Jag antar att de flesta nu börjar tröttna på allt som skrivs om valet. Innan jag lämnar ämnet (fast jag kan inte lova säkert) vill jag ändå gärna förmedla en liten analys som gjorts av Bernard Porter i London Review of Books. Han bor uppenbarligen i Sverige och har därför kunnat rösta i kommun- och landstingsval. Han jämför stämningen vid de svenska vallokalerna med den som brukar råda i hans brittiska hembygd och tycker att det är trevligare att göra sin medborgerliga plikt i Sverige:
Yesterday I voted in my first Swedish election – not for the parliament, as I’m only a resident, not a citizen, but for my Kommun, and for the local health authority. It was held in our neighbourhood school. There was a stall outside selling coffee, sandwiches and buns, staffed by the schoolchildren and their parents. You get the same sort of thing if you deliver your tax return in person to Skattehuset on the deadline; almost a carnival atmosphere, with hot dog stalls and the like. People were sitting around in the autumn sun discussing how they had voted; I don’t ever remember seeing that in England. This was social citizenship on display. Maybe it’s why Sweden regularly gets turnouts of over 80 per cent (around 83 per cent this time).
Porter noterar att de rödgröna hade en ordentlig ledning i början av året, ett försprång som successivt gick förlorat. Han ser en av orsakerna i Socialdemokraternas något fantasilösa kampanj:
I don’t know about you, but as a slogan ‘I can’t wait’ (Jag kan inte vänta) doesn’t exactly fire me up; ‘OK dear, we’ll stop at the next lay-by’ – and the Centre-Right government benefited from the strength of the Swedish economy, compared for example with Britain’s (my pounds these days are worth fewer kronor than they have ever been), even if the foundations for that were laid in Social Democratic days. The dominant Conservatives in the Alliance have also been quite Machiavellian in their propaganda methods, calling themselves the ‘true workers’ party’ and ‘nya Moderaten’: obviously a trick learned from Tony Blair.
Affisch från valet 1928. OBS: ej riktad mot ”det nya arbetarpartiet”
Kanske, säger Porter, ska man inte tappa perspektivet på Sverigedemokraternas framgångar. Sverige har en hög andel invandrare men ändå ett relativt litet xenofobiskt parti jämfört med andra länder:
Yet its anti-immigrant party is far smaller, with just 5.7 per cent of the vote, than in Denmark, where the Dansk Folkeparti got 13.8 per cent in 2007 and 15.3 per cent in the Euros; or in Norway, whose ‘Progress’ party took second place, with 22 per cent, in 2009. One problem here is that these parties are not strictly comparable; Norway’s Progress party, for example, doesn’t have the neo-Nazi historical baggage carried by Sverigedemokraterna. Nonetheless, against these figures, 5 per cent doesn’t look all that alarming. Especially as most of it is found in Skåne in the far south of Sweden – Kurt Wallander country – which many Stockholmers regard as virtually Denmark in any case.
”Asien begynder i Malmø” brukar ju danskarna säga. Men numera kanske det börjar i självaste Köpenhamn.
Bernard Porter skrev en mycket intressant bok om brittiska imperiet, som jag recenserade i DN för en del år sen (länken finns i arkivet på Pressylta, tror jag). Som det råkar sig kände vi varandra sen tidigare, eftersom jag intervjuade honom för ett radioprogram om konspirationesteorier många år dessförinnan (av vilket ett transcript också ska finnas i mitt arkiv).
Slut på reklaminslaget. En trevlig kuf, hur som helst.