I Tyskland har Thilo Sarrazins bok Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt) sålts i över en miljon exemplar och ingen debattör har väl lyckats sätta sådan fart på den politiska och kulturella diskussionen som han. Den förre finanssenatorn och ledamoten av Bundesbanks styrelse har satt frågor om integration och invandring i centrum. Det är i och för sig välbekanta ämnen i dagens europeiska debatt men Sarrazin går längre än så. Han för dessutom demografiska resonemang om intelligenskvoter och födelsetal på ett sätt som på ett kusligt sätt ekar 30-tal.
Jag har skrivit om boken i Aftonbladet och bland annat sammanfattat ett av författarens huvudbudskap så här:
Sarrazins oro för att Tyskland avskaffar sig självt är den senaste av historiens återkommande undergångsprofetior. Ett av hans främsta bekymmer är att det föds för få barn bland dem som tillhör de bildade klasserna. Det han med en sociologisk term kallar för ”die Unterschicht” tenderar däremot att föröka sig. Denna underklass består till stor del av arbetslösa och bidragsberoende invandrare som inte låter sig integreras och som, grovt uttryckt, bidrar till att okultur och otyska värderingar breder ut sig.
På ett annat ställe i boken talar Sarrazin om det beklagliga faktum att ”obildade skikt föder genomsnittlig flera barn som då har en genomsnittligt lägre intelligens, vilket på rent demografiska grunder gör oss genomsnittligt allt dummare”.
Parallellen till 30-talet beror för min del på att jag läste Sarrazins bok med en svensk debattskrift från just det decenniet i bakhuvudet. Den heter Ett döende folk och publicerades 1935 av biologidocenten Folke Borg. Han betecknade den själv som ett inlägg i befolkningsfrågan och hans stora bekymmer var att ”genetiskt mindervärdiga befolkningsgrupper” födde fler barn än de rashygieniskt överlägsna samhällsskikten. Svenskarna höll på att bli ”ett döende folk” – eller för att travestera nutidens rubrik: ”Sverige avskaffar sig självt”. Han sammanfattade sitt befolkningspolitiska program i bland annat följande meningar:
Vad rashygienen strävar till, det är att gynna de fullvärdiga individernas fortplantning och att minska eller förhindra de mindervärdigas – en strävan som f. ö. rent spontant gör sig gällande hos varje folk, som ej förlorat sina sunda och naturliga instinkter…
Dessa rashygieniska strävanden äro inga utopier i avsaknad av praktiskt aktuella möjligheter till förverkligande. Rasbiologiskt fullvärdig är majoriteten av Sveriges folk; och vad det kommer an på är alltså genomförandet av sådana reformer, att härigenom barnalstrandet hos denna folkmajoritet stimuleras och underlättas, medan den däremot hålles tillbaka eller förhindras hos den minoritet, som visar tydlig mindervärdighet.
I linje med sitt biologiska program ville docenten Borg naturligtvis ha en mer aktiv steriliseringspolitik. Han upprörs i boken över att det engelska underhuset 1931 förkastade ett lagförslag om frivillig sterilisering av själsligt defekta men noterar å andra sidan med tillfredsställelse att Tyskland sedan 1933 fått en tillfredsställande lagstiftning på det rashygieniska området.
30-tal: Tänk på arvsanlagen vid partnerval! (Den blonda till höger är bäst)
Jag vill med de här citaten verkligen inte jämställa de befolkningspolitiska debattörerna Sarrazin och Borg. Den förre vill genom förändringar i sociallagstiftning och transfereringssystem hindra att invandrargrupper förökar sig på de riktiga tyskarnas bekostnad. Den senare vill ta till mer kraftfulla åtgärder för att sätta stopp för de mindervärdigas fortplantning. Där Sarrazin oroas över turkar och araber hotar Borg med en invandring ”från länderna öster och sydost om Östersjön” som skulle innebära ”att människor, till ras och väsen skilda från oss, skola bo sida vid sida med oss.” Där Sarrazin är vad som kan kallas ”intelligensbiolog” är Borg ”vitalitetsgenetiker”.
Men nog finns det, trots alla skillnader, ändå tillräckligt många skuggor från det förflutna i Sarrazins resonemang för att man ska känna ett betydande obehag.
PS – Uppdatering:
Sedan jag skrivit ovanstående hittade jag följande citat ur det nazistiska huvudorganet Völkischer Beobachter från den 29 december 1938:
Medan den friska tyska familjen, särskilt bland de bildade lagren, bara har cirka två barn i genomsnitt uppvisar svagsinta och andra genetiskt mindervärdiga genomsnittliga födelsesiffror på tre till fyra barn per äktenskap. Under sådana förhållanden förändras ett folks sammansättning från generation till generation så att det värdefulla skiktet helt överflyglas av det mindervärdiga efter ungefär tre släktled. Det betyder de högvärdiga familjernas död.
Den demografiska oron tycks vara konstant. Det är bara föremålen som växlar.
Intressant är ju också att makarna Myrdal talade samma språk i ”Kris i befolkningsfrågan”. Jag är nog inte den ende att känna skamkänslor inför det faktum att tidig – och för all del senare – socialistisk teori och praxis anammade samma inställning till ”människomaterialet”, som det hette. Det är värt att anmärka att de enda som protesterade mot A- Och B-människotänkandet i Sverige på trettiotalet var kommunisterna. Dom fattade, om inte annat, vad marxismen gick ut på: varat skapar medvetandet. Trots allt som skrivits om detta, så finns oerhört mycket kvar att skriva. Syns det mig.
Du har helt rätt. En intressant bok från 1980 med titeln ”More children of better quality? : aspects on Swedish population policy in the 1930’s” illustrerar bl a detta. Det skulle födas fler barn men de skulle också vara av bättre kvalitet.
Sortförädling kallas det väl inom växtgenetiken.
En vetenskapsman som verkade i docenten Borgs anda var Nils von Hofsten, rektor för Uppsala universitet 1944-47. Han skrev bland annat: ”Rashygienen, som söker efter medel att hejda den hotande urartningen, har sig ingalunda en lätt uppgift förelagd. Ett radikalt medel är att genom permanent isolering eller andra åtgärder avstänga de skadligaste elementen från fortplantning; när det gäller höggradigt undermåliga och med säkerhet ärftligt, ej blott personligt degenererade individer, äro sådana åtgärder utan tvivel berättigade.”
Och i Husmoderns Läkarbok från 1929 (jag har ett ex hemma) hittar man följande utsaga av samme professor:
”Vi kunna… utan tvekan fastslå att den svarta rasen står lägre än den vita. En svunnen tids verklighetsfrämmande idealism kunde ännu tro att negrer äga samma utvecklingsmöjligheter som vita; en sådan tro vore numera en löjlighet och en dumhet.”
von Hofsten var inte nazist. Enligt utsago var han närmast liberal. Men vi vet också från nutiden att liberalismen inte är något bombsäkert vaccin mot fördomar.
Läste med stor behållning recensionen i Aftonbladet – det som ger mig ståpäls är försäljningssuccén. Ser det som att Tyskland är sprängfyllt av tillbakahållna känslor som nu ges legitimitet av Sarrazins mögliga grumligheter.
I Frankrike tror jag inte det blivit nån försäljningssuccé. Dels kommer de icke-franska folkgrupperna från de forna franska kolonierna i Afrika Indien och Fjärran Östern dels har rasistiska partiet Front National ingen vind i seglen genom Sarkozys skickliga manövrerande i grumligheterna.
Romerna är ett tänkvärt exempel: utvisningarna tidigare i år sänkte Sarkozys opinionssiffror för alla hade sett brutaliteten i tv. (Mot familjer får man inte vara brutal.)
Här finns också en stark solidaritet med icke-franska barn från skolornas sida. ”Ingen utvisning av barn i våra skolor” som det står på banderoller i mitt arrondissement. Varenda skola har dessutom skyltar på väggen invid porten erinrande om skammen att judiska barn plockades ur klassen av Vichyregimens franska polis för deportation till koncentrationslägren.
I Frankrike är det aldrig tyst.
Foie gras – Det som är bra med Frankrike är ju att det alltid finns dissidenter.
Jag noterar att docenten Borg redan 1935 oroade sig över utvecklingen i Frankrike. Han konstaterar att ”araber och negrer” är talrika i de sydliga delarna av landet: ”Mångenstädes ser man där redan tydligt verkningarna härav i form av en mer eller mindre tydlig färgning av den ursprungliga vita befolkningen”.
Man förstår att det gick kalla kårar längs Fyrisån inför sådana europeiska perspektiv.
Om Sarrazin och Fischer kan man läsa intressant här:
http://www.signandsight.com/features/2105.html