På Livrustkammaren pågår just nu utställningen Manligt – ur Gustaf V:s garderob. Den presenterar ett urval av Gustaf V:s civila kläder, kostymer för vardag och fest och särskilda fritidskläder för t ex tennis, segling och bilkörning.
Och visst var den gamle kungen hela livet igenom välklädd. Se bara på utställningens affisch. Men så hade han ju också tillgång till Stockholm främsta hovskräddare. Och han hade förstås en figur som knappast försvårade skrädderiernas arbete.
Hur kunde Gustaf V hålla sig så smal? Jag har ofta funderat över det när jag fördjupat mig i den receptbok som efter kungens död gavs ut av hans franske kökschef, Monsieur Paul Arbin, och som jag har stående i en hylla. Under rubriken Kungliga rätter presenterade han 1952 omkring 400 recept från slottsköket där han tjänstgjort sedan 1926. Han skriver inledningsvis:
Den receptsamling jag här framlägger innehåller rätter som jag under min långa tjänstgöring som konung Gustaf V:s köksmästare lagat till i fest och vardagslag. Så länge konung Gustaf levde, reserverade jag mina recept uteslutande för honom och hans hov. Efter hans frånfälle hindrar ingenting längre att jag offentliggör dem.
Förutom recepten ger han också exempel på en matsedel för en novembervecka år 1947. Torsdagens middag bestod då av följande:
Ärter med fläsk
Kokt piggvar för H.M.K. (som ej åt ärter med fläsk)
Hönskotletter financière
Plättar med sylt
Dessert
Det där med Hönskotletter financière låter intressant men tyvärr meddelas inte receptet. Att kungen inte åt ärter med fläsk låter lite underligt med tanke på att han ändå var krigsmaktens högste befälhavare och lät utfordra sina mannar men denna rätt varje torsdag på regementena landet runt.
Befälhavaren som inte åt ärtsoppa.
I sina recept snålar Monsieur Arbin aldrig på smör eller grädde. Crème portugaise innehåller t. ex. 200 gram smör och 2 dl grädde, låt vara att det är beräknat för 10 personer som dock fick den läckra soppan serverad i buljongkoppar. Hollandaisesåsen är gjord på ett halvt kilo smör och 4 äggulor. Å andra sidan innehåller den inga kolhydrater.
7 dl tjock grädde fordrades också för Tullgarnspajen, kungens speciella utflyktsrätt, förutom 150 gram parmesanost, 250 gr kalvbräss (stuvad i grädde) och 200 gram kokt eller stekt kyckling. Dessutom ingick 200 g smält smör, 150 gram smördeg och 400 gram spaghetti plus lite annat. Enligt Monsieur Arbin lagades den alltid till utflykter på Tullgarn och till kungens jakter: ”Deltagarna som visste om att Tullgarnspaj skulle komma att serveras, brukade motse lunchen med förväntan”. Inte undra på att (den likaledes långsmale) prins Wilhelm i någon minnesskrift nämner denna rätt med en nostalgisk suck.
I väntan på Tullgarnspaj?
(Observera förresten att alla recept som publicerats på nätet under rubriken Tullgarnspaj är falska. De saknar t ex kalvbräss).
Ändå höll sig kungen så smal. Men han rökte förstås och spelade tennis. Och så tog han förmodligen små portioner av allt det goda som bjöds.
Somliga biter inget på.
Avsaknaden av fettskräck i majestätets franskorienterade kök bidrog sannolikt också till kungens höga ålder, låt vara att man måste utbrista ett ”redan!” vid uppgiften att han avled vid 92 år. Tidigare samma år missade han inte den sedvanliga tågresan till Nice, allt verkade som vanligt.
I Frankrike är 93-åringar vid utmärkt vigör som den ingalunde magre Stephane Hessel som i vinter medverkat i rader av tvprogram med sin just publicerade skrift tillika stora bästsäljare Indignez-vous, en eldig uppmaning till handling levererad från en liten tvåa i 15:e arrondissementet i Paris där han bor med sin tämligen jämnåriga telefonsvarande hustru.
Fransk gastronomi är på goda grunder nyligen av UNESCO klassad som världsarv. Här gäller sunda mättade animaliska fetter som smör, grädde, feta ostar, ägg, fet fisk, fett kött och grönsaker som håller människan frisk och pigg.
Den franska vanan att avrunda en måltid med en assiett med tre små bitar olika ostar (att ätas med kniv och gaffel utan bröd och smör) borde för övrigt införas i Sverige där det finns så förnämliga hårdostar om än inte sunt opastöriserade.
Tack för trevligt och intressant inlägg. Även kommentaren från Kerstin. Opastöriserad ost….ah! Oj, vad jag blir hungrig när jag läser om det där!
Jag tror också på mat lagad med smör och grädde. Man ska inte alls sky fet mat. Dom som hittade på att man skulle äta så fettfritt som möjligt (99% fatfree som det kan stå på om youghurt o.d. i amerikanska mataffärer) har gjort mänskligheten en ogärning, tror jag. Det man ska akta sig för är ju snarare socker.
Nej, nu måste jag ut i köket och kolla om jag har lite ost till mellanmål – att ätas utan bröd och smör.
Kära ni. Jag vill så gärna tro att ni har rätt i era kostråd och lever också därefter. Men allvarligt talat: det är väl mest en fråga om gener eller hur?
Skulle det vara en mutation i det mänskliga genomet som är orsak till de senaste decenniernas ökade fetma? Och ändrade matvanor skulle vara oväsentligt? Hm. Att konstgjorda lightprodukter är på väg ut ur köken och grädden och smöret är på återtåg är bara att applådera. Och njuta av….
All denna smörfranska lagning var min fars gebit helt och hållet, och i afton hoppas jag jag gjorde honom stolt, däruppe i himlen: torskfileer med salvia/citronsås, sauterade potatis samt skållad mangetout.
I fråga om det svenska kungahuset erkänner jag villigt att jag haft nöje av ”Bakom den gyllne fasaden”, Gustaf von Platens bok om Gustav V och Victoria som avslöjar en hel del men till skillnad mot den senaste boken i den genren håller snaskigheterna på armlängds avstånd, och av Stig Hadenius ännu sobrare biografi om honom. (Den som intresserar sig för märkliga paralleller kan för övrigt notera att Lady Gregory som samman med Yeats och Synge drev the Abbey Theatre i Dublin i sin ungdom under en resa i Egypten med sin mycket äldre man hade en älskare vid sidan om, nästan samtidigt som drottning Victoria under sin rojalistiska nilresa med gemålen träffade adjutanten von Blixen Finecke i mörkrumstältet, i skuggan av pyramiderna).
Men framför allt kunde jag länge utantill ”Kungaboken” (det var mest bilder i den) som min snälle morfar ropade in på en auktion åt mig, den fanns det många av. Jodå, jag minns de tända ljusen och den svarta crepen i alla skyltfönster på senhösten 1950 när han var död, liksom jag minns löpsedlarnas fetstilta ”Stalin død” när jag väntade på ett S-tog på en Köpenhamnsperrong, i mars tre år senare. ”Kungaboken” med foton i rotogravyr gick ut i massupplaga och var säkert servil, inte ett uns av kritik fanns i bildtexterna av Mr G när han, iförd fladdrande vita långbyxor, spelade mot tennisesset Jean Borota på Rivieran. Gurra vann alltid, märkligt nog. Det skulle dröja ännu några år innan republikanen Vilhelm Moberg tog sig an Haijby-affären, och Tage Danielsson gjorde narr av monarken på älgpass på Hunneberg, postumt.
Ungefär samtidigt med Kungaboken fick jag en annan bok, likaledes med fler bilder än text, om ”Lillprinsen på Haga” (hans fyra systrar skymtade på några hörn också). Också han var mycket välklädd, liksom farfarsfar. Jag tror inte att jag ska äventyra min grundmurade rojalism genom att läsa den nya slask- och skandalboken. För övrigt påstår Berlingske Tidende att åtminstone den danska monarkin vilar på stabil grund, och jag ser att den kloke Gunnar Wetterberg föreslår en ny Kalmarunion under dronning Margarethe II. Ja, varför inte? Hon är beundransvärd på alla vis, klok och kreativ – och välklädd – och om hon dansar på bord (något som tillvitas vår nuvarande regent) så gör hon det säkert bakom lyckta dörrar.
Tack alla för kloka, intressanta och insiktsfulla kommentarer till inlägget ovan. Enighet förefaller råda om att man inte ska spara på smör eller grädde när det gäller matlagning. Själv är jag skeptisk till alla bantningsmetoder som går ut på att man får äta det ena men inte det andra. Jag tror mer på formeln ”kalorier in versus kalorier ut”. Det gäller att äta måttligt av allt och möjligen röra sig måttligt då och då.
Och så måste väl, som Bengt O antyder, generna spela roll. Att Gustaf V, hans bröder och söner var långa och smala livet igenom var kanske ingen tillfällighet. Den näringsrika Tullgarnspajen satte i alla fall inga mer märkbara spår.
Ivos minnen är delvis också mina. Kungen dog, Sven Jerring kungjorde det i radio och de sepiabruna minnessidorna spreds över landet.