En av dem som igår fick nobelpriset i medicin är Tu Youyou. Det var ett i många avseenden glädjande beslut av priskommittén. Det tilldelas en kvinna, en forskare som haft hela sin verksamhet i Kina, som en gång drabbades av kulturrevolutionens förtryck och som (såvitt man kan förstå) gjort sina epokgörande upptäckter utan något multinationellt läkemedelsföretag i bakgrunden.
Det var när jag loggade in för att se vem eller vilka som fått årets medicinpris som jag också läste artiklarna om Henning Mankells död. Efter ett tag såg jag ett slags samband mellan de två nyheterna. Tu Youyou har fått sitt pris för upptäckter som bidragit till bekämpandet av malaria, ett av den subtropiska världens gissel. Henning Mankell tillhörde dem som i olika sammanhang pekat på just detta gissel.
I franska Libération berättade deras korrespondent Anne-Françoise Hivert igår om en intervju som hon i december förra året gjorde med Mankell på en restaurang i Göteborg. Under deras samtal sade han bland annat detta:
Varje timme dör mer än tusen barn av malaria i Afrika. Om de stora farmaceutiska bolagen hade brytt sig om dem skulle de fortfarande ha varit vid liv. För övrigt tror jag inte att historiens dom kommer att vara särskild mild över det sätt på vilket vi så lättvindigt avstått från att lösa så många problem som vi kunnat påverka.
Citatet speglar både Henning Mankells engagemang för Afrika och hans kritik av en världsordning där ekonomin styr mer än de mänskliga behoven. Han lät ord och handling vara ett, vare sig det gällde hans arbete i Moçambique eller deltagandet i Ship to Gaza.
Jag kände inte alls Mankell men träffade honom en gång när jag under mitt yrkesverksamma liv skulle ordna en konferens om universitetens internationalisering. Det var inget stort möte, kanske ett hundratal deltagare från ett dussin europeiska länder. Vi sökte en huvudtalare och visste förstås att han i Tyskland och andra länder på vår kontinent var ett om möjligt ännu större namn än i Sverige. Med vändande post svarade han ja, trots att han säkert hade massor med liknande förfrågningar. Förmodligen tyckte han att han i just detta sammanhang skulle nå en viktig målgrupp – inte för att sälja sina böcker utan för att propagera för internationell solidaritet och för att stödja universitetens viktiga uppgift att bredda och förändra perspektiv.
I pausen före hans anförande hann vi prata lite om Moçambique som jag besökt några år tidigare. Jag nämnde den lilla ön Inhaca utanför Maputo där jag tillbringat en av de mest magiska nätterna i mitt liv. Indiska oceanens stilla vågskvalp vid sandstranden var där det enda som bröt tystnaden under det södra halvklotets stjärnhimmel. Det var tydligen också ett av Henning Mankells jordiska paradis.
Jag har verkligen inte läst alla hans böcker även om jag sett de flesta filmer som baserats på dem. Jag noterar vad en krönikör i amerikanska The Atlantic skrev igår om hans deckare och deras ibland rätt hårdföra miljöer: ”The Murder at the Vicarage this is not. In fact, he saw Macbeth as the ideal crime story because it is a ‘terrible allegory about the corrupting tendency of power’.”
Att komma åt maktens korruption var nog en viktig angelägenhet för Henning Mankell, vare sig det gällde att skriva böcker eller att med sin egen personliga närvaro agera mot ett orättfärdigt militärt övervåld. Han kan lugnt avvakta historiens domstol.
Lämna en kommentar