Den har skrivits en del om ”Bodströmaffären” i media de senaste dagarna. Detta sedan den förre TCO-ledaren, utrikes- och utbildningsministern Lennart Bodström avlidit, 87 år gammal.
I Wikipedias artikel om honom definieras affären på följande sätt:
Utrikesminister Bodström blev 1984 huvudpersonen i den så kallade Bodströmaffären. Journalister från TT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hävdade att Bodström vid en pressträff i informella ordalag hade förnekat att det skett några ubåtskränkningar efter incidenten vid Hårsfjärden 1982. Palme och Bodström dementerade att något sådant hade sagts, och Bodström menar i sin självbiografi (2001) att han aldrig uttalat sig på det viset. Han ansåg, till skillnad från ubåtskommissionen och till skillnad från Sveriges officiella hållning vid denna tid, att det inte fanns tillräckliga bevis för att utpeka Sovjetunionen som ansvariga för ubåtskränkningarna.
Den sittande utrikesministern hade förstås rätt. Något bevis för nationaliteten bakom de ”möjliga” kränkningarna har aldrig framlagts, varken då eller senare.
Jag träffade Lennart Bodström vid olika tillfällen, bl. a. när han var utbildningsminister 1985-89. Det fanns något slags dubbelhet i hans framträdanden. Som uppläsare av politiska manuskript kunde han vara träaktigt tråkig. Som spontan middagstalare, till exempel efter en promotionsmiddag eller liknande, var han en av de mest humoristiska och lättsamma som jag någonsin lyssnat till bland det offentliga livets personer.
Senare träffade jag honom ibland under mer avspända förhållanden hos gemensamma bekanta. Då samtalade vi gärna om Strängnäs läroverk. Lennart Bodström hade tagit studenten där 1948, jag gick ut gymnasiet tolv år senare. Men vi hade båda under vår skoltid varit ordförande i den litterära gymnasieföreningen Concordia. Och det var i den egenskapen som Lennart Bodström på sin tid blivit indragen i en annan affär som gav genljud i spalterna.
Concordia hade 1947 fått rektors tillåtelse att hålla en julfest på Stadshotellet i Strängnäs. Dispens krävdes nämligen för elever att vistas i den typen av miljöer. Samtidigt påmindes föreningen om det strikta förbudet mot alkoholförtäring. Vad som sedan hände under festen har Bodström berättat om i sin memoarbok Mitt i stormen:
Festen hölls i god stämning och läskedryckerna flödade till julmaten. När kvällen började lida mot sitt slut inträdde flera besökare i lokalen. Det var studenter som kommit hem från Uppsala för att fira jul och som nu slog sig ned bland oss. I Uppsala hade man fått andra vanor. Snart var det inte bara läskedrycker som stod här och var på borden. Så var läget, när ett par äldre herrar uppenbarade sig i en dörröppning. Det var två lektorer, som deltog i stadsfullmäktiges julfest som hölls i ett rum bredvid Concordias.
Det blev räfst och rättarting när vårterminen började, Lennart Bodström fick som ordförande bära ansvaret och hans uppförandebetyg sänktes. Samtidigt kom incidenten att bli ett slagträ i en infekterad strid vid Strängnäs läroverk och ett argument mot rektorns fortsatta förordnande, en ståndpunkt hårt driven av en del av kollegiet. Småstadsskandalen nådde rikspressens spalter och eftersom rektorn var gift med författarinnan Berit Spong blev allt snart skildrat i nyckelromanen Sjövinkel, där stadens biskop och de oppositionella lektorerna svartmålades i en nidskrift utan hämningar.
En försvarsskrift mot Berit Spongs roman
När romanen kom ut hade Lennart Bodström redan tagit studenten men han deltog ändå i utkanten av debatten och stödde med sin radikala grundhållning snarare rektorn än det borgerligt rättsinniga lärarkollegiet. Av de lärare som stod bakom rektorn fick han också ett erkännande i en av deras långa inlagor till Kungl. Skolöverstyrelsen: ”en rakryggad och högt begåvad yngling som bl.a. som scoutledare gjort sig allmänt respekterad”.
Kanske var Lennart Bodström livet igenom något av en scoutledare: ”Alltid redo” var hans motto när de offentliga uppdragen väntade.
Tilläggas bör att Lennart Bodström som ambassadör i Oslo gjorde sig mycket uppskattad i sitt anställningsland. Vilket jag en gång kunde bevittna på plats.