Desert Island Discs

Alla som bott någon tid i England vet att Desert Island Discs är ett radioprogram med kultstatus. I någon mån påminner upplägget om det svenska programmet Sommar: kändis berättar om sitt liv och spelar skivor. Fast här är kändisen intervjuad vilket i någon mån motverkar de egotrippar som det svenska programmet excellerar i och här verkar huvudpersonen dessutom tillåtas göra ett mer personligt val av musik än våra sommarpratare som ibland förefaller påtvingade en mix av det som redaktionen tycker blir bra för en bred publiksmak.

Det har förvisso funnits många bra svenska sommarpratare genom åren men alltför ofta blir det väl ungefär som i den karikatyr som den superba duon Berglins presenterade i söndagens SvD:

Först hade jag det lite svårt, men se’n gick det bra och se’n gick det in i helsicke bra. Det gäller att fokusera, veta vad man vill och brinner för och gå framåt. Nu lyssnar vi på ”My way” och se’n ska jag berätta om när det började gå sjukt bra.

Hur som helst; Desert Island Discs är ett program med verkliga anor eftersom det började sändas redan i januari 1942. Konceptet är följande, för att nu låta ordet gå till Wikipedia:

Guests are invited to imagine themselves cast away on a desert island, and to choose eight pieces of music, originally gramophone records, to take with them; discussion of their choices permits a review of their life. Excerpts from their choices are played or, in the case of short pieces, the whole work. At the end of the programme they choose the one piece they regard most highly. They are then asked which book they would take with them; they are automatically given the Complete Works of Shakespeare and either the Bible or another appropriate religious or philosophical work.

Guests also choose one luxury, which must be inanimate and of no use in escaping the island or allowing communication from outside.

Wikipedia har också hela listor på alla ”castaways” och vad de valt för bok respektive ”luxury item”. BBC har också under senare år lagt ut ett stort antal program på nätet. När det gäller en del av de äldre programmen handlar det bara om kortare klipp men de ger ändå fascinerande prov på röster och tonfall, som t ex när Alfred Hitchcock berättar om sin kärlek till teatern när han växte upp i London. Här finns program med människor av alla kategorier. Många är förstås kändisar enbart för en brittisk publik. Annars möts här internationella storheter som furstinnan Grace av Monaco, Sir Alec Guinness, Bob Hope, Ian Fleming och Juliette Greco.

Hitchcock – castaway

Valen av litteratur har varierat i hög grad liksom valen av föremål som man velat ta med sig. Någon har av lättförklarliga skäl packat ned en flaska sololja. Peter Ustinov föredrog för sin del ett tennisracket, något förvånande med tanke på bristen på motspelare (och garageportar).

Två svenska deltagare har jag hittat. Den ena är Mai Zetterling som var med redan 1951 men tyvärr finns det ingen inspelning kvar med henne. Musiklistan är dock bevarad – mest gedigen klassisk musik. Den andra är  Birgit Nilsson och där finns det ett nio minuter långt klipp ur intervjun där hon berättar om sin skånska bakgrund och sin karriär. Hon var med i programmet den 27 maj 1963. Hennes musikval bestod mest av operakonstens klassiker, ofta med henne själv som solist.  Den bok hon ville ha med på den öde ön var Churchills The Second World War. Som ”luxury item” hade hon ett något ovanligt (men klokt) val: svenska korsord.

Birgit Nilsson – korsordslösare

Letar man annars efter svenska inslag i programmen så får man titta på musiklistorna. Många av de intervjuade vill ha med sig en ABBA-skiva till den öde ön. Andra vill höra någon insjungning av Jussi Björling eller Nicolai Gedda. Ett enda exempel på svensk litteratur har jag hittat: Malcom Williamson, titulerad ”Master of the Queen’s Music” tänkte fördriva tiden i oceanens ensamhet med att läsa Strindbergs dramatik.

Enjoy your solitude! skulle man nästan ha velat utbrista.

Read Full Post »

Peterson-Berger

Ett av paradnumren i min ungdoms gymnasiekör var väl Stemning i tonsättning av Wilhelm Peterson-Berger. Vi sjöng den med svensk text fast originalet är på danska: ”Alle de voksende Skygger har vævet sig sammen til en…”  Den stämningsfulla dikten skrevs av Jens Peter Jacobsen och Peterson-Berger komponerade musiken 1891. Då var han 23 år och verksam som lärare i Umeå.

I sin nyutkomna och mycket läsvärda biografi Wilhelm Peterson-Berger – Tondiktare och kritiker skriver Henrik Karlsson om just det här lilla verket:

Alla körsångare som sjungit hans Stemning har säkert upplevt hur P.-B. med små medel kan nå en känslomässigt stark förtätning, som i slutackordet. Det sjungs con bocca chiusa (med sluten mun) i den ”tragiska” tonarten c-moll och upprepas, andra gången som tom kvint, (d.v.s. utan molltersen).

Även om det nu är mer än femtio år sedan jag sjöng det här slutackordet kan jag fortfarande framkalla stämningen. Det vilar, som Henrik Karlsson skriver, ”en omisskännlig, melankolisk fin de siècle-atmosfär” över den.

Peterson-Berger, eller P.-B. som han gemenligen kallades, var verkligen ett barn av två sekel. Han kom in i den kulturella offentligheten på 1890-talet, en brytningstid för både konst, litteratur och musik. Hans främsta produktiva period inföll under det nya seklet.  Där kom han så småningom att företräda traditionalismen mot den framväxande modernismen och dess nya tonspråk. Han var från början uppfostrad i hemkonserterna och den privata kammarmusikens tidevarv men kom med tiden att bli en tonsättare för större scener och konserthus och dessutom en centralgestalt i den samtida musikkritiken. Han hade en bred internationell orientering men blev också en svensk nationalromantiker med Jämtland i sitt hjärta.

Henrik Karlsson har jag samarbetat med i olika sammanhang och jag måste kanske deklarera en viss partiskhet när jag skriver om hans bok. Han är hur som helst en välrenommerad forskare (docent i musikvetenskap) och en ofta anlitad expert i akademiska sammanhang. Det finns ändå inget av nutidens akademiskt krystade prosa i hans nästan 500-sidiga arbete. Det är en biografi i en närmast engelsk stil: välskriven, ofta humoristisk och med ett brett historiskt perspektiv.

P.-B. var ju långt mer än en tonsättare. Han var en kulturell centralgestalt med en omfattande konstnärlig och litterär vänkrets. Samtidigt fick han i kraft av sin skarpa kritik och sin polemiska talang en lika stor krets av fiender eller ideologiska motståndare. Han skrev genom åren hundratals artiklar och recensioner i Dagens Nyheter och skrädde sällan orden när han tyckte att något var dåligt, pretentiöst eller uppblåst. Två gånger blev han handgripligt attackerad av meningsmotståndare, den ena gången av den uppburne operasångaren John Forsell, den andra gången av tonsättaren Moses Pergament. I det senare fallet spelade den tidsbundna stereotypa antisemitism som han delvis var smittad av en viss roll. (Det bör dock noteras att P.-B. redan 1933 starkt reagerade mot det ”exempellösa barbari” som ”den forna kulturstaten Tyskland” sjunkit ned i under nazismen).

John Forsells örfil är legendarisk och en av de mest kända uppgörelserna i sitt slag i svenskt kulturliv. Man ser den ofta omtalad i litteraturen, inte alltid insatt i sitt rätta sammanhang. Det brev av P.-B. som var upprinnelsen till attacken finns så vitt jag kan se endast delvis på nätet och då i en förvanskad form. Eftersom Henrik Karlsson låter läsaren se ett faksimil av det berömda aktstycket kan jag här meddela det i en källkritiskt korrekt form (hoppas jag). Så här skrev kritikern och tonsättaren till Forsell i ett brev daterat den 12 september 1897

Min herre!

Sedan Ni i går så oförställdt låtit mig veta att mina ”Sveagaldrar” icke ha lyckan att vinna Ert bifall, ber jag å min sida att få meddela Er att det sätt, hvarpå Ni utför Er lilla statistroll i mitt verk, ingalunda tillfredsställer mig och ej häller någon annan musikalisk och konstnärligt uppfattande menniska. Ni braverar som vanligt med Era granna toner, själlöst och uttryckslöst – voilà tout.

Jag hoppas att detta är tillräckligt för att Ni skall ha det vettet att träda tillbaka och låta någon bättre qualificerad utföra partiet. I annat fall måste mitt omdöme om Er bli att Ni är lika löjligt och lumpet fåfäng som taktlös och inbilsk.

Wilhelm Peterson-Berger

Det här är förstås bara en ringa, om än spektakulär episod i tonsättarens liv. Det han går till historien för är naturligtvis sina kompositioner och sin rika verkförteckning i en rad olika genrer. Den musikhistoriska delen finns förstås utförligt och sakkunnigt skildrad i boken och på de sista sidorna finns några rader av P.-B. som kanske kan ses som hans andliga testamente:

Musiken är trots allt grummel och all jordisk smuts som världen oupphörligt envisas med att inblanda i eller sammankoppla med henne, i sin renaste form en ordlös religion, ofta av högre dignitet än de i ord och dogmer fixerade, en religion, som när den förkunnas av de verkligt invigda, utbreder fridens och den andliga frihetens idéer med minst lika stor kraft som de högsta bland religoner…

Vill man testa denna ordlösa religion finns en CD bifogad i boken. Där kan man höra tondiktarens språk, bland annat i form av Stemning. Det är 2 minuter och 35 sekunder av sublim musikalisk upplevelse.

Read Full Post »

Delat pris

Det blir inga jätterubriker i världens medier när Polarpriset delas ut. Men årets beslutet att belöna Youssou N’Dour och Kaija Saariaho för deras musikaliska insatser uppmärksammas ändå här och var. Man undrar trots allt hur länge det ska dröja innan detta stora pris får den internationella uppmärksamhet som det förtjänar.

Det är i och för sig inte så lätt att etablera nya stora internationella priser på kulturens eller vetenskapens område. Hur många känner till exempel till att det norska Holbergpriset för 2013 gick till den franske antropologen och sociologen Bruno Latour? Det är ett pris som enligt sina statuter årligen delas ut ”til forskere som har gitt fremragende bidrag til humaniora, samfunnsvitenskap, juss og teologi.” Tanken bakom instiftandet av denna utmärkelse var ju att man skulle belöna också de ämnesområden som inte finns med i Alfred Nobels testamente. Den årliga prissumman på 4,5 miljoner norska kronor är inte att förakta och borde kunna ge rubriker. Men när jag söker i olika databaser hittar jag inte ens en notis om saken i svenska medier.

Bruno Latour (bild från Holbergstiftelsen)

Det norska Abelpriset är på hela 6 miljoner kronor och det utdelas sedan 2003 årligen till en matematiker. Årets pristagare är Pierre Deligne från Princeton men som namnet antyder har han franskspråkig bakgrund: född i Belgien och utbildad i Paris. Han fick det svenska Crafoordpriset redan 1988 men årets belöning har totalt förbigåtts i svenska medier.

Man kan jämföra denna tystnad med den uppmärksamhet som ges mottagarna av det svenska ”hitte på”-priset i ekonomi till Alfred Nobels minne. Deligne har ju ändå gjort en lysande insats inom en exakt vetenskap vilket är mer än vad man kan säga om många av ekonomipristagarna.

När det gäller Polarpriset är det ju annars en genialisk tanke att dela ut det i två olika genrer: en för mer klassisk musik och en för musikens mer populära former. Borde inte något liknande kunna gälla Nobelpriset i litteratur där en del kunde gå till en kvalitetsförfattare i en lättare genre och en annan del till en mer klassiskt orienterad romanförfattare eller lyriker? Tanken slog mig i alla fall när jag just läste en stor intervju med Henning Mankell i senaste numret av Paris Match. Där säger han bland mycket annat (i min översättning):

Jag är övertygad om att en författare av kriminalromaner förr eller senare kommer att få nobelpriset i litteratur. Om John le Carré hade varit 20 år yngre skulle han ha funnits med på listan över tänkbara kandidater. Ingen annan har förmått att skriva så formidabla och personliga romaner om det kalla krigets tid.

John le Carré (alias D.J.M. Cornwell)

Vill man inte dela upp det nuvarande litteraturpriset i två delar skulle det ju var möjligt att instifta ett särskilt pris i kriminallitteratur till Alfred Nobels minne, kanske med hjälp av ett antal miljoner från svenska deckarförfattare och deras förläggare. På podiet i Konserthuset skulle pristagaren kunna sitta bredvid ekonomikollegan. Och kanske skulle många t.o.m. ha läst något av hans eller hennes verk när priset tillkännages av Kungl. Vetenskapsakademiens särskilda deckarutskott.

Read Full Post »

Heine, Sandler m.m.

Jag köpte några böcker på en second hand-butik i Stockholm i veckan. En av dem var en liten skrift av Bengt Hallgren med titeln Heine i Paris från 1982.

Har ni läst något av Bengt Hallgren, en f.d. lektor och litteraturvetare, på sin tid flitig och stilistiskt egensinnig skribent på Expressens kultursidor? Av hans böcker minns jag titlar som Guds finger i Uppsala (1981), Leva Luther (1983), Sigtunaleken (1985) och Skitt eller kanel (1987), den senare en bok kring Alexander L. Kielland.

Jag hittade en urklippt recension i Heine-boken, publicerad den 5 oktober 1982 och författad av en av Svenska Dagbladets då tongivande kritiker, Åke Janzon. Han skriver bl. a. så här:

Hallgrens författarteknik bygger på den exklusiva men numera inte så helt ovanliga metoden att blanda autentiskt stoff med påhittat. Han behärskar den med en virtuositet som ibland kan driva läsaren till förtvivlan – som i ”Din galne men redlige Tegnér” där det krävs en hel del expertis för att avgöra vad som är Tegnér och vad som är Hallgren.

Det är – för att låna Janzons ord – med en förening av självsvåld och elegans som Hallgren lyckats åstadkomma en koncentrerad framställning av Heinrich Heines liv från de första Parisåren fram till dödsåret 1856. En skrift i miniformat, fylld av lärdom och lättsinne.

Heinrich Heine

Den andra bok jag köpte (för 30 kr) var Chiffer (1943) av Rickard Sandler. Jo, just den Sandler ni först tänker på, folkbildaren, socialdemokraten, den kortvariga statsministern och den mer långvariga utrikesministern. Sandler var ett universalgeni: matematiskt och musikaliskt begåvad, översättare av Das Kapital till svenska och dessutom en utmärkt politisk talare.

Som matematiker och statistiker var han också intresserad av kryptologi. Eftersom jag själv på 60-talet utbildades i kryptoforceringens ädla konst vid FRA har jag länge känt till Sandlers bok men aldrig kommit mig för att skaffa den. Den handlar om klassiska chifferproblem med kapitelrubriker som ”Ett Napoleonchiffer före Leipzig” och ”Edgar Allan Poes guldscarabé”. När Sandler var utrikesminister (fram till 1939) var han en viktig förbindelselänk mellan UD och den dåvarande Försvarsstabens kryptoavdelning.

Frågan är om han var en bra dechiffrör. I David Kahns stora bok The Codebreakers från 1957 (en veritabel bibel för oss gamla kryptoanalytiker) finns ett avsnitt om de svenska forcörernas skicklighet före och under det andra världskriget. Om Sandler skriver han så här:

He proved inept as a cryptanalyst, unable to solve what the Swedes regarded as the simplest of practical problems – Norwegian one-part codes. However, he was a great success in making sure that the Foreign Office reported every scrap of information promptly to the cryptanalysts. So well did he have his contacts trained that the Foreign Office even reported the time of departure of an ambassador’s car from the Foreign Office building. With this little datum, the cryptanalysts – knowing the message he had been given and estimating how long it would take the ambassador to drive to the embassy and have a message of that length encoded and sent to the telegraph office – could more easily pick out the cryptogram corresponding to that message from the embassy’s daily file.

Sandler på väg till engelska kungen 1937

Säga vad man vill om Sandler som kryptolog men han hade en annan identitet som dessutom knyter ihop honom med Heinrich Heine. Förutom att vara  skicklig amatörmusiker (och preses i Musikaliska Akademien) tonsatte han nämligen ett 80-tal dikter av Heine, en författare som han tidigt blivit fascinerad av, bl.a. via sina studier av Karl Marx.

Så knyts också mina två second hand-böcker ihop trots deras disparata innehåll. Heine och kryptologi – vem kunde ana det sambandet,

Read Full Post »

Vad ska vi fira 2012?

I takt med mänsklighetens framåtskridande uppstår allt fler firningsämnen och anledningar till jubiléer. Vad är det nu vi bör uppmärksamma under 2012?

Strindberg förstås och hundraårsminnet av hans död 1912. Det var samma år som Raoul Wallenberg föddes, också det ett ämne för en rad högtidligheter. Urvalet av minnesvärda händelser är närmast oändligt för kalenderbitaren. Det är 400 år sedan Karin Månsdotter dog och Axel Oxenstierna blev rikskansler, för att nu ta ett par exempel ur högen.

Strindbergsåret börjar jag med att läsa författaren Axel Lundegårds lilla volym Några Strindbergsminnen, utgiven 1920. Han återger bland annat ett brev från Strindberg, daterat den 31 oktober 1887, med några kommentarer kring Hemsöborna och relationen med förläggaren Albert Bonnier:

Valde Holländska genremålningen till mönster, emedan den alltid tyckts mig likna Svenskt småfolkslif på landet, enkel i det naturliga; undvikande dock skildringen af den s.k. lastens utöfning o.d., som kunde åtalas.

Derpå uppgöres med Albert B. per telegraf, förbehållande han sig att strykning af grofheter må företagas. Troende dermed menas grofva ord, svarar jag ja! Men så kommer bref med kastreringsförslag; hvarigenom alla scener som kunna anses av fruntimmer och minderåriga vara grofva, utstrykas. Derigenom skulle Herr Alb. B. förvandla min bok till en lömsk, färglös idealistbok…

Detta om svenska jubiléer. När det gäller firningsämnen i vår omvärld påminner Daniel Persson i Svenska Dagbladet om att det i juni är 100 år sedan det matematiska geniet Alan Turing föddes, mannen bakom tidiga ”matematikmaskiner”, dessutom legendarisk kryptoanalytiker. I dagens The Guardian får vi också veta att han kommer att hedras med ett brittiskt frimärke, samtidigt som en namninsamling kräver att den brittiska regeringen omprövar den skamliga dom för ”gross indecency” 1952 som med all sannolikhet bidrog till att förkorta hans liv.

En annan personlighet som kommer att hedras med ett frimärke är kompositören Frederick Delius som föddes för 150 år sedan. Han tillhör kanske inte de högst rankade på Spotify-listorna men ur ett skandinaviskt perspektiv är han värd att lägga märke till bl. a. för sin kärlek till Norge och för att han tillbringade en stor del av sitt liv i Grez-sur-Loing, den franska by som för alltid är inskriven i den svenska konsthistorien.

200-årsminnet av Napoleons nesliga reträtt från Moskva är också värt att uppmärksamma ett år som detta. Förmodligen kommer Tjajkovskijs ouvertyr till 1812 att bli ett av årets mest spelade klassiska verk. Det har numera av någon anledning kommit att bli ett stående inslag i 4 juli-firandet på många platser i U.S.A. Fast det är förstås ett svårspelat verk som i sin originaltappning förutsåg en hel del resurser: kanoner och ryska kyrkklockor. Jag har själv hört det framföras med kanonskott under en nyårskonsert i Royal Albert Hall i London, dock lyste de ryska klockspelen med sin frånvaro.

Till minnet av 1812 och den ryska historia som också innefattar den svenskättade arkitekten Karl Magnus Vitberg och hans oblida öde lovar jag att återkomma. Det är värt en egen berättelse.

Read Full Post »

La Seine

Vår ständiga korrespondent i Paris, den välkända signaturen Foie gras, inbjöd oss vänligt på en flodkryssning under en vacker sommarkväll i förra veckan. Den började med en utsökt generös buffé på kajkanten vid Marina Arsenal nära Bastiljen och trots kvällssolens värme var champagnen både kall och torr. Så steg vi ombord på en av Canauxramas båtar med stora fönsterytor, åkte en kort sträcka på Canal Saint-Martin innan vi slussades ut på själva Seinen.

En annan Pariskorrespondent, Sven Aurén, gav 1956 ut en bok som heter En afton vid Seinen, en av hans många skildringar av livet i och kring den franska huvudstaden. Han konstaterar där att denna pulsåder genom Paris är världens mest beundrade flod. Visst, Donau och Rhen är också omskrivna och besjungna. Även Themsen i någon mån:

Men sedan sekler tillbaka är Seinen föremål för en fortgående uppvaktning utan motstycke. Majoriteten av världens stora konstnärer i nyare tid har avbildat den därför att de alla, tillfälligt eller under längre tid, varit parisare. Ingen Parismålare underlåter att utföra ett porträtt av Seinen. Hur många författare har inte begagnat floden som motiv och bakgrund! Vilka passioner, dramer, idyller och brott har inte utspelats längs dess stränder i böckernas värld!

När det gäller musik så kan man förstås inte peka på någon klassiker i stil med ”An der schönen blauen Donau”. La Seine har inte haft någon Strauss men däremot ett myller av små kompositörer som sett till att visor med Parismotiv gnolats världen runt. Sven Aurén konstaterar att det inte bara är floden utan även broarna som stått i centrum:

I Paris, där komponerande och diktande av populära sånger utgör en oavbruten folklig tradition, handlar en visa av två om Seinen. Vissångarna känner alla till, att den säkraste vägen till allmänhetens hjärta går via denna flod. Chevalier har sjungit om den. Yves Montand, Charles Trenet, Gilbert Becaud och dagens övriga stjärnor gör detsamma. Oräkneliga filmer har inspelats längs kajerna, under broarna, på vattnet. Varje filmdirektör på Champs Elysées vet, att Seinemiljön utgör en av de pålitligaste miljöer som finns. Även en dålig film kan klara sig hyggligt ifall den utnyttjar den. Myntet går i alla länder.

Så är det förstås. Vem har inte gnolat på klassikern ”Under Paris broar” och vem har inte sett en gammal svartvit svensk komedi som innehåller en båtfärd och en nattklubb i Paris?

Nu gled vi alltså fram i kvällssolen under några av Seinens klassiska broar, vände vid kopian av Frihetsgudinnan intill Pont de Grenelle och tuffade tillbaka österut. Det blev en oförglömlig kväll. Jag önskar bara att båtens högtalare vid något tillfälle hade spelat en av Parisvisornas klassiker: La Seine – här i en version med Jacqueline François från 1948 (hela texten finns om man klickar här):

Read Full Post »

Om Arvo Pärt

2003 publicerade jag en liten bok som heter Arvo Pärt: om musiken vid tystnadens gräns. Den finns väl fortfarande att få även om den med åren i vissa avseenden har blivit något inaktuell. Arvo Pärt har ju sedan slutet på 70-talet varit otroligt produktiv som tonsättare och hans verkförteckning har växt åtskilligt sedan jag skrev boken.

När jag träffade honom i hans hem våren 2003 och under närmare sex timmar samtalade med honom och hans fru Nora bodde paret i Berlin. Sedan dess har de flyttat tillbaka till hemlandet Estland. Vid den tidpunkten hade de också ett andra hem i England, nära det ortodoxa Monastery of St. John the Baptist i Essex. Arvo Pärts starka förankring i den ortodoxa kristna traditionen var då (och är väl fortfarande) ytterst påtaglig. Det är också om detta som min bok egentligen handlar. Jag är varken musikhistoriker eller musikteoretiker men det som främst intresserade mig i sammanhanget var det andliga landskap i vilket Arvo Pärt rört sig, ett landskap som otvivelaktigt satt sin prägel på hans musikaliska skapande och inte minst hans brott mot den moderna västerländska konstmusikens konventioner.

Ett andra syfte med boken var också att förklara de termer och begrepp som man möter i flera av hans kompositioner med utgångspunkt i den ryska ortodoxa tradition som han valt att tillhöra. Hans största verk, Kanon Pokajanen, måste till exempel förstås mot bakgrund av denna tradition.

Senare under samma år som boken kom ut skrev jag en liten artikel i Pequod, en kulturtidskrift med en liten upplaga och förmodligen svår att uppbringa idag. Jag har lagt in den artikeln under en särskild flik längst upp i sidhuvudet.

Under senare år har jag inte systematiskt följt Arvo Pärt och hans musikaliska produktion.  Den som vill veta mer vad som hänt sedan 2003 kan hitta hans verkförteckning hos musikförlaget Universal Edition genom att klicka här. Där finns också många ljudfiler att lyssna på.

En utmärkt sajt på nätet är också David Pinkerton’s Arvo Pärt Information Archive. Den hittar man här.

Read Full Post »

Azerbajdzjan

”Dags att lära sig stava till Azerbajdzjan…  Schlagergröngölingen tog hem segern i Eurovision – med svensk hjälp.”

Jag citerar Aftonbladet idag. Och det är bara att konstatera det vanliga: Hade inte Sverige funnits så vet man aldrig hur världen hade sett ut.

Eller för att låna några rader från den överexalterade Anders Nunstedt i Expressen: ”Sverigebajdzjan är grejen. Det blev inget ”Haba haba” i år, det blir Baku, Baku.”

Men hur stavar man egentligen till Azerbajdzjan? Det finns som vanligt alla tänkbara varianter av internationella transkriptioner. Även själva invånarna i detta kaukasiska land måste ha en del stavningsproblem. Under 1900-talet verkar azeriskan ha skrivits med sex varianter av olika alfabet – från det arabiska via det turkisk/latinska och kyrilliska tillbaka till ett modifierat latinskt alfabet.

I äldre svenska uppslagsverk kallades landet för Aserbeijdjan eller Aderbeidjan. Det senare är den variant som gamla pålitliga franska Larousse från 1800-talet också använder. Men där sägs inte mycket annat än att man uppföder prima hästar för den persiska armén. Hästaveln i Karabach var också på sin tid världsberömd men har på senare tid deklinerat, inte minst som en följd av kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien. Dock satte en Karabachhäst vid namn Kishmish två världsrekord (utan svensk hjälp) 2004. Han sprang 1.000 meter på 1 minut och 9 sekunder samt dessutom 1.600 meter på 1 minut och 52 sekunder.

Karabach-häst – notera stavningen av landet

I övrigt har förstås Sverige och Azerbajdzjan gamla förbindelser genom bröderna Nobel, Sven Hedin med mera. För oljan har ju alltid utgjort detta områdes starka ekonomiska lockelse. Så är det än idag. Det är därför som den auktoritäre presidenten Alijev kommer undan den kritik från västvärlden som drabbar andra kollegor med liknande demokratiska underskott. Hertigen av York, prins Andrew, lär till exempel vara en av hans personliga vänner.

Något hopp om en ljusning också bortom schlagersegern finns dock. Jag citerar vad The Economist nyss skrev:

A recent report from the European Stability Initiative strikes a cautiously optimistic note. A new generation of foreign-educated leaders is behind the recent wave of demonstrations. They expect more from their leaders than handouts and stability. As elsewhere, social media enable them to reach fellow citizens (although few outside of Baku are online).

Azerbaijan is unlikely to follow the examples of Egypt and Tunisia, just as it failed to replicate those of Georgia and Ukraine. A better comparison, the ESI suggests, may be with eastern European countries in the 1970s. As described by Timothy Garton Ash, they were like a frozen lake: unmoving on top, but full of activity beneath the surface.

For now, President Aliev and his cronies derive too many benefits to enact the kind of radical reform the country needs. But they cannot carry on like this forever.

Kanske Sverige kan hjälpa till även på den här punkten. Vår twittrande utrikesminister kan säkert komma med några uppslag. Jag ser att han i natt producerade följande tweet på den svenska regeringens vägnar: ”Congratulations to Eric Sade for a very good No 3… And to Azerbaijan for winning!” Fast om man ska gratulera någon kan man väl försöka få efternamnet rätt stavat. Det hörde åtminstone förr till den diplomatiska etiketten.

Read Full Post »

”Om vi hade en dag”

Jag är visserligen en relativt regelbunden korsordslösare (Svenska Dagbladets fredagskryss är bäst) men det är sällan jag lyssnar på Melodikrysset i Sveriges Radio P4. Jag inser dock att det är detta program som plötsligt fått besöksstatistiken på den här bloggen att just idag rusa uppåt som en börsraket. 12 besökare har hittat vägen hit via en Googlesökning på begreppet ”Lill Lindfors fransk visa”. Ytterligare något dussin har kommit hit via andra sökord.

Förklaringen är förstås att jag härom veckan skrev om Lill Lindfors och hennes bejublade framträdande i Södertälje. Fast jag nämnde inte något om en fransk visa. Men Googles förmåga att kombinera ihop Lill med något jag tidigare skrivit om Frankrike har uppenbarligen  bidragit till alla gästbesök.

Nu har jag i alla fall kollat Melodikrysset på nätet och kan som en service åt alla som fortsättningsvis kommer hit meddela att de efterfrågade orden (vågrätt 3 och lodrätt 1) kommer från titeln på visan ”Om vi hade en dag”. Det är en svensk version av Je n’aurai pas le temps av Michel Fugain – den franska originaltexten skrevs av Pierre Delanoë.

Lill Lindfors sjunger den på skivan Kom i min värld från 1968. Den kan i denna digitala tidsålder säkert köpas för en tia på närmast loppis. Vill ni lyssna direkt så är det lätt att hitta den på Youtube. Klicka här.

Read Full Post »

Mer om Sébastien Voirol

När jag igår skrev om Gustaf Henrik Lundqvist, alias Sébastien Voirol, från Ystad visste jag att hans öde tidigare beskrivits i en liten uppsats av Gun Smitt i Ystads Fornminnesförenings årsskrift Ystadiana från 1987. Idag landade denna bok i min brevlåda och nu vet jag följaktligen mer än igår.

Det är alltså 24 år sedan Gun Smitt skrev sin artikel och redan då konstaterade hon att Voirol ”utan tvivel borde bli föremål för en mera långtgående forskning”. Men inget tycks ha hänt på den fronten trots att en hel del papper uppenbarligen ställts till fornminnesföreningens förfogande.

Hur som helst. I denna innehållsrika uppsats får vi veta att vår svensk-franske vän var son till en f.d. borgmästare i Ulricehamn som senare flyttade till Ystad där han avancerade till rådman och under några år satt i riksdagen. Sonen Gustaf Henrik började läsa juridik i Lund men bröt efter två terminer upp och gav sig ut i världen. Dessförinnan hade han som 19-åring gett ut en svensk översättning av en lärobok i esperanto. Han uppges så småningom ha behärskat inte mindre än åtta språk.

När han förfranskat sig och antagit namnet Sébastien Voirol blev han en flitig skribent i olika ämnen. Fredsfrågan var en av dem och han gav 1899 ut en liten tidskrift som propagerade för allmän nedrustning. På 1910-talet blev han Parisoperans generalsekreterare och han följde tidvis den världsberömda ryska ballerinan Ida Rubinstein som manager på hennes turnéer i Italien (han talade för övrigt också ryska). Mindre framgång hade han som författare av ett libretto till Stravinskys Våroffer men hans arbete med ”Salomes tragedi” för Ida Rubinstein blev enligt Gun Smitt bättre mottaget av kritiken.

Ida Rubinstein – (målning av Valentin Serov)

Kjell Strömberg, den klassiske rapportören från Paris i svensk press under många decennier, mötte honom en gång på 20-talet på Parisoperans kansli och beskriver vältaligt hans gestalt:

Han trippade försiktigt fram på ett par gängliga storkben i rutiga, tätt åtsittande byxor. Denna boulevardelegans från nittiotalet kompletterades stilenligt av en grå jackett med fladdrande skört, fadermördare och en svart lavallière, som inte fick rum i västöppningen. Ansiktet av en något magerlagd Oscar II:s med långa vita mustascher, ädelt svängda över ett tobaksgult och ganska glest bockskägg, som gav ett lätt faunaktigt drag åt den annars så aristokratiska fysionomien. När han tog av sig glasögonen, uppenbarade han ett par ljusblå ögon, som, sedan de övliga hälsningsfraserna undanstökats, fixerade sig i en genomborrande blick på den besökande.

Jag heter Gustaf Henric Lundqvist, sade han plötsligt, på mycket bruten svenska, och är från Ystad.

Man kan bara hålla med Gun Smitt. Den man som Kjell Strömberg något vanvördigt kallat för Parisoperans ”mångårige svenske hustomte” vore verkligen värd en längre studie.

Read Full Post »