could go the same way as Iraq and Lebanon, two neighboring countries that share about the same mix of ethnic and religious groups (in differing proportions) as Syria.
Lebanon tore itself apart in a civil war between those groups from 1975-90, and a quarter-million Lebanese died. Iraq tore itself apart in 2005-2009, and at least half a million Iraqis died. Two million people fled the country permanently, including almost all of Iraq’s Christian minority, and the Sunni Muslims have almost all been driven out of mixed and Shia-majority areas.
Any intelligent Syrian, aware of these dreadful precedents, will be frightened by regime change no matter how much he or she loathes the existing regime. Indeed, the al-Assad regime’s principal means of garnering support has been to insist that only its tyrannical rule can “protect” the Shia, Druze, Alawite and Christian minorities from the 70 percent Sunni Muslim majority.
På en annan turkisk websajt, Today’s Zaman, skriver professor Ömer Taşpınar, knuten till Brookings Institution, om parallellen mellan det som skett i Irak och det som nu sker i Syrien:
Parallels between Iraq and Syria are instructive. Under authoritarian regimes in Iraq and Syria, a sectarian minority ruled the sectarian majority. Under Saddam, Sunnis had the upper hand over Shiites, and under Assad Alawites dominated the Sunni majority. Both Iraq and Syria had regimes with Baathist backgrounds. In both Syria and Iraq, secular Arab nationalism established a common denominator. And in both countries, the Christian minority deeply feared the alternative to secular authoritarianism. Secular authoritarianism did not provide equal rights for Christian Arabs. But it was surely preferable to an alternative such as Islamist authoritarianism. This is why Syria’s Christian communities still support the Assad regime. They just have to look next door, at the decimated Christian community of Iraq, to see the alternative to secular authoritarianism.
Kristna områden i Syrien (Källa: Wikipedia)
Att den kristna flyktingströmmen från Syrien kommer att påverka Sverige är inte svårt att förutse. Det är därför som kommunledningen i Södertälje i dagens nummer av Länstidningen vädjar till regeringen om åtgärder för att asylsökande inte samlas i de kommuner som redan har gjort stora insatser för att ge ett nytt hem åt politiska och religiösa flyktingar från Mellanöstern:
Många invånare har vänt sig till oss kommunpolitiker med frågan om inte Södertälje behöver en paus i flyktingmottagandet. Det tycker även vi, men svensk lagstiftning hindrar oss. Södertälje skulle behöva en paus i flyktingmottagandet för att vi ska kunna koncentrera oss på att under en tid skapa en god framtid för de individer som redan kommit hit. Vi vet vad vi talar om. I samband med kriget i Irak som startade 2003 sökte sig cirka 7 000 personer till vår kommun under några få år.
Åren efter den amerikanska invasionen av Irak tog Södertälje emot fler flyktingar från detta land än USA och Kanada tillsammans. Frågan är hur de internationella strömmarna kommer att se ut när den väntade stora utvandringen från Syrien har tagit fart.
Bra artiklar, Torsten. Men den översta länken funkar inte.
Och. hur är det med wahabiterna från SaudA och Quatar – är inte de också med och delar ut vapen samt pengar till nästan vem som helst? Detta är inte min vetskap, jag är novis på området, men vad jag hört av en syrisk man.
Tack för påpekandet om länken, Gabrielle. Nu hoppas jag att den fungerar.
Jo, vapen och understöd för oppositionen (eller delar av den) kommer uppenbarligen från såväl Saudiarabien som Qatar. Allt medan Ryssland fixar vapen åt regimen i Damaskus. Och kurderna i norr får träning och hjälp av det kurdiska autonoma området i Irak, samtidigt som al-Assad tydligen låtit en del städer i norr komma under kurdisk kontroll för att ge Turkiet några nålstick
New York Times rapporterade för någon månad sedan: ”A small number of C.I.A. officers are operating secretly in southern Turkey, helping allies decide which Syrian opposition fighters across the border will receive arms to fight the Syrian government, according to American officials and Arab intelligence officers.”
Det är med andra ord, som det brukar heta, ”a war by proxy”.
En i sammanhanget inte helt ointressant kommentar: http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2012/jul/26/antiwar-left-syria-uprising
Tack Gunnar! Intressant artikel som belyser komplexiteten i det syriska dramat. Just idag läser jag i de engelskspråkiga turkiska tidningarna om Turkiets stigande oro för ett kurdiskt maktövertagande i norr. Och företrädare för regionens kristna grupper har utfärdat en appell om gemensam samling över nationsgränserna.
Jugoslavienkrisen förefaller nästan enkel jämfört med detta.