Kollegan Gunnar Pettersson i London har på sin blogg gjort en intressant och utförlig analys kring de mysterier som omgärdar Gustaf II Adolfs död. Det är ju den 6 november när detta skrivs, den dag som här i landet förr firades ordentligt till minne av Hjältekonungen (den firas ännu i skepnad av Svenska dagen bland finlandssvenskarna).
Konspirationsteorierna kring kungens död är i och för sig inte nya. Redan gamle Starbäck berörde ämnet i sin svenska historia på 1880-talet:
Liksom fordom, när någon folkkär man gick bort ur tiden, folktron gerna ville förklara händelsen såsom tillkommen genom förräderi, så gick det äfven nu vid Gustaf Adolfs död. Omedelbart efter slaget uppstod ryktet om att han fallit för en förrädares kula. Derom talades i Leipzig samtidigt med de flyende kejserliges ankomst från slagfältet och de första underrättelserna om tilldragelserna der.
»Man här slagits hela dagen och intill klockan 9 på qvällen» – säges det i ett flygblad, som sannolikt trycktes i Leipzig och hvaraf ett exemplar förvaras i Upsala bibliotek. – Wallenstein säges endast genom sin snabba, turkiska häst hafva blifvit räddad och vid midnatten sårad ankommit till Leipzig. Somliga berätta, att H. K. Maj:t i början blifvit något skadad i venstra armen, och medan fienden i Leipzig till och med utropat honom för död förmenas, att Jesuiterne köpt en ertsbof och mördare i hans egen här att hemligen skjuta honom strax i begynnelsen af slaget.»
Jag är inte kompetent att avgöra sanningen i varken den ena eller den andra teorin men jag vill bara i all enkelhet berätta att jag tillhör en generation som itutades föreställningen om Gustav Adolfs storhet som räddare av tros- och tankefriheten i Europa.
Under 50-talets sista år gick jag i Strängnäs gymnasium och eftersom det 1626 grundats av sagde konung firades hans dödsdag med pompa och ståt. Hans roll i skolans historia blev vi för övrigt regelbundet påminda om genom nedanstående stora målning i skolans aula/skrivsal. Den föreställer kungens möte med biskop Laurentius Paulinus Gothus i samband med gymnasiets tillkomst. Konstverket var utfört av vår teckningslärare Zacharias Faith-Ell (gemenligen kallad Fajtas), en sympatisk man vars konstnärskap vida översteg hans förmåga att hålla ordning bland eleverna.
Den 6 november samlades vi i denna sal. Jag sjöng bas i gymnasiekören och vi framförde två paradnummer. Det ena var Låt dina portar upp, en närmast hymnliknande dikt av biskopen Erik Fahlcrantz, tonsatt av J.C.F. Haeffner och uruppförd av Allmänna Sången i Uppsala vid Gustaf-Adolfsjubiléet den 6 november 1832. Det andra var C.W. Böttigers Hjältar som bedjen från 1832, tonsatt av O.F. Tullberg (jag tror att jag fortfarande kan basstämman utantill):
Hjeltar, som bedjen, striden och blöden!
Vaknen! Ty bräckt är seklernas graf.
Döden ger seger, seger ger döden,
Kraften ger Han, som fordom den gaf.
Stridernas åskor tunga ljunga,
Segrarnas hymn de unga sjunga.
Minne! O främst bland lagrarna sätt
Hjeltens på Lützens blodiga slätt!
Fallen I kämpar, som han, och förblöden!
En ära, som hans, ej dör i döden
Så läste någon välartad gymnasist Snoilskys dramatiska Lützenepos med stark betoning på det sorgeskri som en av stroferna påminner om.
Ett anskri, som går genom märg och ben:
”O Gustav, vår konung, vår fader!”
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
Friedländarens kallnade, stumma kanon –
sin seger martyren skall hava.
Till slut förklarade rektor akten avslutad men vi uppmanades samtidigt att gå med i det högtidliga fackeltåget som gick från läroverket till den gamla gymnasiebyggnaden vid domkyrkan. Därmed var Hjältekonungens minne vederbörligen hedrat.
Det här var förstås före de stora skolreformerna, en tid som varje progressiv skolpolitiker nu ser i ett förklarat fackelsken.
Tidens tecken 