Jag läser ett geopolitiskt uttalande på Carl Bildts twitterkonto: ”The territorial integrity of Ukraine is fundamental. It is guaranteed by Russia and all other European countries.”
Visst; vi hoppas väl alla att vår utrikesminister ska bli sannspådd. Men efter att ha sett hur också nutidshistorien handskats med olika länders territoriella integritet kan man möjligen bli tveksam. Om inte alla människor i ett givet land vill leva under samma tak får man kanske fundera på andra lösningar. Det är ju så Sverige och en del andra länder resonerat ifråga om Serbiens tidigare internationellt erkända territorium. Och Tjeckoslovakien genomgick för inte så länge sedan en till synes lycklig skilsmässa när de båda delarna inte ville leva tillsammans. Hur Belgien och Storbritannien/Skottland ser ut om några decennier vågar väl ingen sia om.
Jag har förstås ingen aning men jag skulle beträffande Ukraina bara kunna gissa att utvecklingen åtminstone går i något slags federal riktning. Hur ska man annars kunna förena intressena mellan öst och väst i detta land. Politiker i de tunga industriområdena i öster har redan talat om att de inte tänker ta order från Kiev och även i Lviv, centrum för den ukrainska nationalismen, har man mer eller mindre öppnat eget.
På tal om territoriell integritet så är just Lviv ett exempel på hur gränserna flyttats de senaste hundra åren. Den som föddes i denna stad före 1920 har utan att behöva lämna sitt hus hunnit vara medborgare i fyra olika länder. Först Österrike/Ungern, sedan Polen, därefter Sovjetunionen och nu det självständiga Ukraina. Under de senaste hundra åren har alla tänkbara fasor dragit över staden, från det första världskrigets strider via ett slags polsk/ukrainsk terror under 30-talet till det andra världskrigets nazistiska övervåld och judemord. Och därefter den sovjetiska diktatur som rådde fram till 1980-talets slut. Lägg till detta de senaste decennierna av halvkorrupta regeringar.
Den demografiska förändringarna har kort beskrivits av en amerikansk historiker:
The history of L’viv illustrates well how ethnicity served as a catalyst for dividing populations of East Central European regions after the First World War. The city’s prewar ”polyglot colorfulness,” celebrated by the writer Joseph Roth, increased its susceptibility to the violent and exclusionary political practices that arose throughout Europe during the 1920s and 1930s. Its Ukrainian, Polish, and Jewish communities were large enough for many competing political movements to take root, and for ruling powers to play these communities off of each other. Between 1939 and 1953, Soviet, Nazi, and Ukrainian nationalist forces dominated the military and ideological framework within which a massive demographic change took place. The physical removal of Poles, Jews, and Germans, along with the Red Army’s defeat of Ukrainian nationalists, led to the creation of a Ukrainian region under Soviet auspices. Russians and Soviet Ukrainians from the east brought their own traditions to this area.
Nu står alltså Lviv på nytt i centrum för nationella spänningar. Det geografiska läget har ju tyvärr gjort att man ofta hamnat i själva frontlinjen. Så har det varit historien igenom och inte minst under 1700-talet när Sverige hade sina fingrar med i den centraleuropeiska syltburken. Då var staden internationellt mest känd under det tyska namnet Lemberg och våra gamla historieböcker berättar ju om hur Karl XII med en djärv attack år 1704 lyckades inta den fästning som ingen tidigare erövrare rått på. Våra landsmän plundrade och förstörde så mycket man hann innan order om återhållsamhet gavs. Den gamle nationalistiske historieskrivaren Carl Grimberg framställer belägringen som mönstergill:
Armén blev inkvarterad utanför staden. Nu påbjöds bland annat: »Ingen tage något av sin värd, vid livsstraff.» Även stadens talrika judar tog Karl XII i sitt hägn. Om dem heter det i en senare regementsorder: »Judarna hanteras väl; och skall man intet bry eller bedraga dem.»
Lemberg var verkligen ända fram till andra världskriget ett viktigt centrum för den öst- och centraleuropeiska judiska kulturen. Men Grimberg försökte nog i vanlig ordning försköna den svenska statsledningens politik i ockuperade områden.
Lviv – staden med många namn
Jag läser i en bok som publicerades i Krakow 1894: Geschichte der Juden in Lemberg von den ältesten Zeiten bis zur Theilung Polens im Jahre 1792. Där har man en annan bild av hur det gick till när svenskarna med Stenbock som befälhavare skulle driva in en ekonomisk lösensumma också av stadens judar (min översättning):
Han lät resa en galge utanför stadens synagoga och hängde där upp några av föreståndarna i händerna. Den förskräckta församlingen lyckades nu dra samman den begärda summan i kontanter, guld- och silverföremål. Så tvingade svenskarna obarmhärtigt fram betalningen av stadens lösen. Rådsherrar och borgare, präster och judar arresterades och fördes bort som gisslan till det svenska lägret.
Judarnas lidanden under de här dagarna trotsar all beskrivning. Petachia Lida från Amsterdam, som just vid denna tid bodde och undervisade i Lemberg, har i skrift gett uttryck för en hjärtslitande klagan över det elände som han upplevt. Ja, han förefaller själv ha varit en av de fängslade medborgare som svenskarna tagit som gisslan.
Vi vet ju nu att ännu värre öden några hundra år senare skulle komma att drabba judarna i Galicien. Men Sveriges roll i Ukraina under vår stormaktstid är verkligen inget att skryta över. Och för den som inte försökt sätta sig in i olika delar av detta lands dramatiska och blodiga historia är det svårt att förstå varför det är så i grunden splittrat.
Territoriell integritet förutsätter tolerans och inte minst multikulturell förståelse. Frågan är om det kommer att finnas tillräckligt mycket av den varan i Ukraina de närmaste åren.
En mycket intressant bok om en stad som likt Lviv/lvov/Lemberg utsattes för ideliga förvandlingar är Microcosm, Portrait of a Central European City, av de brittiska historikerna Norman Davies och Roger Moorhouse. Där sätter de i centrum Schlesiens kosmopolitiska Breslau, på 1800-talet Tysklands tredje största stad, efter 1945 det polska Wroclaw.
Efter att ha lyssnat på en föreläsning av Norman Davies häromåret skrev jag så här om honom och hans böcker:
http://www.dixikon.se/bloggarna/norman-davies/