I stället för att köpa något på den numera rätt meningslösa bokrean tog jag en runda på den loppis som jag tidigare skrivit om. Jag kom hem med en del trevliga volymer, bl.a. tre årgångar av tidskriften Bokvännen 1946-48, sambundna i ett fint linneband. Dessutom 105 ouppsprättade sidor av Georges Duhamels Försvar för boken, publicerad på svenska 1949. Och så en volym noveller av Anton Tjechov i svensk översättning av Asta Wickman med mästerstycket Damen med hunden som första inslag.
Jag minns att jag försökte läsa Damen med hunden i original någon gång på 60-talet när jag i FRA:s regi skulle bättra på mina ryska grundkunskaper. Men den var inte helt lätt och jag gav nog upp efter ett tiotal sidor. Den inledande miljön glömmer man ändå aldrig: strandpromenaden i Jalta på den vackra halvö som på tusen olika sätt är sammanvävd med den ryska historien: Krim. Nu står både Tjechov och den aktuella damen staty på samma strandpromenad, inte långt från den ryska tsarernas sommarparadis Livadia, också platsen där Churchill, Roosevelt och Stalin möttes för den ödesdigra konferens i februari 1945 där alla frågor om territoriell integritet var upphävda.
Tjechov och damen på Jaltas strandpromenad
Nu är Krim på nytt i historiens centrum och världen håller andan. Vad är rätt och vad är fel i den komplicerade historia som handlar om revolutionen i Ukraina och två broderländers överspända nationella känslor?
Jag läser i Der Spiegel om den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeiers besök i USA. Där talade han bland annat om diplomatins möjligheter:
Diplomatie, sagt Steinmeier unter Rückgriff auf den US-Strategen Henry Kissinger sei Wahrnehmungsvermögen. Man müsse die Welt auch mal mit den Augen der anderen sehen. Der deutsche Außenminister bezog das vornehmlich auf die Umbrüche in der Ukraine.
Alltså: Diplomati handlar om uppfattnings- eller iakttagelseförmåga. Man måste se världen också med de andras ögon. Kanske skulle man, tänker jag själv, kunna tala om en politisk och kulturell fingertoppskänsla baserad på kunskap om historien.
Om man då för ett ögonblick försöker se de senaste månadernas händelseutveckling ur ett ryskt perspektiv kanske Kremls världsbild ser ut så här:
Folket demonstrerar sitt missnöje med regimen i Kiev och utländska diplomater (inklusive Carl Bildt) promenerar omkring och myser ungefär som om det vore en popfestival. De verkar inte bekymrade av att Svoboda-partiets fanor fladdrar i mängden, det parti som inte ens Sverigedemokraterna vill ha något att göra med och som i Sverige bara välkomnas av det ännu mer högerextrema Svenskarnas Parti.
Sen avlyssnar ryssarna (liksom NSA och GCHQ och kanske flera) i slutet av januari ett telefonsamtal mellan den assisterande utrikesministern i Washington, Victoria Nuland, och den amerikanske Kiev-ambassadören Geoffrey R. Pyatt där Nuland dels yttrar de bevingade orden ”Fuck the EU”, dels säger följande i konversationen:
V.N.: Good. I don’t think Klitsch (Klitschko’s nickname) should be in the government. I don’t think it’s necessary, I don’t think it’s a good idea.
G.P.: Yeah, I mean, I guess… In terms of him not going into the government… I’d just let him stay out and do his political homework. I’m just thinking, in terms of sort of the process moving ahead, we want to keep the moderate democrats together. The problem is gonna be with Tyahnibok and his guys. And, you know, I am sure that is part of what Yanukovych is calculating on all this.
V.N.: I think Yats is the guy. He has economic experience and governing experience. He is the guy. You know, what he needs is Klitsch and Tyahnibok on the outside. He needs to be talking to them four times a week. You know, I just think if Klitchko gets in, he’s going to be at that level working for Yatsenuk, it’s just not gonna work…
”Yats is the guy”. Hon menar Arsenij Jatsenjuk som sedan mycket riktigt också blev premiärminister. De problematiska ”Tyahnibok and his guys” är Svoboda. Det partiet har förvisso behövts i den parlamentariska basen och de har nu flera platser i den nya regeringen medan partiledaren av renlighetsskäl hållits utanför (han har ju tidigare gjort ett och annat antisemitiskt uttalande).
”Yats”, ”Klitsch” och Tyahnibok talar till demonstranterna.
När sedan tre tunga europeiska utrikesministrar förhandlar fram ett avtal med tidpunkt för nya presidentval och annat så är det demonstranternas tur att säga ”Fuck the EU”. Så trappas striderna upp, människor dödas på båda sidor och tragedin är ett faktum. Presidenten flyr och den nya regeringen blir (surprise, surprise!) ungefär som Mrs. Nuland ville se den redan i januari. Och en av parlamentets första åtgärder efter revolutionen är att avskaffa ryskans ställning som minoritetsspråk trots att det (t ex på Krim) talas av en majoritet, ett absurt ultranationalistiskt beslut som betydde att man verkligen petade den ryska björnen – och miljontals rysktalande ukrainare – i ögat.
Observera igen: Nu försökte jag bara se saken ur Moskvas perspektiv. Jag försvarar inte den korrupte Janukovytj, inte det besinningslösa dödandet av demonstranter, inte ukrainska oligarker eller Putins utpressningstaktik och vapenskrammel. Mitt syfte var främst att i Steinmeiers (och Kissingers) anda försöka iaktta världen ur ett perspektiv motsatt den vanligaste (och ofta ytliga) mediala och politiska diskursen.
Ryssland kommer i den tradition som kallats ”whataboutism” alltid att ha jämförelser till hands mot västliga anklagelser: Territorial integrity – what about Kosovo? Illegal invasion – what about Iraq? International law – what about the drone wars? Och så vidare i all oändlighet.
Vad jag själv tycker: 1) Att Krim – Chrusjtjovs jubileumsgåva från 1954 – ska stanna i Ukraina men med vidsträckt kulturell och politisk autonomi, ungefär som Åland. 2) Att omvärlden försöker dämpa den ukrainska nationalismen i Kiev och 3) Att Svobodas ideologi granskas på samma sätt som vi gör med Jobbik i Ungern och Gyllene Gryning i Grekland. Ukraina må vara på väg mot Europa men den nuvarande regeringen pekar delvis åt ett annat håll.
Jag är ändå ödmjukt medveten om att min privata åsikt har ungefär samma status som de varningar som en mytisk svensk lokaltidningsskribent på sin tid framförde till herr Bismarck.
Den svenska mediebevakningen är hysterisk som amerikanska Fox News över hela linjen jämfört med andra EU-länder.
DN:s ledare idag påstår att en ”omfattande proteströrelse” ligger bakom krisen och att en ”majoritet ukrainare sätter sina förhoppningar till Europa”.
Sanningen är att det saknas belägg. Utanför det lokala torget i Kiev vilar medieskuggan tjock över Ukraina.
I augusti 1989 kom fotografen Lars Tunbjörk och jag själv till Simferopol från Moskva. Vi skulle till Jalta. Perestrojka öppnade för turism samtidigt som
Sovjetsamhället saknade förutsättningar.Det obeskrivligt romantiska Jalta låg i ett dramatiskt kustlandskap inte olikt Franska rivieran. Än sen om vårt höghushotell hanterade gästerna – utlänningar som ryssar – som interner där ingen serverades mat som missade exakt utsatt tid. Stora delar av orten var avstängd för att inte avslöja nomenklaturans lyxdatjor.Allmän turism förekom inte. På min fråga hette det att maten inte skulle räcka.
Om kvällarna trångt utefter strandpromenaden med eller utan hund.
En uniformerad blåsorkester spelade melankoliska ryska valser som om tiden stått still.
Tjechovs lilla vita trähus var museum. Själv avled han 1904, endast 44 år i tuberkulos på kurort i Tyskland. Hans läkare gav honom ett glas champagne.
-Det var längesen jag fick, blev hans sista ord.Stoftet fördes till Moskva per järnväg som bekant i en vagn märkt OSTRON.
Även om Storbritannien inte har någon särskild ”hund i den här fajten” så är det ingen tvekan om att konflikten bär med sig dova historiska ekon här över. Ortsnamnen är inte minst associationsrika: Krim, Sevastopol, Balaklava, Alma… De förekommer ju än idag som vanliga gatunamn, till exempel.
Nära min bostad passerar den långa smala rue Crimee. Över Seine går en bro till ett torg där båda hyllar slaget vid floden Alma under Krimkriget. Annat Krimkrigsminne är boulevard Sebastopol till minne av belägringen. En aveny hyllar franske generalen MacMahon.
Krimkrigets minst kända slagfält är Östersjön där det stora ryska fortet Bomarsund på Åland kapitulerade inför brittisk-franskt anfall 1854. Segern glöms inte i Paris, inristad på Triumfbågen.
För britterna finns väl slaget vid Balaklava för alltid i det nationella minnet genom Lord Tennysons dikt ”The charge of the light brigade”. Jag läste boken Lätta brigaden av Cecil Woodham-Smith redan som tonåring. Jag har den fortfarande i någon bokhylla.
Krigisk poesi i det gamla brittiska imperiets anda:
‘Forward, the Light Brigade!’
Was there a man dismay’d?
Not tho’ the soldiers knew
Some one had blunder’d:
Theirs not to make reply,
Theirs not to reason why,
Theirs but to do and die:
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
Varför inte påminna om att Krim är judisk historia alltifrån bosättningar under antiken. Katarina den stora öppnade för judisk kolonisation efter erövringen 1783.
Stalin för sin del såg judarna på Krim som sina enda pålitliga allierade under 20 och 30-talet.
Sovjets mest kända jiddiska sång inleds ”På väg till Sevastopol inte långt från Simferopol” och skildrar i ljusa färger jordbrukskollektiviseringen som med
judiska kollektivjordbruk över hela Krim skapade bönder av ett folkslag som historien igenom förbjudits bruka jord. Amerikanska judar bidrog till finansieringen fram till 1938 i hopp om att hela Krim skulle bli en fri judisk republik. Andra världskriget betydde judisk massflykt till Kazakstan och Uzbekistan. Nazisterna utförde fasansfulla massakrer på kvarvarande som den i Simferopol 1941. Efter kriget och grundandet av Israel anklagade Stalin Krimjudarna för nationalism och maskopi med amerikanerna. Krustjev krossade den judiska drömmen för gott när han 1954 överlät Krim till Ukraina.
Det dominerande folkslaget idag är etniska ryssar där dagens ultranationalistiska antisemitism utmanar Krims återstående 17 000 judar.
Israeliska tidningen Haaretz uppgav häromdagen att en av få kvarvarande synagogor i Simferopol vandaliserats med sprayade slogans ”Död åt judarna” och swastika kors. Tidningen citerar ledaren för Krimjudarna Anatoly Gendin som på den rysk-judiska nyhetssajten http://www.izrus.co.il påminner om att krisen i Kiev lett til att priserna gått upp 30 procent och att inga pensioner utbetalas.
-Som vanligt ska judarna lastas. Jag fruktar vad vi står inför”.