Jag köpte några böcker på en second hand-butik i Stockholm i veckan. En av dem var en liten skrift av Bengt Hallgren med titeln Heine i Paris från 1982.
Har ni läst något av Bengt Hallgren, en f.d. lektor och litteraturvetare, på sin tid flitig och stilistiskt egensinnig skribent på Expressens kultursidor? Av hans böcker minns jag titlar som Guds finger i Uppsala (1981), Leva Luther (1983), Sigtunaleken (1985) och Skitt eller kanel (1987), den senare en bok kring Alexander L. Kielland.
Jag hittade en urklippt recension i Heine-boken, publicerad den 5 oktober 1982 och författad av en av Svenska Dagbladets då tongivande kritiker, Åke Janzon. Han skriver bl. a. så här:
Hallgrens författarteknik bygger på den exklusiva men numera inte så helt ovanliga metoden att blanda autentiskt stoff med påhittat. Han behärskar den med en virtuositet som ibland kan driva läsaren till förtvivlan – som i ”Din galne men redlige Tegnér” där det krävs en hel del expertis för att avgöra vad som är Tegnér och vad som är Hallgren.
Det är – för att låna Janzons ord – med en förening av självsvåld och elegans som Hallgren lyckats åstadkomma en koncentrerad framställning av Heinrich Heines liv från de första Parisåren fram till dödsåret 1856. En skrift i miniformat, fylld av lärdom och lättsinne.
Heinrich Heine
Den andra bok jag köpte (för 30 kr) var Chiffer (1943) av Rickard Sandler. Jo, just den Sandler ni först tänker på, folkbildaren, socialdemokraten, den kortvariga statsministern och den mer långvariga utrikesministern. Sandler var ett universalgeni: matematiskt och musikaliskt begåvad, översättare av Das Kapital till svenska och dessutom en utmärkt politisk talare.
Som matematiker och statistiker var han också intresserad av kryptologi. Eftersom jag själv på 60-talet utbildades i kryptoforceringens ädla konst vid FRA har jag länge känt till Sandlers bok men aldrig kommit mig för att skaffa den. Den handlar om klassiska chifferproblem med kapitelrubriker som ”Ett Napoleonchiffer före Leipzig” och ”Edgar Allan Poes guldscarabé”. När Sandler var utrikesminister (fram till 1939) var han en viktig förbindelselänk mellan UD och den dåvarande Försvarsstabens kryptoavdelning.
Frågan är om han var en bra dechiffrör. I David Kahns stora bok The Codebreakers från 1957 (en veritabel bibel för oss gamla kryptoanalytiker) finns ett avsnitt om de svenska forcörernas skicklighet före och under det andra världskriget. Om Sandler skriver han så här:
He proved inept as a cryptanalyst, unable to solve what the Swedes regarded as the simplest of practical problems – Norwegian one-part codes. However, he was a great success in making sure that the Foreign Office reported every scrap of information promptly to the cryptanalysts. So well did he have his contacts trained that the Foreign Office even reported the time of departure of an ambassador’s car from the Foreign Office building. With this little datum, the cryptanalysts – knowing the message he had been given and estimating how long it would take the ambassador to drive to the embassy and have a message of that length encoded and sent to the telegraph office – could more easily pick out the cryptogram corresponding to that message from the embassy’s daily file.
Sandler på väg till engelska kungen 1937
Säga vad man vill om Sandler som kryptolog men han hade en annan identitet som dessutom knyter ihop honom med Heinrich Heine. Förutom att vara skicklig amatörmusiker (och preses i Musikaliska Akademien) tonsatte han nämligen ett 80-tal dikter av Heine, en författare som han tidigt blivit fascinerad av, bl.a. via sina studier av Karl Marx.
Så knyts också mina två second hand-böcker ihop trots deras disparata innehåll. Heine och kryptologi – vem kunde ana det sambandet,
Dog Heinrich Heine verkligen samma år som Olof Palme?
Jag ska inte ta upp plats här med kryptofrågor, utan ska skriva på Pressylta så fort jag får en timma över: om David Kahn, svenska kryptofrågor i samband med Zimmermantelegrammet, samt en av de vildaste anklagelser mot Wallenbergarna jag någonsin sett…
Nej, det blev ett obegripligt tryckfel. Men nu är Heines dödsår ändrat till 1856, åtminstone till dess att någon kommer med starka bevis mot denna datering.
Jag ser fram mot att läsa om anklagelsen mot Wallenbergarna. Ju vildare desto mer intressanta. Ingen rök utan eld etc.
Ja det är en bra bok, Bengt Hallgrens om Heine (liksom ”Kan det ha varit Nietzsche?”, ”Till Hitler på 90-årsdagen” och hans Arvika-kvartett). När jag recenserade den för trettio år sedan tog jag förstås fasta på detta bekanta sista yttrande på dödsbädden i Paris: ”Misère, ditt namn är Heinrich Heine. Men Gud kommer att förlåta mig, det är hans yrke.”
Rickard Sandler var en mångbegåvad man även om han kanske var en skral kryptolog. Han översatte Das Kapital och var en tid chef för Statistiska Centralbyrån, annat att förtiga. Man kan nog förmoda att han blev besviken och bitter när det blev den okände Erlander och inte han som efterträdde Per Albin Hansson.
I Paul Gannons ”Colossus – Bletchley Park´s Greatest Secret” (2006), om engelska ansträngningar att knäcka tyskarnas kodade meddelanden – filmen Enigma handlar på ett ytligare plan om samma sak – finns några intressanta sidor om framgångsrika svenska ansträngningar att komma åt hemligheten bakom Siemens T 52 Geheimschreiber.
FYI: post om Zimmermann nu upplagd på Pressylta http://www.pressyltaredux.com/2012/03/zimmermann-wallenberg-kahn/