Internationella medier berättar att Malangatana, Moçambiques mest uppmärksammade konstnär, avled på ett sjukhus i Portugal den 5 januari. Han var för övrigt inte bara välkänd i sitt hemland. BBC kallar honom för ”one of Africa’s most famous contemporary artists”. Hans egentliga namn var Malangatana Valente Ngwenya och han blev 74 år gammal.
Omslag för O País, Maputo, 6 jan.
I vårt hem har vi en tuschteckning av hans hand från 1982. Den är dedicerad till min hustru som vid den tidpunkten arbetade i Moçambique. Själv hade jag tillfälle att träffa honom vid ett besök i landet 1991 i samband med ett evenemang på landsbygden nära Maputo. Det jag då mötte var en dynamisk och vital kulturarbetare, en självklar centralgestalt i hemlandets postkoloniala samhällsliv.
Sin livshistoria delar han med många i sin generation. Familjen var fattig, pappan arbetade i Sydafrikas gruvor och när mamman blev sjuk fick han flytta till en morbror. Tre års skolgång var allt han fick innan han började förtjäna sitt uppehälle genom att valla boskap. Så småningom avancerade han till uppdraget som bollpojke i en tennisklubb för den portugisiska koloniala överklassen och det var där som han indirekt fick sin inspiration till konstnärligt arbete:
His entry into the world of art was through the unlikely avenue of the tennis club. The biologist Augusto Cabral (who later became director of Mozambique’s Natural History Museum) was a member of the club, and one day Malangatana asked Cabral if by any chance he had an old pair of sandals he could give him.
According to Cabral, interviewed in 1999, he took Malangatana to his house – but he came away with more than a pair of sandals. For Cabral was an amateur painter, and Malangatana watched him working on a painting.
”Teach me to paint”, Malangatana asked. So Cabral gave him some paints, brushes and canvas.
”What shall I paint?”, Malangatana asked. ”Whatever is in your head”, replied Cabral – advice that Malangatana then followed for the next half century.
Han blev så småningom engagerad i den nationella befrielsefronten FRELIMO och satt som politisk fånge i 18 månader. Först efter Moçambiques självständighet från Portugal 1974 kunde han på allvar realisera sina konstnärsambitioner samtidigt som han var fullt engagerad i samhällsbyggandet genom olika politiska uppdrag.
Av UNESCO fick han 1997 hederstiteln ”Artist for Peace”.
Hans målningar är ofta färgstarka och myllrande. Det finns förstås drag av afrikansk folkkonst men man kan ibland också känna vibrationer från Picasso och andra européer. En del färger och ansikten i hans verk får mig att tänka på svenska konstnärer som Bengt Lindström eller Ulrica Hydman-Vallien. Allt är inte lättillgängligt eller ens vackert i konventionell mening men alltid fullt av liv och energi.
Hur som helst: i både liv och konst speglade Malangatana ett lands och en kontinents dramatiska samtidshistoria.
Tidens tecken 