Victoria

Jag har inget emot kronprinsessan Victoria personligen men på hennes 40-årsdag i förrgår hissade jag den norska flaggan. Detta eftersom min fru fyller år på samma dag och dessutom har norska rötter. Jag ville förstås undvika missförståndet att det var kronprinsessan som var mest värd att fira och inte min kära hustru.

Nu blev ju vår svenska tronföljare ordentligt firad ändå av en trofast beundrarskara som vallfärdat till Öland. ”Folkets kärlek min belöning”, som hennes anfader Karl XIV Johan hade som valspråk. Den kärleken unnar man henne gärna.

Vi sände i alla fall kronprinsessan en vänlig tanke när vi i förra veckan passerade Ockelbo, den fridsamma ort där prins Daniel har sina rötter. Utefter en av huvudgatorna fanns två loppisar och på den ena gjorde vi ett verkligt fynd i form av ett danskt uppläggningsbestick i äkta silver från 1917. Jag vill inte avslöja några priser men det var faktiskt en bra bit under skrotvärdet. För en loppishabitué ger ett sådant fynd ungefär samma känsla som överväldigar storfiskaren när han får en ovanligt stor lax på kroken.

På tal om Victoria så har jag nu sett de hittills sända avsnitten av serien om den engelska drottningen med samma namn. Hon regerade som bekant mellan 1837 och 1901. Serien är ju inte det bästa brittiska kostymdrama man sett: lite schablonmässigt tecknade personer och interiörer och diverse sidointriger med love, pride and prejudice, om man säger så. Victoria har nog gjorts vackrare än hon var och prins Albert framställs som oändligt själfull och rättskaffens.

Drottning Victoria 1837 respektive 1887

En bättre bild av Victoria tycker jag att man får om man går till hennes brevväxling som delvis finns tillgänglig på nätet. Där finns många brev till kunglig släkt runt om i Europa men också en mer affärsmässig korrespondens. Jag fäste mig till exempel vid en kortare epistel från den brittiska utrikesministern Lord Palmerston innan drottningen i juli 1837 skulle ta emot den ryska ambassadören greve Orloff för en avskedsvisit. Palmerston skrev:

With regard to Count Orloff, your Majesty will probably renew to him, on his taking leave, the assurances which your Majesty has already given, of your desire to cement and maintain the friendly alliance which subsists between the two Crowns; and an expression might be repeated of the pleasure which your Majesty has derived from the selection of a person who possesses the confidence and esteem of the Emperor so fully as Count Orloff is known to do.

It might, perhaps, be as well to avoid any allusion to your Majesty’s not being personally acquainted with the Emperor, or anything that might be construed into an invitation to that Sovereign to come to England, because Viscount Palmerston has reason to believe that any such hint would be eagerly caught at, while at the same time such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired….

Nej, ett statsbesök av den ryske tsaren var uppenbarligen inte särskilt önskvärt vid just den tidpunkten.

Det får mig att inse att en del utrikespolitiska problem tenderar att upprepa sig. Jag tänker på Theresa Mays alltför hastiga inbjudan av president Trump till statsbesök redan i höst. Nu kan man väl med Palmerstons diplomatiska språkbruk konstatera att ”such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired”. Därför har ju det tilltänkta besöket nu också skjutits på framtiden.

Om en tidigare svensk kronprinsessa Victoria (Gustaf V:s maka) får jag kanske anledning att återkomma när jag läst Ingar Palmlunds bok: A Royal Patient: Young Doctor Axel Munthe and Crown Princess Victoria of Sweden-Norway. Den ligger just nu i högen för sommarlitteratur.

Read Full Post »

Språkförbistring

Jag gick igenom en bokhylla i källaren (huset svämmar över av böcker) och hittade en volym från 1908 med titeln The Letters of Queen Victoria, en urvald samling av brev från och till drottningen mellan åren 1837 och 1861. Jag minns inte hur boken kommit i min ägo men jag ser av en stämpel att den en gång tillhört Handels-och kontoristföreningen på Kongens Nytorv i Köpenhamn.

Hur som helst; av korrespondensen framgår att drottning Victoria sommaren 1861 fick besök av kung Karl XV och kronprins Oscar (senare Oscar II) från Sverige. I ett av de många brev som hon skrev till sin morbror, kung Leopold I av Belgien, berättar hon om mötet med de svenska kungligheterna:

The King and Prince Oscar are very French, and very Italian! I think that there is a dream of a Scandinavian Kingdom floating before them. The King is a fine-looking man… He is not at all difficult to get on with and is very civil. Oscar is very amiable and mild, and very proud of his three little boys.

Karl XV – ”very French and very Italian”

Om Victoria hade lätt att umgås med kung Karl och kronprins Oscar så hade hennes premiärminister, Lord Palmerston, det något knepigare. Kanske talade drottningen tyska eller franska med de svenska gästerna (hon var i praktiken trespråkig) men vid mötet med Palmerston insisterade de tydligen på att tala engelska. Premiärministern berättar i ett brev till Hennes Majestät den 14 augusti om de språkliga problem som uppstod (han talar om sig själv i tredje person):

He must, in the first place, explain that much of what was said to him by the King of Sweden and by prince Oscar was not clearly understood by him. They would both speak in English – which they spoke with difficulty and in an indistinct utterance of voice – and he did not like to break the conversation into French, because to have done so would have looked like a condemnation of their English, of any imperfection of which they did not seem to be at all conscious.

Här förefaller väl de höga gästerna påminna om en och annan svensk internationell underhandlare av idag som inte heller förstår sin språkliga ofullkomlighet. Trots denna språkförbistring lyckades Palmerston ändå uppfatta huvudlinjerna i den svenska utrikespolitiska ideologin:

They consider the principle of nationalities to be the deciding principle of the day, and accordingly Venetia ought to belong to Italy, Poland ought to be svered from Russia and Finland ought to be restored to Sweden. Holstein should be purely German with its own Duke, Schleswig should be united to Denmark, and when the proper time comes, Denmark, so constituted, ought to form one Monarchy with Sweden and Norway. But they see that there are great if not insuperable obstacles to all these arrangements.

På en del av dessa punkter fick ju den svenske kungen rätt. Men i andra avseenden kom historien som bekant att gå helt andra vägar.

Read Full Post »