Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nobelpriset’

Jag har ingen annan kommentar till Nobelpriset i litteratur utom att återpublicera den recension av Svetlana Aleksijevitjs bok Tiden second hand som jag en gång skrev och som publicerades i Aftonbladet den 13 augusti 2013:

———-

vremja

”I slutet av maj åkte jag tunnelbana i Moskva. Jag steg på vid stationen Partisanskaja som med sina statyer av unga och gamla frihetskämpar påminner om den heroiska kamp mot nazismen som kostade så många miljoner sovjetmedborgares liv. När jag kommit in i vagnen reste sig ungdomar för att ge mig en sittplats, en artighet som man sällan möter i vår egen kollektivtrafik. Vid nästa station steg det in en grovhuggen man som plötsligt greps av ursinne inför en knarkare som lagt sig att halvsova över en bänk. Han slet ner den halvt medvetslöse ynglingen på golvet och började misshandla honom tills blodet flöt ur näsan, allt under medpassagerarnas fåfänga protester.

Jag tänker ofta på den korta tunnelbaneresan medan jag läser Svetlana Aleksijevitjs lysande krönika Tiden second hand. I den där vagnen i Moskva fanns något av det postsovjetiska samhället i koncentrat. En gammaldags artighet, unga kvinnor med västeuropeiska märkesväskor, medelålders män med läsplattor. Och så ett godtyckligt våld, en påminnelse om vad som präglat så mycket av Sovjettidens historia.

Den här boken är slutpunkten för det mäktiga projekt som nu omfattar fem volymer under temat ”Utopins röster”. Det är röster som bildar en polyfon kör av vittnesbörd om livet sedan revolutionen 1917, en epok som präglats av allt från revolutionär optimism, hänsynslöst förtryck, hjältemodigt försvar mot en yttre fiende och tillfälliga töväder till en nedmontering av sovjetväldet och en demokratisk process som kom av sig.

Hur ska man kategorisera Tiden second hand? På en rysk nätbokhandel hamnar den under taggarna ”psykologisk prosa” och ”reflektioner om livet”. Det ligger kanske något i den etiketteringen. Annars vore nog ”intensivt lyssnande” eller ”speglade livsöden” mer rättvisande. Svetlana Aleksijevitj är i första hand ett slags biktmoder, en själsfrände som hör vad de intervjuade säger utan att avbryta och som inte stänger av bandspelaren förrän de talat till punkt. ”En deltagares anteckningar” är karakteristiskt nog rubriken på hennes förord.

Ibland blir man förundrad över människors förmåga att förneka verkligheten. Hos några av de äldre berättarna finns det fortfarande en övertygelse om att partiet alltid haft rätt. Här möter vi till exempel den gamle kommunistveteranen som likt en religiös fundamentalist uthärdar prövningar i den Allsmäktiges namn utan att tvivla eller förneka. Han har varit med om att ange en morbror som sedan dömdes till döden. Samme man var i sin ungdoms revolutionära iver med om att bränna ner en kyrka trots bybornas gråt och vädjanden. Själv blev han senare ett offer för angivare, mötte tortyr och fångläger men utan att egentligen tvivla på att högre syften krävde uppoffring och lidande.

Men här finns förstås också röster från dem som aldrig behövde uppleva världskriget och det stalinistiska tyranniet. Svetlana Aleksijevitj delar själv upp sovjetmänniskorna i fyra generationer, var och en karakteriserad av tidens ledare: Stalin, Chrusjtjov, Brezjnev och Gorbatjov. Alla har sina egna erfarenheter. Hon tillhör själv en generation som fick vara med när de dolda arkiven öppnades och som då fick läsa om hur daghemmens godmodige farbror Lenin inte var främmande för massmord och terror.

Ingen längtar förstås tillbaka till förtrycket men många kan ändå sakna aspekter av det civilsamhälle som kommunismen indirekt skapade. Som en av de intervjuade uttrycker det: ”Vi satt i köken, skällde på sovjetmakten och berättade roliga historier. Läste samizdat. Om någon fått tag på en ny bok kunde han komma hem till vännerna vid vilken tid som helst – till och med klockan två eller tre på natten – och han var ändå en välkommen gäst.” Andra vantrivs i ett konsumtionssamhälle där rövarkapitalismen härjat och där nedmonteringen av sovjettidens sociala skyddsnät resulterat i fattigdom och arbetslöshet, i sin tur en grogrund för rasism och främlingshat.

Svetlana Aleksijevitj har ställt många inför frågan: Vad är frihet? De som föddes under sovjettiden svarar ofta: Frånvaron av rädsla. För deras barn handlar det om andra saker: Frihet är kärlek men också att ha så mycket pengar att man kan få det man vill ha.

Tiden second hand är en mäktig och omskakande krönika. Den handlar, för att spegla några av kapitelrubrikerna om ”det förbannade livet”, om ”den ryska själens egendomlighet”, om ”hundra gram fint stoff i en urna”, om ”minnets nådegåvor och begäret efter mening”.

Kanske sammanfattas den bäst i en kort läsarkommentar som jag hittar på en rysk sajt där man publicerat ett utdrag ur boken: ‘Tack! Jag läser och tårarna väller fram. Sorgligt att detta inte är fiktion men sann historia.'”

Read Full Post »

Det blir inga jätterubriker i världens medier när Polarpriset delas ut. Men årets beslutet att belöna Youssou N’Dour och Kaija Saariaho för deras musikaliska insatser uppmärksammas ändå här och var. Man undrar trots allt hur länge det ska dröja innan detta stora pris får den internationella uppmärksamhet som det förtjänar.

Det är i och för sig inte så lätt att etablera nya stora internationella priser på kulturens eller vetenskapens område. Hur många känner till exempel till att det norska Holbergpriset för 2013 gick till den franske antropologen och sociologen Bruno Latour? Det är ett pris som enligt sina statuter årligen delas ut ”til forskere som har gitt fremragende bidrag til humaniora, samfunnsvitenskap, juss og teologi.” Tanken bakom instiftandet av denna utmärkelse var ju att man skulle belöna också de ämnesområden som inte finns med i Alfred Nobels testamente. Den årliga prissumman på 4,5 miljoner norska kronor är inte att förakta och borde kunna ge rubriker. Men när jag söker i olika databaser hittar jag inte ens en notis om saken i svenska medier.

????????????

Bruno Latour (bild från Holbergstiftelsen)

Det norska Abelpriset är på hela 6 miljoner kronor och det utdelas sedan 2003 årligen till en matematiker. Årets pristagare är Pierre Deligne från Princeton men som namnet antyder har han franskspråkig bakgrund: född i Belgien och utbildad i Paris. Han fick det svenska Crafoordpriset redan 1988 men årets belöning har totalt förbigåtts i svenska medier.

Man kan jämföra denna tystnad med den uppmärksamhet som ges mottagarna av det svenska ”hitte på”-priset i ekonomi till Alfred Nobels minne. Deligne har ju ändå gjort en lysande insats inom en exakt vetenskap vilket är mer än vad man kan säga om många av ekonomipristagarna.

När det gäller Polarpriset är det ju annars en genialisk tanke att dela ut det i två olika genrer: en för mer klassisk musik och en för musikens mer populära former. Borde inte något liknande kunna gälla Nobelpriset i litteratur där en del kunde gå till en kvalitetsförfattare i en lättare genre och en annan del till en mer klassiskt orienterad romanförfattare eller lyriker? Tanken slog mig i alla fall när jag just läste en stor intervju med Henning Mankell i senaste numret av Paris Match. Där säger han bland mycket annat (i min översättning):

Jag är övertygad om att en författare av kriminalromaner förr eller senare kommer att få nobelpriset i litteratur. Om John le Carré hade varit 20 år yngre skulle han ha funnits med på listan över tänkbara kandidater. Ingen annan har förmått att skriva så formidabla och personliga romaner om det kalla krigets tid.

John_le_Carre

John le Carré (alias D.J.M. Cornwell)

Vill man inte dela upp det nuvarande litteraturpriset i två delar skulle det ju var möjligt att instifta ett särskilt pris i kriminallitteratur till Alfred Nobels minne, kanske med hjälp av ett antal miljoner från svenska deckarförfattare och deras förläggare. På podiet i Konserthuset skulle pristagaren kunna sitta bredvid ekonomikollegan. Och kanske skulle många t.o.m. ha läst något av hans eller hennes verk när priset tillkännages av Kungl. Vetenskapsakademiens särskilda deckarutskott.

Read Full Post »

Jag har funderat hela eftermiddagen på hur en ”hallucinatorisk realism” yttrar sig. Svenska akademiens beslut att ge Mo Yan nobelpriset i litteratur motiveras på svenska med att han ”med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”.

Den hallucinatoriska skärpan kan man kanske begripa även om skärpa kanske inte är vad man i första hand förknippar med den som hallucinerar. Men realismen? Ändå är det i den översättningen som beslutet presenteras för omvärlden. ”Hallucinatory realism” heter det i motiveringen på engelska. ”Réalisme hallucinatoire” på franska. Och i det tyska pressmeddelandet säger man ”mit halluzinatorischem Realismus”.

Läser man artiklar om hans verk i olika medier under kvällen är det svårt att hitta någon som betonar just det hallucinatoriska. Men det är kanske lättare att upptäcka från Stockholms horisont. I den engelskspråkiga Hong Kong-tidningen South China Morning Post hittar jag följande karakteristik av hans författarskap:

The backdrops for his various works have included the 1911 revolution that toppled China’s last imperial dynasty, Japan’s brutal wartime invasion, newly Communist China’s failed land-reform policies of the 1950s and the madness of Mao Zedong’s 1966-76 cultural revolution.

Touching on such eras means flirting with crossing the thin line that divides what is acceptable and what is politically taboo for the Communist Party.

His latest novel, 2009’s Frog, is considered his most daring yet, due to its searing depiction of China’s “one child” population control policy and the local officials who ruthlessly implement it with forced abortions and sterilisations.

Mo Yans senaste bok: Grodan

Allt detta låter ju som ett författarskap med båda fötterna på jorden. Hans relation till Kinas politiska makthavare beskrivs i samma kinesiska tidning också i termer av pragmatisk realism när det gäller hur långt man kan gå i form av litterära utmananingar:

Mo Yan has so far deftly managed to avoid running into serious trouble with Communist authorities. This has been aided by his position as vice chairman of the state-sanctioned Chinese Writers Association.

The newly crowned Nobel laureate also has supported official policies on art and culture. These state that art and literature must serve the socialist cause – and, by extension, not threaten Communist Party rule.

Some of his contemporaries have criticised him over this. But in a speech at the 2009 Frankfurt Book Fair, Mo Yan insisted that a writer be judged solely on his works. “A writer should express criticism and indignation at the dark side of society and the ugliness of human nature,” Chinese media have quoted him saying. “Some may want to shout on the street, but we should tolerate those who hide in their rooms and use literature to voice their opinions.”

Får man döma av allt som skrivits om honom förefaller Mo Yan alltså att vara  en ganska jordnära person. Jag har ännu inte läst något av honom. Men jag kommer förstås att nyfiket leta efter det hallucinatoriska när jag väl fördjupar mig i hans böcker.

PS. Uppdatering:

Alan Asaid har skrivit en intressant understreckare i Svenska Dagbladet om Svenska Akademiens prismotiveringar genom tiderna. Han noterar i sammanhanget att man tydligen haft svårt att bestämma sig för skärpa eller realism i hallucinationerna när det gäller Mo Yan.

Kanske är jag för övrigt alltför okunnig om hallucinatoriska fenomen. Se Gunnars kommentar nedan.

Read Full Post »

Jag har förstås inget emot att Tomas Tranströmer fått det litterära nobelpriset även om jag tycker att det egentligen inte borde få delas ut till svenskar. När man belönar våra landsmän leder det omedelbart till ironiska kommentarer i omvärlden. Dessutom tycker jag att man gott kunde ha delat priset mellan Tranströmer och den syriska poeten Adonis eftersom vi ju ändå lever i den arabiska vårens år 2011. Det går ju bra att dela på alla de andra prisen och det var ju möjligt också när svenskar senast blev litterära medaljörer.

Flera tyska tidningar gör ett stort nummer av att landets veterankritiker och ”litteraturpåve” Marcel Reich-Ranicki aldrig hört talas om den nya pristagaren. Å andra sidan hade han inte heller läst något av Le Clézio när det begav sig. Den stora veckotidningen Focus har karakteristiken ”Schwedisher Nobody” som överskrift på en artikel. Och tidskriften Stern har satt rubriken Tomas wer?, låt vara att man i samma text också påstår att ingen heller kände till den tyskspråkiga författaren Herta Müller när hon var aktuell.

Giorgos Seferis diplom 1963

Så där håller det på även om man måste framhålla att det i varje land finns en eller annan kritiker som faktiskt har läst Tranströmer. På en av The New Yorkers bloggar skriver Paul Muldoon uppskattande:

It’s truly heartwarming to see the Literature prize go to Tomas Tranströmer. One can see how the Swedish Academy might have resisted giving the prize to a local boy out of some sense of propriety, so it’s great to see that sense of propriety give way to a more proper sense of the proprietary. Sweden should be proud to honor a poet who has meant so much to the rest of us throughout the world and who confirms the notion held by many of us that poetry is no less politically charged when it examines the interior world of kettle-boiling and hearsay than when it more obviously takes on the exterior world of “burning witches and heretics in the boiling squares,” as the great Derek Mahon once put it. I had the honor of taking part in Tomas Tranströmer’s eightieth-birthday celebration in Stockholm this past April, and was struck by the extent to which a wide public has embraced a national poet who does not necessarily tell the nation what it thinks it wants to hear. If that occasion was anything to go by, there’ll be dancing in the streets of Stockholm tonight.

Tja, så mycket dans blev det väl inte på Stureplan även om alla svenskar, så när som poeten Kristian Lundberg, verkar nöjda med valet. Lundberg skriver i Sydsvenskan att Tomas Tranströmer inte är värd ett Nobelpris men gärna ett ”folkets pris” för ett författarskap som har så många svenska fans. Själv skulle jag kunna tänka mig att ge ett särskilt pris till Lundberg för hans existentiellt angelägna poesi men det hör ju inte till saken.

Som alltid så här års kan man läsa diverse artiklar om det litterära prisets mindre smickrande historia. I The Guardian skriver John Dugdale under rubriken ”Tomas Tranströmer joins a strange gang”:

Regarding Nobel literature laureates as role models would be a mistake. Half the American winners alone – Faulkner, Ernest Hemingway, Sinclair Lewis, Eugene O’Neill, John Steinbeck – were alcoholics. Hemingway killed himself; Kawabata Yasunari probably did too, and the aforementioned Harry Martinson tried ineffectually to end his life with scissors during the outcry over his questionable shared victory. Maurice Maeterlinck was exposed as a plagiarist, Günter Grass as having fought with the Waffen-SS. André Gide’s long-running relationship with Marc Allégret began when the latter was 15. Sartre has been portrayed as benefiting from, in effect, the procuring of distressed young women by his partner, Simone de Beauvoir.

One future laureate (Vargas Llosa) punched another (Gabriel García Márquez) in public, probably over a woman; it’s also possible that one (Russell) slept with the wife of another (Eliot). Russell’s leading rival for the title of most priapic laureate, Elias Canetti – who, it should be noted, became British and so contributes to the UK tally – wrote callously in a memoir about his former lover, Iris Murdoch, who had depicted him as the sinister enchanter figure in her novels.

Det är inte lätt att vara nobelpristagare. Ännu svårare är förstås att vara prisutdelare.

Read Full Post »