I morgon söndag börjar SvT sända den uppmärksammade BBC-produktion där Sherlock Holmes uppträder i 2000-talets London med nutidens alla moderna attribut. Han gestaltas av Benedict Cumberbatch med Martin Freeman som den lojale och beundrande doktor Watson och serien har överlag prisats i brittiska medier (liksom av London-baserade Andres Lokko i SvD som tydligen sett serien två gånger).
Jag är aldrig förtjust över den ständigt återkommande frestelsen att med en ansträngd aktualitetsiver gestalta litterära eller sceniska klassiker i nutidsmiljö men ska inte döma ut den nya versionen innan jag faktiskt sett den. (Frågan är bara om man kan överträffa tv-versionen från 1984 och framåt med Jeremy Brett och David Burke som berättelsernas tandempar).
Jeremy Brett och David Burke – svårslagbara?
Lika skeptisk är jag förstås till den nyhet som häromdagen nådde oss från London att rättighetsinnehavarna till Arthur Conan Doyles verk beslutat ge tillstånd för en nyskriven berättelse om den detektiva hjälten med Anthony Horowitz som författare. The Guardian rapporterar:
The new Holmes book will be out in September, and details are being kept under wraps in a show of mystery designed to whet fans’ appetites, although it seems that Horowitz’s take on Holmes will retain Conan Doyle’s Victorian setting. Horowitz himself said he had aimed to produce ”a first-rate mystery for a modern audience while remaining absolutely true to the spirit of the original”. Orion publisher Jon Wood promised the author’s ”passion for Holmes and his consummate narrative trickery will ensure that this new story will not only blow away Conan Doyle aficionados but also bring the sleuth to a whole new audience.”
Anthony Horowitz är känd som framgångsrik författare av ungdomsböcker men också som skapare av tv-serier som Foyle’s War och (under en första fas) av Midsomer Murders (en på senare tid degenererad följetong). Han har också skrivit manus till tv-versionerna av flera Hercule Poirot-historier av Agatha Christies hand.
Spectators bokblogg påminner om farorna med att modernisera Conan Doyle och manar Horowitz till försiktighet:
The Holmes stories are a little rose-tinted, but they have a captivating charm that isn’t wholly retrospective. It isn’t just the escapism of Wodehouse or the undemanding comfort of Christie. It is something more fundamental. As T.S. Eliot put it: ‘It is, of course, the dramatic ability, rather than the pure detective ability, that does it…The content of the story may be poor; but the form is nearly always perfect…I am not sure that Sir Arthur Conan Doyle is not one of the great dramatic authors of his age’. High praise indeed, and words Horowitz would do well to heed.
Att T.S. Eliot gillade Sherlock och även litterärt påverkades av hans böcker är ett sedan länge uppmärksammat faktum. När han i sin berömda kattbok skriver om Macavity: The Mystery Cat uppges det laglösa djuret ha Sherlocks motståndare, den demoniske professor Moriarty, som förebild. Dikten finns mycket riktigt också med i samlingen Sherlock Holmes by Gas-lamp – highlights from the first four decades of the Baker Street Journal (ed Philip A. Shreffler). Den kan faktiskt läsas nästan i sin helhet på Google Books. Där finns en rad bidrag om alla aspekter på den store detektiven och bland författarna märks namn som Ellery Queen och president Franklin D. Roosevelt
När jag läste att Conan Doyles arvtagare nu ger tillstånd för nya berättelser med Sherlock som huvudperson kom jag osökt att tänka på en dagsaktuell strid om ett numera världsberömt svenskt litterärt arv och dess framtid. Fast det är förstås en helt annan historia.
Utöver referensen till ”Macavity – the Napoleon of Crime” finns ett par andra tillfälligheter (?) att fundera över.
Moriarty dök väl upp redan 1893 i ”The Final Problem.” 1917 kallar Gorkij Lenin och Stalin ”Napoleons of Socialism”. 1945 ger ju Orwell figuren som motsvarar Lenin/Stalin namnet ”Napoleon” i ”Animal Farm.”
Nu är givetvis jämförelser med Napoleon inte så långsökta och låg väl i äldre tider kanske än närmare till hands. Men en intressant tanke är att Gorkij läst Doyle och att Orwell i sin tur inspirerats till namnet”Napoleon” (som ju annars verkar ganska omotiverat i sammanhanget) av Gorkij.
[…] Kälvemark skriver ingående på sin blogg Tidens tecken om BBC-serien och Horowitz bok, men även om T S Eliots […]
Bengt O, we’ll make a conspiracy theorist of you yet!
Jag tänker som vanligt vara stalinistiskt enfaldig och en gång för alla etablera att Conan Doyle inte kunde skriva prosa ”to save his life”. Det är nästan lika dåligt som Mankell, och underträffar t.o.m. Agatha Christie. Vilket inte vill säga lite.