Långt innan jag lärde känna Alvar Alsterdal hade jag hört hans röst. Han var en av de flitigaste medarbetarna i OBS Kulturkvarten i Sveriges Radio på 80-talet. Han satt i en studio i Bonn och berättade för den som ville lyssna om vad som tilldrog sig politiskt och kulturellt ute i Europa. Hans perspektiv var vida och hans spaningsområde sträckte sig från Kiev i öst till Dublin i väst.
Då var han pressråd vid Sveriges ambassad i Förbundsrepubliken Tyskland efter en tidigare karriär som journalist och författare. Under en tid var han ung och oförvägen chefredaktör på Arbetet i Malmö.
När jag lärde känna honom hade han flyttat från Bonn till London där han också hade befattningen pressråd. Jag kom dit som kulturattaché i februari 1989 och fick en omedelbar och nära kontakt med Alvar. Eftersom han själv gått på Fjellstedtska skolan i Uppsala och läst såväl latin som grekiska och hebreiska som gymnasist uppskattade han att jag hade en bakgrund som teolog och kyrkohistoriker med liknande referensramar. Att jag dessutom ägnat en del av mitt liv åt att studera östeuropeiska kulturer var inte heller någon nackdel när det gällde att upprätta en vänskap.
Så gott som varje arbetsdag (när inte någon av oss var på resa) följde samma mönster. Jag kom relativt tidigt till jobbet, Alvar i allmänhet någon timme senare. Han kom tassande i strumplästen in på mitt rum, putsade glasögonen med baksidan av slipsen och inledde dagens morgonsamtal om politik eller litteratur. Ibland kom vi in på problemen i Mellanöstern och där var våra accenter lite olika. Alvar tillhörde en äldre socialdemokratisk generation av Israelvänner medan jag gärna såg frågorna ur ett mer propalestinskt perspektiv. Men det störde aldrig vår vänskap som också befästes under luncher då och då på närbelägna pubar (jag låg för det mesta ute med pengarna eftersom Alvar hade en kroniskt kaotisk ekonomi).
Ibland sammanförde han mig med några av sina bekanta, t. ex. den excentriske exilrumänen Miron Grindea som var redaktör för den oregelbundet utkommande litterära tidskriften Adam. Alvar och jag lyckades (med benäget bistånd av Johannes Edfeldt) fixa en biljett till Stockholm så att Grindea fick vara med vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset – uppenbarligen en höjdpunkt i denne litteraturälskande mans liv.
Jag fylls av många minnen när jag läser Thomas Nydahls nyutkomna bok En centraleuropeisk afton – breven från Alvar Alsterdal (Tusculum Förlag). Det är en brevväxling 1985 – 1991 mellan två litteratörer som båda var engagerade i tidskriften Studiekamraten, Thomas Nydahl som redaktör och Alvar som ständig recensent och internationell kulturkrönikör. De informellt välformulerade, kvicka (och ibland lätt cyniska) breven från Alvar speglar i hög grad hans själ. Här möter man den lärdom som han bar med sådan lätthet och de vida utblickar som få andra kulturskribenter i vårt land har har haft. En mycket läsvärd bok med andra ord.
Alvar dog hastigt och ganska oväntat i februari 1991. Han hade ännu inte fyllt 65 och han hade tillsammans med sin hustru Kina nyligen hämtat hem två adoptivsöner från Rumänien. Den 18 februari det året skrev jag en minnesruna i The Guardian från vilken jag tillåter mig att citera följande:
Alvar Alsterdal was a true European. You could mention almost any major city on the continent and he had of course been there. James Joyce’s Dublin, Kafka’s Prague and the small Ukrainian villages of Sholem Aleichem were all parts of his spiritual homeland.
During the past 15 years he was a diplomat posted as press councillor to Swedish Embassies, first in Bonn and from 1983 in London. But at all times he remained a journalist, never very fond of the glittering side of diplomatic life. He did not like to waste his time on superficial contacts, but he could spend hours and hours over a glass of beer in a pub with a person who shared his interest in European history, contemporary politics or Yiddish literature…
Jag får absolut tillfälle att återkomma till denne ojämförlige kulturpersonlighet i senare sammanhang. Jag har nog aldrig haft en arbetskamrat med vilken jag delat så många intressen.
Jag har sällan blivit så smickrad som när Alvar Alsterdal ringde mig en eftermiddag på Arbetets redaktion för att berömma mig. Jag fuskade under ett år i hans genre som flanör, jag hade till och med benämningen i min bildbyline. Jag knallade runt och hittade ofta dödsdömda platser i Malmö för att bistå våra läsare att minnas dem. Jag beundrade Alvars stilistik, som jag tyckte var lysande, han skrev då sin söndagskolumn Johnny Walker i Arbetet. Senare fick jag nöjet att träffa honom tillsammans med min ungdomsvän Svante Foerster, som stod Alvar nära. Då hade han fortfarande en lägenhet kvar i Malmö som var så fylld av böcker som jag någonsin sett förvaras i en och samma bostad.
Tack Lasse!
Ja, Alvar var en lysande stilist.En del av hans flanerande iakttagelser i världens metropoler borde ges ut på nytt. Själv återvänder jag ofta till hans Bildningsresa från 1981.