”I Sverige pratar vi svenska”, sa moderatledaren Ulf Kristersson häromdagen. Visst, så är det. Men i Schweiz och Belgien, vad pratar man där? Och vad ska man säga om Finland där så många envisas med att tala sitt svenska modersmål vid sidan av majoritetsspråket finska.
Jag ska inte förvränga Kristersson uttalande eftersom hans poäng förstås är att grundläggande kunskaper i svenska har stor betydelse för integrationen. Vill man bli en del av vårt samhälle är det därför rimligt att man också lär sig det ledande nationella språket. Men det är det kategoriska i moderatledarens uttalande som får åtminstone mig att hoppa till.
Vad var det nitiska folkskollärare i Tornedalen präntade in i sina finsktalande elever under 1930-talet om inte just budordet: ”I Sverige pratar vi svenska”. Det var först 1958 som Kungliga Skolöverstyrelsen i ett cirkulär lät meddela att man inte borde förbjuda finsktalande lärjungar att tala sitt modersmål på raster och i skolhemmen.
Den svenska språklikriktningen var på sätt och vis en spegelbild av fennomanernas fältrop på andra sidan gränsen: ”Suomessa puhutaan suomea” – i Finland ska man tala finska. Det är ju också en sats som många okunniga svenskar tagit till sig så till den grad att de tror att invandrande finlandssvenskar lärt sig språket först här i landet. Om detta skrev Sydsvenskans Heidi Avellan för några år sedan samtidigt som hon kommenterade det nygamla hatet mot svenskan bland nationalister i Finland:
Jag har vant mig vid okunskapen. Att jag kallas ”finska”, att Helsingfors kallas Helsinki, att Åbo får heta Turku och att operafestivalens Nyslott bara är känt som Savonlinna är inte mycket att orda om. Att ”rikssvenskar” inte har full koll på finlandssvenskarnas liv och historia går att förstå.
Men finnar ska veta bättre.
De är uppvuxna i det land där folket tiger på två språk, för att citera Bertolt Brecht. Svenska är Finlands ena officiella språk. Dagens språkfejd där svenskan ses som inkräktarnas tungomål är historielös.
Ändå hotas kända kvinnor som förknippas med finlandssvenskan: de ska våldtas och dödas – så att ”blodet stänker ända till Sverige”.
Språkpolitik blir faktiskt ofta blodig, särskilt om den kombineras med skillnader i religion och kultur. Men även utan vapenskrammel kan den bli intolerant. Oftast kanske mer löjeväckande. Jag skrev någon gång här på bloggen om erfarenheter av att köra bil i Belgien. Har man siktet inställt på Liège och följer de skyltar som pekar ditåt blir man plötsligt villrådig när man passerat gränsen till en flamländsk kommun och i stället hänvisas mot Luik. Och reser man mot den sydbelgiska staden Mons kan skyltarna i nästa kommun visa mot samma stad som då heter Bergen. Den kommunledning som ville införa tvåspråkiga skyltar skulle kanske bli bortröstad i nästa val (med undantag för Bryssel som har en lagfäst tvåspråkighet).
Den som haft kontakt med republiken Irlands officiella liv vet att talaren i en parlamentsdebatt ofta inleder med några ord på iriska (som man kanske knappt behärskar) för att sedan övergå till den mer bekväma engelskan. Men symbolpolitiken i att markera landets första officiella språk är här viktig. I Katalonien har språkfrågan också fått en allt starkare politisk färg. Där får man numera kanske väga sina ord innan man öppnar munnen.
Den gamla språkstriden i Norge är väl inte så dramatisk nu för tiden men Noregs Mållag, som kämpar för nynorskans ställning i landet, skrev häromdagen bland annat så här efter en granskning av den nya regeringsplattform som presenterades i veckan:
Til forskings- og høgare utdanningsminister Iselin Nybø
I Jeløy-plattforma står det at «Regjeringen vil sikre gode bruks- og opplæringsvilkår for de offisielle språkene i Norge og de to likestilte målformene i norsk.». Mållaget ønsker at statsråd Nybø skjerpar tonen mot universitet og høgskular som år etter år bryt mållova når det gjeld regelen om at minst 25 % av det dei skriv, skal vere på nynorsk. For å sikre gode opplæringsvilkår for elevar med nynorsk hovudmål er det òg viktig at ein styrker nynorskopplæringa for lærarskulestudentar og sørger for at dei får avgangsvitnemål som viser at dei kan nynorsk.
Nynationalister av olika schatteringar är numera ofta nitiska språkpoliser. Jag har tidigare skrivit om Ukraina där utbildningssystemet nu ska likriktas från högstadiet och uppåt. All undervisning måste då ske på ukrainska. Ryska, ungerska och rumänska minoriteter protesterar vilt och den ungerska regeringen hotar med att lägga in veto mot Ukrainas närmande till EU och landets samarbete med Nato.
En ukrainsk hantverkare som jag träffat här i Sverige berättar om hur hans hustru, född i Ukraina men i ett helt ryskspråkigt område, blev trakasserad när hon i västra Ukraina vågade kritisera ruttna grönsaker i ett snabbköp: ”Åk hem till Ryssland om varorna här inte duger”, replikerade den tjugoåriga bodbetjänten som naturligtvis förstod hennes ryska men som ville markera sin språkliga renlärighet.
Exemplen på kontroversiell språkpolitik kan mångfaldigas. Men visst har Ulf Kristersson rätt: i Sverige talar vi svenska. Plus förstås de officiella minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch.
Tidens tecken 