Nyhetsbyrån heter ett intressant diskussionsprogram på SvT och igår diskuterade programmets panel bland annat Leni Riefenstahls beryktade film Viljans triumf från 1935, en av historiens första suggestiva propagandafilmer (det skulle som bekant komma många, många fler). Under samtalet kom man in på hur eftervärlden, med facit i hand, bedömt filmen men också hur dåtidens Tyskland uppfattade glorifieringen av en regim vars avsikter och konkreta politik man ändå upplevt på nära håll under ett antal år.
”Tyskarna visste en del 1935”, sa Britt-Marie Mattson i programmet. Absolut. Men även svenskarna visste en del om vad nazismen innebar. Jag råkade bläddra i ett nummer av Husmodern från våren 1933 där signaturen Berlinsvenska under rubriken ”De tyska mödrarnas kamp” skriver om de tyska kvinnor som under den politiska nyordningen ”utsatts för en tortyr, som kanske är värre än en kroppslig”:
Ty vilken moder trycks inte till jorden av sorg, då hennes barn stäckas i sin andliga utveckling, då de unga, som hittills levat i något så när drägliga förhållanden, plötsligt stå på gatan, bokstavligt talat utan bröd för dagen? Den lotten har drabbat hundratals tyska mödrar, vilkas män, fäder och söner ha judiskt blod i ådrorna, eller tillhöra eller tillhört ett parti, som inte gillas av den nuvarande regimen.
Avskedanden på grått papper, ögonblickligt och utan rätt till pension eller andra förmåner, häktningar och fängelse – straff av politiska skäl hör som bekant till ordningen för dagen i Tyskland just nu. Följderna därav drabba naturligtvis i hög grad mödrarna och barnen, vilka ju inte sysslat med politik eller kunna hjälpa att de fötts av judiska eller ”marxistiska” föräldrar.
Detta visste alltså läsarna av Husmodern i maj 1933. Ändå förblev en så stor del av den svenska opinionen så länge opåverkad. Sex år senare, under det beryktade bollhusmötet i Uppsala 1939, kunde svenska studenter fortfarande vara oberörda av judiska yrkesutövares hopplösa situation i Tyskland. Då som nu fanns det personer som mer oroade sig för ”flyktingsituationen” än för hårda människoöden i andra länder.
Den politiskt blinda och selektiva moralen tycks vara tidlös.
Också de som inte råkade läsa berlinsvenskans inlägg i Husmodern 1933 – den veckotidningens läsekrets var säkert stor – kunde lätt skaffa sig kunskap från andra svenska ögonvittnen om vad som hände i vårt södra grannland efter Hitlers maktövertagande den 30 januari det året.
I Svenska Dagbladet rapporterade den flitige Fredrik Böök från det nya Tyskland i en serie välvilliga artiklar, i Dagens Nyheter återgav samtidigt den mera kritiske Gustaf Hellström sina intryck därifrån. Båda serierna kom snabbt i bok, ”Hitlers Tyskland maj 1933” respektive ”Det Tredje Riket, från Hitlerkupp till folkenighet”.
Bööks book översattes nästan genast till både engelska och danska. I Hellströms handlar ett av kapitlen om hans besök i ett koncentrationsläger i Breslau där han låter ana vad som komma skulle. Och tre år senare kom Bertil Malmberg, med många Münchenår bakom sig, med sin ”Tyska intryck 1936”.
Så nog kunde man ta reda på vad som hände och vart man var på väg i Tyskland, också här hemma…
(Svante Nordin har förstås en del att säga i saken i sin stora Böök-biografi, liksom Sigurd Rothstein i sitt avsnitt om Hellströms tyska pch sovjetiska resereportage i ”Det var ingen tjusande idyll, Gustaf Hellström och hans tid” 2009 (red. Lennart Leopold & Eva Ström – jag skriver i bokens sista stycke om Hellströms syn på USA och amerikansk litteratur).