Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 30 november, 2010

I Tyskland har Thilo Sarrazins bok Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt) sålts i över en miljon exemplar och ingen debattör har väl lyckats sätta sådan fart på den politiska och kulturella diskussionen som han. Den förre finanssenatorn och ledamoten av Bundesbanks styrelse har satt frågor om integration och invandring i centrum. Det är i och för sig välbekanta ämnen i dagens europeiska debatt men Sarrazin går längre än så. Han för dessutom demografiska resonemang om intelligenskvoter och födelsetal på ett sätt som på ett kusligt sätt ekar 30-tal.

Jag har skrivit om boken i Aftonbladet och bland annat sammanfattat ett av författarens huvudbudskap så här:

Sarrazins oro för att Tyskland avskaffar sig självt är den senaste av historiens återkommande undergångsprofetior. Ett av hans främsta bekymmer är att det föds för få barn bland dem som tillhör de bildade klasserna. Det han med en sociologisk term kallar för ”die Unterschicht” tenderar däremot att föröka sig. Denna underklass består till stor del av arbetslösa och bidragsberoende invandrare som inte låter sig integreras och som, grovt uttryckt, bidrar till att okultur och otyska värderingar breder ut sig.

På ett annat ställe i boken talar Sarrazin om det beklagliga faktum att ”obildade skikt föder genomsnittlig flera barn som då har en genomsnittligt lägre intelligens, vilket på rent demografiska grunder gör oss genomsnittligt allt dummare”.

Parallellen till 30-talet beror för min del på att jag läste Sarrazins bok med en svensk debattskrift från just det decenniet i bakhuvudet. Den heter Ett döende folk och publicerades 1935 av biologidocenten Folke Borg. Han betecknade den själv som ett inlägg i befolkningsfrågan och hans stora bekymmer var att ”genetiskt mindervärdiga befolkningsgrupper” födde fler barn än de rashygieniskt överlägsna samhällsskikten. Svenskarna höll på att bli ”ett döende folk” – eller för att travestera nutidens rubrik: ”Sverige avskaffar sig självt”. Han sammanfattade sitt befolkningspolitiska program i bland annat följande meningar:

Vad rashygienen strävar till, det är att gynna de fullvärdiga individernas fortplantning och att minska eller förhindra de mindervärdigas – en strävan som f. ö. rent spontant gör sig gällande hos varje folk, som ej förlorat sina sunda och naturliga instinkter…

Dessa rashygieniska strävanden äro inga utopier i avsaknad av praktiskt aktuella möjligheter till förverkligande. Rasbiologiskt fullvärdig är majoriteten av Sveriges folk; och vad det kommer an på är alltså genomförandet av sådana reformer, att härigenom barnalstrandet hos denna folkmajoritet stimuleras och underlättas, medan den däremot hålles tillbaka eller förhindras hos den minoritet, som visar tydlig mindervärdighet.

I linje med sitt biologiska program ville docenten Borg naturligtvis ha en mer aktiv steriliseringspolitik. Han upprörs i boken över att det engelska underhuset 1931 förkastade ett lagförslag om frivillig sterilisering av själsligt defekta men noterar å andra sidan med tillfredsställelse att Tyskland sedan 1933 fått en tillfredsställande lagstiftning på det rashygieniska området.

30-tal: Tänk på arvsanlagen vid partnerval! (Den blonda till höger är bäst)

Jag vill med de här citaten verkligen inte jämställa de befolkningspolitiska debattörerna Sarrazin och Borg. Den förre vill genom förändringar i sociallagstiftning och transfereringssystem hindra att invandrargrupper förökar sig på de riktiga tyskarnas bekostnad. Den senare vill ta till mer kraftfulla åtgärder för att sätta stopp för de mindervärdigas fortplantning. Där Sarrazin oroas över turkar och araber hotar Borg med en invandring ”från länderna öster och sydost om Östersjön” som skulle innebära ”att människor, till ras och väsen skilda från oss, skola bo sida vid sida med oss.” Där Sarrazin är vad som kan kallas  ”intelligensbiolog” är Borg ”vitalitetsgenetiker”.

Men nog finns det, trots alla skillnader, ändå tillräckligt många skuggor från det förflutna i Sarrazins resonemang för att man ska känna ett betydande obehag.

PS – Uppdatering:

Sedan jag skrivit ovanstående hittade jag följande citat ur det nazistiska huvudorganet Völkischer Beobachter från den 29 december 1938:

Medan den friska tyska familjen, särskilt bland de bildade lagren, bara har cirka två barn i genomsnitt uppvisar svagsinta och andra genetiskt mindervärdiga genomsnittliga födelsesiffror på tre till fyra barn per äktenskap. Under sådana förhållanden förändras ett folks sammansättning från generation till generation så att det värdefulla skiktet helt överflyglas av det mindervärdiga efter ungefär tre släktled. Det betyder de högvärdiga familjernas död.

Den demografiska oron tycks vara konstant. Det är bara föremålen som växlar.

Read Full Post »