Jag har redan varit med om ett ortodoxt påskfirande i år. Det var i den finska ortodoxa kyrkan i Stockholm den 31 mars. När ortodoxin i Finland fick autonomi i samband med landets självständighet beslöt man att följa den lutherska majoritetens kalender när det gäller datum för påsken. Men praktiskt taget alla andra ortodoxa kyrkor följer en äldre och ganska varierande tidtabell och i går var det dags för påskfirande i tusentals österländska kyrkor av olika kulörer, från syrianerna i Södertälje till de ortodoxa inuiterna i Alaska.
Det är fantastiskt att via sin dator kunna följa direktsändningarna från olika länder via webb-tv. I Moskva såg jag olika avsnitt av påskevangeliet läsas på minst ett dussintal språk i den numera världskända Kristi Frälsare-katedralen. Patriarken Kirill ledde firandet och president Putin och premiärminister Medvedjev stod på en hedersplats vid sidan, uppsträckta som konfirmander med ljus i händerna och med ödmjuka bugningar när patriarkens välsignande gester riktades mot dem.
Patriarken Kirill i Kristi Förklaringskyrkan i Moskva
När påskljusen tändes vid midnatt var det med eld som med flyg förts från gravkyrkan i Jerusalem där man sedan sekler hävdat att en flamma mirakulöst tänds på påskaftonen. Om denna legendariska påskeld och diskussionerna kring den kan man läsa genom att klicka här. Hur som helst så är det en tät flygtrafik från det heliga landet under den orientaliska påskaftonen eftersom eld av samma ursprung förs till en rad ortodoxa länder, bland dem Grekland, där flygvapnet svarar för transporten och där elden i år möttes på Athens flygplats av vice utrikesministern Konstantinos Tsiaras.
Påskelden anländer till Athen
En timma efter högtidligheternas början i Moskva kunde jag via grekisk teve se hur patriarken Bartholomeos av Konstantinopel inledde firandet i en ganska liten kyrka på den turkiska ön Imvros. Här var omständigheterna långt ifrån den prakt som utvecklades i Moskva med stora körer och dussintals biskopar och präster. Här kontrasterade de fåtaliga sångarnas enkla orientaliskt-bysantinska tonspråk mot den polyfona musik som utvecklats i den ryska kyrkan genom seklerna.
Det var första gången på 22 år som Konstantinopels patriark inte ledde påskgudstjänsterna i sin egen katedral i Istanbuls gamla Fanar-distrikt. Istället hade han återvänt till sin barndoms Imvros, en av de öar med grekisk folkmajoritet som efter det första världskrigets olika gränsjusteringar kom att tillhöra Turkiet och där de ortodoxa grekerna genom åren blivit en allt svagare och undanträngd minoritet.
Den amerikanska nättidskriften Huffington Post inbjöd patriarken Bartholomeos att skriva en krönika som publicerades i lördags. Där säger han bland annat följande efter att ha talat om de problem som miljöförstöring, våld och diskriminering av olika slag innebär:
Do we even recognize the wounds we have wrought upon the flesh of our brother and sister, as well as upon the body of the world? Faced with the seeming inevitability and impasse of so much suffering, it is easy to be cynical; it is tempting to dismiss issues like climate change or global conflict or regional violence or world hunger, criticizing those who transform these into political and national flags…
Still, as one Orthodox Easter hymn puts it, the Resurrection proposes ”another way of seeing” and ”another way of living.” The Gospel message of the Resurrection is as simple as it is radical: We are called to stand for love where hatred persists, to preach compassion where injustice abounds, and to insist on dialogue where division prevails. Although it is easier to proclaim a Gospel of power and might, we must persist in encouraging conversation among unlikely partners from radically different backgrounds (whether Christians, Muslims, Jews or other faith communities), conservation of natural resources (whether for purposes of consumption, development or mere survival) and conversion of our habits (despite our reluctance and resistance).
Patriarken Bartholomeos av Konstantinopel
Bartholomeos är formellt sett den främste av världens ortodoxa hierarker men i natt var han förmodligen den som firade påskhögtiden i den minst anspråksfulla kyrkan, själv i viss mån utsatt för den turkiska statens religiösa diskriminering. Hans företrädare för tusen år sedan hörde till det bysantinska imperiets främsta makthavare. Idag är det uppenbart att det är patriarken av Moskva som på flera plan övertagit rollen som överherde i en ortodox världsmakt.
Fransk public servicetv (i kanalen France 2) ägnar varje söndag morgon tre och en halv timme åt sju trosriktningar inklusive
ortodoxa kyrkan. Idag meddelade metropoliten Emmanuel att Kristus är uppstånden från sitt skrivbord. Ingen sändning från någon kyrka.
Glad påsk i alla fall!
Det var en påskpredikan som höll.
Och att Kristus är ”uppstånden från sitt skrivbord” torde kunna vara en förebild för många ; )
Gabrielle you made my day. Tack.
Får man fråga om det är samma Gabrielle Björnstrand som medverkar i Bengt Lagerqvists tvserie på Hemsöborna och som jag just sett i SVT:s Öppet arkiv?
Njet. Det är min syster.
Som medlem i den ryska Kyrkan upplever jag ibland att den prakt som numera utvecklas i Frälsarkatedralen är något slags överkompensation – det är ändå bara några decennier sedan det låg en simbassäng på Frälsarkatedralens tomt, medan påsknattens gudstjänst försiggick i betydligt färre och mindre kyrkor och knappast fick märkas utanför kyrkväggarna (jag vill minnas att Solzjenitsyn skrev en kort men gripande essä om hur ”korståget” – dvs. påskprocessionen – tedde sig på sovjettiden). Förhoppningsvis finner man så småningom en mindre triumfatorisk modell (även om även den ekumeniske patriarken nog kan ha låtit rätt triumfatorisk i sitt budskap att ”Kristus är uppstånden!”) 🙂
Paul – jag tror som du att man måste förstå överdådet som en reaktion mot historien. Ibland är det ju ”back to 1917” som gäller för delar av den ryska kyrkan (och det ryska samhället). Och kanske måste man ta sats där för att också kunna blicka framåt.
Solzjenitsyns lilla berättelse finns publicerad i ”Högra handen och andra noveller”. Per-Arne Bodin berörde den i en understreckare i samband med författarens död 2008. Han skrev så här:
”I en liten skiss kallad ‘Påskprocessionen’, berättas om en påsknatt under Chrusjtjovtiden där prästerna och gummornas procession blir störd av en pöbel av sovjetiska ungdomar. Situationen är nu en helt annan. Förföljelserna har upphört, och man har tvärt om börjat tala om att kyrkan har fått för stor makt i det postsovjetiska Ryssland.”
Pe-Arne Bodin tillägger: ”För Solzjenitsyn var återupprättandet av det förflutna en del av hans livsprojekt.” Det är väl något som gäller också kyrkan i Ryssland.