Året var 1959. Jag var gymnasist och tillbringade några veckor av sommarlovet i Helsingfors. Jag vandrade genom stan, tittade in i boklådor och antikvariat, åt karelska piroger och försökte tyda de finska orden på tvåspråkiga affärsskyltar (de var betydligt fler på 50-talet än idag).
Redan då var jag intresserad av det ryska. Jag hade läst en NKI-kurs per korrespondens och kunde i alla fall språkets grunder. Jag bläddrade igenom Akademiska Bokhandelns ryska sortiment och besökte de ryska kyrkorna. I Uspenskijkatedralen hölls fortfarande gudstjänsterna på kyrkoslaviska. Det var samma språk i en liten kyrka intill begravningsplatserna i Sandudd som var tillägnad den helige Nikolaus. Där fanns en församling som tillhörde Moskvapatriarkatet och som på 20-talet hade brutit sig loss från den finska ortodoxa kyrkan i protest mot en omstridd kalenderreform.
Det var en anspråkslös församling. En vardagsmorgon var det knappt något folk i kyrkan när kyrkoherde Pavinsky förrättade liturgin. En äldre dam tjänstgjorde både som körsångare och kyrkvaktmästare. Man kunde köpa vaxljus, bönböcker och små helgonbilder vid en pulpet strax innanför ingången. Och det var här jag köpte en liten ikon som jag fortfarande har i min ägo.
Ikonen från Moskva
Det var en Kristusbild, tryckt med färglitografisk teknik på metall och monterad på en liten träplatta. På underkanten kunde man läsa tillverkaren: А. Жако и Ко Москва (A. Zjako och Co Moskva). Eftersom det uppenbarligen rörde sig om en privat firma var det ju ingen tvekan om att ikonen tillverkats före revolutionen 1917. Ett lager hade förmodligen blivit kvar i Finland och efterfrågan verkade begränsad.
Jag har inte funderat så mycket på just den här ikonens bakgrund förrän jag häromdagen av andra skäl råkade intresserade mig för de litograferade metallikonerna och deras historia. Det visade sig då att det dels fanns en bild av just min ikontyp på nätet, dels en hel del texter om diskussionen i Ryssland kring de industriellt framställda ikonerna. Det var en diskussion som uppstod när de första oljetryckta bilderna lanserades på 1800-talet. Redan 1873 vände sig författaren Nikolaj Leskov mot denna rationalisering och förflackning av det gamla ikonmåleriet. När sedan de första plåtikonerna började tillverkas vid förra sekelskiftet var det många som på nytt upprördes över att de handmålade ikonerna höll på att sättas på undantag och att hantverkarna i traditionella ikonmålarbyar som Palech och Mstera skulle bli arbetslösa.
Förutom firman Zjako var det ett annat företag, V. V. Bonaker, som mer eller mindre monopoliserat marknaden för kromlitograferade plåtikoner. Båda företagen hade utländska ägare och de var stora på plåtmanufakturens område eftersom de också med samma teknik tillverkade skyltar, märken och burkar som förpackningar för te, choklad och andra kolonialvaror.
Zjakos andra produktsortiment
Kyrkan försökte i förening med olika konsthistoriker att sätta stopp för den nya tekniken. En kejserlig kommission för ikonmåleriets renhet tillsattes 1901 men den lyckades inte få stopp på massproduktionen av billiga helgonbilder. Det var också svårt att skapa någon stark opinion mot de båda företagen eftersom deras ikoner var ganska välgjorda och anpassade till en traditionell ikonstil snarare än 1800-talets romantiska konstsmak.
När den nyss nämnda kommissionen tillsattes 1901 skrev författaren Anton Tjechov uppgivet till den framstående konsthistorikern Nikodim Kondakov: ”Skulle man stänga Zjakos och Bonakers verkstäder skulle bara nya uppstå i stället”.
Så massproduktionen av ikontryck på plåt fortsatte fram till den ryska revolutionen. Det är en del av denna produktion som min lilla ikon representerar, en helig bild som speglar en intressant rysk historia med både andliga och industriella förtecken.
Lämna en kommentar