Vi såg Stadsteaterns föreställning om Karl Gerhard igår. Den har uppmärksammats och prisats och visst är den sevärd. Rikard Wolff gör i många avseenden ett fint porträtt av den store revykungen. Han har samma typ av diktion och samma typ av något oskolad sångröst. Man kan möjligen sakna något av Karl Gerhards kroppshållning som nog var en aning mer rakryggad än vad Wolff lyckas gestalta.
Så finns förstås alla klassikerna där: Den ökända hästen från Troja, Jazzgossen, En katt bland hermelinerna etc. Inte minst den förstnämnda blir skickligt framförd med en överraskande fyndig scenografi. Som i all modern dramatik kring kända artister och konstnärer vill man förstås lyfta fram det privata på verkets bekostnad. Inget fel i det kanske och den bitvis bortglömde sambon Göthe får här sin rättmätige plats som kombinerad ordningsman och tröstare.
Mindre lyckad tycker jag att Cecilia Frodes gestaltning av Zarah Leander är. Det är i grunden kanske inte hennes fel; vem kan egentligen göra rättvisa åt en ”larger-than-life woman”. Dels har hon inte Zarahs djupa och allt uppfyllande sångröst, dels inte heller hennes totalt dominerande scennärvaro.
Karl Gerhard och Zarah Leander
Det är klart att en pjäs på dryga två timmar inte kan ge annat än fragment av ett överdådigt liv och konstnärskap. Den fick mig i alla fall att ur bokhyllan ta fram Stig Ahlgrens väldokumenterade och oöverträffade bok ”Den okände Karl Gerhard” från 1966. Där får man ett känsligt porträtt av både människan och konstnären, dessutom många och långa dagboksutdrag som belyser såväl allianser som vänskaper och motstånd, inte minst av politisk art.
I sitt förord skriver Ahlgren:
Få samtida svenskar har vi fått veta mer om. Det ombesörjde han själv. Trots luckor och minnesmistor i Karl Gerhards memoarer framträder berättaren i helfigur. Där står han på trappan till sitt revyhus, sitt sagoslott och bjuder välkommen. Även i den meningen var hans gästfrihet storslagen, seigneural.
Men när gästerna gått och porten slagit igen, vem var då Karl Gerhard?
Stig Ahlgren talar om en person som var mångtydig och motsägelsefull. Pjäsen på Stadsteatern har knappast jämnat ut motsägelserna. Den har möjligen förstärkt mångtydigheten.
Tidens tecken 