Var får Pentagon alla sina fantasifulla namn ifrån? Som nu detta med Operation Odyssey Dawn som en beteckning på anfallen mot Libyen. Eller Operation Desert Storm i början på 90-talet eller Operation Enduring Freedom för drönarkriget i Afghanistan.
Fransmännen vill väl i och för sig inte vara sämre, nu när Sarkozy äntligen fått visa sina militära muskler. Operation Harmattan kallar de sin insats, döpt efter den ökenvind som från västra Sahara blåser söderut in i Guineabukten mellan slutet av november och mitten av mars.
Alla önskar väl att Gadaffi störtas och att det libyska folket får frihet men som alltid när de stora militärmaskinerna rullar på kan man fundera över proportioner och metoder. Det är lätt att förstå Arabförbundets nyss uttalade tvekan inför en operation som enligt FN-mandatet skulle skapa en flygförbudszon till skydd för civilbefolkningen men som snabbt blivit ett massivt bombardemang av de mest skilda mål. Och i ett land som Libyen kan ju väldigt mycket sägas ha militära kopplingar. Shit happens när man skickar iväg blinda tomahawkmissiler. Resultatet kallas numera ”collateral damage”.
Men återigen funderar jag över kopplingen till Odysseus. Den rosenfingrade gryningen hos Homeros har ju inte så mycket att göra med krig och flygförbud. Det finns i och för sig en scen i Odysséens nionde sång där hjälten med sitt skepp kommer till Lotofagernas (lotusätarnas) land, en plats som redan antika författare identifierade som Libyens kust. Så här låter texten i Erland Lagerlöfs gamla översättning:
Nio dagar å rad jag nu drev för den rasande stormen
hän över djupet, där fiskarna gå, men på tionde kom jag
till Lotofagernas land, som ha blomstermat till sin föda.
Där uppå kusten vi stego i land och oss hämtade vatten,
och invid skeppen på stund mina männer sig lagade middag.
Men då vi hade med mat och med dryck oss alla förplägat,
sände jag några åstad, för att efterforska de skulle
vad för människor där utav markens gröda sig närde;
tvenne jag valde därtill, och jag skickade med dem en härold.
Dessa nu skyndade bort, och de träffade snart Lotofager,
och Lotofagerna tänkte ej alls göra de våra
någonting ont, utan gåvo fastmer dem att smaka på lotos,
Vem då av männen som åt av den honungsljuvliga lotos,
gitte ej vända tillbaka med bud eller tänka på hemmet,
utan där ville de kvar hos Lotofagerna stanna,
plockande lotosfrukterna jämt, och förgäto sin hemfärd.
Odysseus hämtar männen som inte ville åka hem från Libyen
Lärdomen från Odysséen är alltså denna: Det gäller att inte förgäta sin hemfärd när man närmar sig Libyens kust.
—————–
PS – Uppdatering
Ett mycket intelligent resonemang om problemen kring humanitära krigsinsatser förs i en debattartikel idag (22/3) i Dagens Nyheter. Det är Robert Egnell, lektor vid Militärhögskolan som bl. a. skriver: ”I det specifika fallet Libyen är det svårt att se hur det internationella samfundet skulle ha kunnat stå vid sidan om under de sannolikt mycket blodiga slutstriderna mellan Khaddafi och oppositionen. Strategin att från luften implementera kravet på att skydda civila är dock tveksam både ur ett effektivitetsperspektiv och ur ett etiskt perspektiv.” Läs mera genom att klicka här.
Tidens tecken 