Inför ett årsskifte börjar man ofta fundera över jubiléer. Vem föddes eller dog för hundra eller tvåhundra år sedan. Vad hände 1811 eller 1911?
När jag sökte lite på nätet kring det senare årtalet fann jag att det 2011 är hundra år sedan den store ryske målaren Valentin Alexandrovitj Serov dog. Han föddes 1865, studerade i Paris, Moskva och Sankt Petersburg med bland annat Ilja Repin som lärare. Så småningom blev han en av samtidens främsta porträttmålare. Han avbildade storheter som Rimsky-Korsakov, Ljeskov och Emanuel Nobel (brorson till Alfred). Och så självaste tsaren, Nikolaus II.
Just 1911, bara några månader innan han dog, målade han ett berömt porträtt av furstinnan Olga Orlova, en av Petersburgssocietetens främsta profiler. Furstinnan var en ytterst modemedveten dam och på målningen (som nu finns i Ryska muséet i Sankt Petersburg) poserar hon i en magnifik hatt, nyss levererad från Paris.
V. A. Serov: Furstinnan Olga Orlova, 1911
Det slog mig i den fortsatta surfningen att många officiella porträtt från samma år, målade eller fotografiska, ofta ger en framträdande plats åt just hattarna. Ta t. ex. den här bilden av kronprinsessan Cecilie, svärdotter till den sista tyska kejsaren Wilhelm II:
Om henne kan engelska Wikipedia bland annat berätta följande:
Cecilie Auguste Marie; 20 September 1886 – 6 May 1954 was a Crown Princess of Germany and Prussia… Cecilie quickly adapted to the role of Crown Princess and became popular both by the public and within the court. She is described as quiet but friendly, a natural beauty with an interest in fashion. She became a role model for German women within fashion, and was also interested in social issues, especially women’s education.
Det var ändå inte bara furstinnor och prinsessor som bar spektakulära hattar. 1911 genomförde den kvinnliga rösträttsrörelsen en stor manifestation i samband med kung Georg V:s kröning. 40.000 kvinnor från imperiets olika delar deltog i denna Women’s Coronation Procession och många av dem var förstås försedda med ordentliga huvudbonader, t ex nedanstående delegation från Skottland:
Överhuvud taget är hattmodet för hundra år sedan förknippat med det eleganta livet, även på scen och i salong. Omslaget till ett samtida nothäfte appellerar förstås till tidens modeideal:
Det fanns uppenbarligen ändå ett problem kring de elegantare kvinnornas hattmode. Det hängde samman med den framväxande bilismen. En stor hatt var ju knappast idealisk när man skulle ut på automobilpromenad i en öppen vagn som kanske framfördes i en hastighet av 40 kilometer i timmen. Då gällde det att ha en ordentlig huvudbonad som markerade såväl social status som respekt för luftmotståndet. Lösningen framgår av nedanstående bild som också visar en lämplig åkdräkt i ekorrskinn för den sportiga samtidskvinnan.
Vad kan man nu dra för slutsatser av alla dessa bilder från 1911? Den enklaste är väl att tiderna förändras. Mer analytiska tolkningar från läsekretsen är dock välkomna.
Gott nytt 2011!
188
Elin Wägners journalistroman ”Pennskaftet” är nu etthundraett år gammal men fortfarande läsvärd, mest för vad den säger om kvinnors rätt till politiska åsikter, en egen vilja och ett eget arbete, och därmed oberoende. Se här en av dialogerna i boken som visar att damhattar hade högt symbolvärde 1910:
”- Vilket vill Pennskaftet helst ha, sade han: rösträtt eller en ny hatt? – Jag vill inte ha någondera delen, sade hon. För jag vill förtjäna till både rösträtt och hatt själv.”
I ”Det var en tjusande idyll” från 1938, en av delarna i Gustaf Hellströms självbiografiska Stellan Petreus-svit, omges hon av ett förälskat skimmer i minnets ljus, om det nu var med eller utan hatt:
”Hon var inte bara olik de gamla emancipissorna med deras reformklänningsfodral, manshattar och karlfysionomier. Hon hade inte heller någonting gemensamt med universitetsstudentskornas jungfrulighet eller med Ellen Keyarnas tempelinstängda rökelseromantik. Hon var frisk och naturlig, något av godsägardotter och friluftsmänniska, van vid bössa och hästar, en amazon med två bröst.”
Hellströms välfunna ”Amazon med två bröst” använde sedan Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder för första delen av den stora tvåbandmonografin om henne. För övrigt har minst en fasan fått släppa till sina stjärtfjädrar till den tjusiga hatt hon bär på ett foto från den tid då hon var ett uppmärksammat pennskaft i stockholmspressen.
Göteborgs universitetsbibliotek har en specialsamling som heter KvinnSam och som också har en särskild bilddatabas. Den nås på följande adress:
http://www.ub.gu.se/kvinn/bilddatabas/
Går man in där och söker på ämnesordet ”hattar” får man en intressant överblick av hattmodet under 1900-talets första decennierna.
Jag förstår inte riktigt var Gustaf Hellström fick det där med ”emancipissorna” och deras ”manshattar” ifrån. När man bläddrar i den databas som Anna B rekommenderat ser man ju att många rösträttskvinnor hade rejäla kvinnliga kvarnhjul på huvudet, starkt påminnande om den hatt som Selma Lagerlöf bär på våra tjugokronorssedlar.
Kring temat hattar och fasanfjädrar kan man för övrigt notera följande notis ur The Daily Telegraph från den 20 november 2000:
”The Queen wore pheasant feathers in her hat to church yesterday in an elegant, if unspoken, rebuff to anti-field sports activists who criticised her for wringing an injured pheasant’s neck during a shoot at Sandringham on Saturday.
The Queen, who does not shoot, saw the bird was still alive and gently removed it from a dog’s mouth before wringing its neck.
In a clear snub to the League Against Cruel Sports, whose spokesman had questioned her ”moral judgment”, the Queen wore the feathers as she attended morning service with Prince Philip…
An aide said later that the feathers were intended as a message. ”The Queen would never enter into a public debate about whether she should be involved in country sports, but by displaying the feathers she has made her feelings plain.”