Den finländska historikern Kaisa Kyläkoski har en blogg som heter Sukututkijan loppuvuosi. Den är på finska och jag förstår den dessvärre bara fragmentariskt men hon spanar regelbundet av inlägg med historisk anknytning även på svenska bloggar och länkar ibland också till mina texter på den här bloggen. Det gör att jag då och då hamnar på hennes välredigerade sidor.
Ni vet hur det är med läsning på nätet – man hittar länkar, klickar på den ena efter den andra och fastnar i intressanta iakttagelser och resonemang. Nu har jag besökt en del bloggande kollegor i vårt östra grannland och det är som vanligt intressant att ta del av den livaktiga svenskspråkiga kulturen i Finland. Där är förresten språkfrågan högst aktuell inför det kommande riksdagsvalet den 17 april och det populistiska partiet Sannfinländarna har ”tvångssvenskans” avskaffande som en central punkt på sitt valprogram. Men även i andra partier verkar man vara lite vacklande när det gäller den lagfästa tvåspråkigheten.
”Bort med tvångssvenskan”
Filosofiprofessorn vid Åbo Akademi, Lars Hertzberg, noterar på sin blogg Betänkligheter att statsminister Mari Kiviniemi från Centerpartiet nyligen uttryckte sig lite dubbelbottnat:
”Finland är naturligtvis tillsvidare tvåspråkigt” sade statsminister Kiviniemi på ett valmöte i Österbotten enligt HBL 20.3.11.
Uttalandet har en intressant mångtydighet. I första hand låter det som om statsministern helt enkelt konstaterade ett obestridligt demografiskt faktum: i Finland talas det för närvarande och under överskådlig framtid två språk. Detta tarvar i och för sig inte statsministerns bekräftelse. Det är över huvud taget inte något man kan rå på med politiska beslut, vad man än må tycka om saken. (Ordet ”tillsvidare” skulle kunna tas som en antydan om att hon motser den svenska språkgruppens utdöende, men det är en process som även i bästa / värsta fall kommer att dröja betydligt längre än man i vissa kretsar hoppas på och i andra kretsar fruktar. En språkgrupp upphör inte att existera bara för att man klämmer åt den. Ett kärvare språkklimat kan rentav ha motsatt verkan.)
Mari Kiviniemi – tvetydig?
Bloggaren Anna Friman tyckte inte att det var så trevligt när ett gäng demonstranter utanför riksdagshuset i Helsingfors demonstrerade mot den obligatoriska svenskan i finska skolor:
I själva sakfrågan kan man tycka olika saker, men när fyraåringen frågar ”vad gör dom, vad står på skyltarna?” så får man hastigt se sig om efter en bra lögn. Min lögn var ungefär ”Dom skriker att dom vill bestämma.” Att börja lägga ut texten om att det finns folk här som inte tycker om det språk vi i familjen talar går ju bara inte. (Och fortfarande kan man tycka olika i själva sakfrågan utan att vara mot svenska språket i Finland, men antalet nyanser man kan dra för en fyraåring är trots allt begränsat.)
Svenska Litteratursällskapet i Finland har en blogg med olika skribenter och Christer Kuvaja resonerar där om väljarbeteendet bland de svenskspråkiga i Finland, framför allt röstningen på andra partier än Svenska Folkpartiet (SFP):
Endast 0,5 procent av de finskspråkiga röstar på SFP i riksdagsval. Det lönar sig alltså inte för SFP att försöka locka till sig finskspråkiga väljare. SFP borde i stället satsa på de omkring 30 procent svenskspråkiga som i valen är rörliga väljare och inte har en klar partiståndpunkt. Detta och mycket annat kom fram under slutseminariet för projektet ”Svensk politik i Finland”. Seminariet hölls på Svenska litteratursällskapet den 31 mars. Vi fick också veta att Socialdemokratiska partiet har förlorat sin position som klar tvåa bland de finlandssvenska väljarna. I valet 2007 var Samlingspartiet tvåa bland de svenskspråkiga väljarna i Helsingfors, och i Österbotten var det Kristdemokraterna som fick mest röster efter SFP.
Så långt om språkfrågan och valet i Finland. Vi får väl se hur det går, framför allt när det gäller Sannfinländarnas kommande inflytande på rikspolitiken.
Några andra finlandssvenska bloggar som jag råkade hamna på är En avdankad akademikers tankar av historikern Eva Ahl-Waris och Jessica Parland-von Essens blogg Essetter med en intressant akademisk profil. Gå gärna också in på Svenska Litteratursällskapets hemsida som har en hel del tankeväckande att erbjuda.
Klicka och läs!
——————
PS – Uppdatering
I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet idag (6 april) redogör Niklas Lampi, chefredaktör för tidningen Åland, ingående för den aktuella språkdebatten i Finland.
Överallt hyllar man tvåspråkigheten som en kulturell merit, utom i de länder där tvåspråkigheten faktiskt existerar.
”Nowt so queer as folk”, som de säger i Belgien…
Tack för länkandet! Identifierar mig dock inte som historiker utan som en amatör/dilettant.
Jag har nyligen också skrivit om språk och deras historia. Det finns naturligtvis flera än två historiska språk i Finland. Liksom i Sverige talas här fortfarande samiska även om jiddisch och romani har så gott om försvunnit. Jag har blivit påmind om att karelska också hör till språken i Finland. För att inte tala om tyska, franska och ryska som har använts här vid olika historiska tider. Som finska där i Sverige – från medeltiden fram till våra dagar.
Kaisa – Du kan med gott samvete identifiera dig som historiker. Din blogg vittnar om det. Vi är väl alla amatörer utom på de smala fält där vi kanske har någon form av expertkunskap.
Gunnar – Visst är det paradoxalt. Belgien är ett sorgligt exempel. Och i Riga, där hälften av befolkningen talar ryska, tror man sig vara i ett enspråkigt land när man läser alla offentliga skyltar. Språkpolitik är för det mesta emotionell, inte rationell.
Och det finns fortfarande svenskar som minns att man i Norrbotten inte fick tala finska på rasterna i skolan.
”Suomessa puhutaan suomea” säger sannfinländarna. ”I Sverige talar vi svenska” säger våra egna nynationalister.