Den övervägande delen av publiken på Klara Soppteater idag var nog sextioplus. Inte så konstigt kanske när pjäsen med titeln Köp hjärtan! handlade om Ulla Billquist och hennes liv. Ulla Billquist dog för egen hand 1946 (hon var då bara 38 år) men hela femtiotalet spelades väl hennes 78-varvare på grammofoner och i radio och hennes insjungning av ”Min soldat” får väl betraktas som en svensk klassiker.
Vanna Rosenberg och Fredrik Meyer är de agerande i den här korta enaktaren och man måste säga att Vanna Rosenbergs tolkning av Billquist gränsar till det geniala. Inte minst överraskar hon genom en fantastiskt bra sångröst. När hennes sång i pjäsens slutminuter nästan sömlöst övertas av en inspelning med huvudpersonen märker man nästan ingen skillnad.
Jag skrev nyss här på bloggen om Rikard Wolffs gestaltning av Karl Gerhard och om man jämför båda rollprestationerna skulle jag vilja sätta Rosenberg framför Wolff.
Pjäsens titel är lånad från sången Köp hjärtan med melodi av Jules Sylvain (pseudonym för Stig Hansson) och text av S.S. Wilson (pseudonym för Anita Halldén). Den skrevs 1931, på den tid när nöjesbranschens arbetare alltså valde att inte framträda med sina egna namn – en tid långt bortom dagens egotrippade skapare av populärmusik.
Sången har en refräng som slutar så här:
Vill du din kärlek förklara,
skall du ej vara rådlös.
Här till mitt hjärta det går en ledning,
fast den är trådlös.
Mitt hjärtas telefon inget nummer har,
du ringer utifrån och får ej något svar.
Men jag kan viska till dig,
om du vill ringa till mig
så är mitt namnanrop:
”Jag älskar dig !”
Det slog mig efter föreställningen att de närvarande sextioplussarna säkert hade upplevt begreppet ”namnanrop”, men hur är det med en yngre generation? Jag minns själv från 50-talets början att Ekstedt & Frankes järnhandel i Strängnäs kunde nås via namnanrop. Det innebar ju före de automatiserade telefonernas tid att en större affär eller institution kunde kontaktas utan nummer. Man sa bara namnet till telefonisten så blev man kopplad.
Gammalt redskap för namnanrop
I en lokal telefonkatalog för Södertälje från 1942 hittar jag 23 abonnenter som man kan nå på det sättet. Där finns förstås viktiga samhällsinstitutioner som lasarettet, brandkåren, polisen och bryggeribolaget men också de stora industrierna Scania Vabis och Astra. Stadshotellet, Länstidningen och Droskstationen kunde man också ringa till utan att kunna deras nummer.
Mina mostrar var rikstelefonister i just Södertälje. Huruvida de någonsin nåddes av sångens namnanrop: ”Jag älskar dig” vet jag inte. Men vem vet; kanske någon som just avslutat en glad kväll på Stadshotellet gjorde ett försök.
Tidens tecken 