Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Oscar II’

Jag köpte för en tia en vacker liten inbunden volym som innehåller dikter av Oscar Fredrik, för den stora allmänheten mer känd som Oscar II. Bokens förord är dock daterat i januari 1858, alltså åtskilliga år innan den diktande prinsen 1872 uppsteg på Sveriges tron. Lyriken är tillägnad ”Svenska flottans officerscorps” och avsikten är att fylla en lucka i den poetiska skildringen av svenskarnas krigiska bragder där allt ljus dittills oförtjänt fallit på de landbaserade trupperna.

För att citera författaren:

Jag svenska sångmön hörde mången gång
till härens lof sin klara stämma höja.
Det var med rätt. Men väntan blef mig lång
Om Sveriges flotta höra få en sång.
Dess minnen höljas av en midnatts slöja.

Den mest kända dikten i samlingen är kanske den som bär titeln Östersjön, ofta infogad i antologier med fosterländska skaldestycken för hundra år sedan. Den första strofen lyder så här:

Du blånande haf, som mångtusende år
Mot Skandiens klippor har slagit,
Som brutit din boja hvar gryende vår
Och frigjord i fjerran har dragit;
Dig egnas min sång, ty jag längtar dit ut,
När böljorna slå emot skären.

Oscar

Oscar Fredrik – kunglig skald

Det handlar väl om vad som skulle kunna kallas en död klassiker, ett bidrag till den svenska diktningen som ingen bryr sig om numera. Men att den en gång varit levande poesi kan man förstå av flera allusioner från en annan diktare på nationell grund. Jag tänker förstås på Grönköpings berömda stads- och kommunskald A:lfr-d V:stl-nd.

Se till exempel inledningen till hans dikt Vårbäcken:

Du brusande bäck, som månghundrade år
över Gökbergets branter har runnit,
du porlar som nyfödd var gång när till vår
i sitt kretslopp kalendern har hunnit!
Ur vintriga fängelset fri du dig slår
– hur än Bore har isbojor spunnit –
och störtar mot stupet i glitter och stänk
med fradgande yra och vårsoligt blänk.

Samma motiv återfinns i en annan hydrologiskt orienterad dikt med titeln Vårflod:

Du brusande vårflod i Grönköpingsån,
som svallande slår emot stranden,
du ilar din bana med buller och dån
och budar, att vår är förhanden!
Vad skum och vad lödder kring stockar och sten,
vad fläkt över vattnet som vårfenomen!

Du spolar ditt avlopp å högsta nivå
till väntande sjön ifrån källan;
så stark är den ström som du här kopplat på,
att våglängden uppnås blott sällan!
Ja, böljorna bryta så häftigt framåt,
att dum vore den, som idag åkte båt!

Det blev lite vårkänslor så här mitt i sommaren men det var den kunglige diktaren som ursprungligen påminde mig om hur stora skalder kan inspirera varandra och kanske omedvetet låna ett poetiskt anslag.

Nu tror jag förresten att jag tar en välförtjänt bloggpaus på några veckor. Jag återkommer med kommentarer till världsläget framöver.

Read Full Post »

Jag gick igenom en bokhylla i källaren (huset svämmar över av böcker) och hittade en volym från 1908 med titeln The Letters of Queen Victoria, en urvald samling av brev från och till drottningen mellan åren 1837 och 1861. Jag minns inte hur boken kommit i min ägo men jag ser av en stämpel att den en gång tillhört Handels-och kontoristföreningen på Kongens Nytorv i Köpenhamn.

Hur som helst; av korrespondensen framgår att drottning Victoria sommaren 1861 fick besök av kung Karl XV och kronprins Oscar (senare Oscar II) från Sverige. I ett av de många brev som hon skrev till sin morbror, kung Leopold I av Belgien, berättar hon om mötet med de svenska kungligheterna:

The King and Prince Oscar are very French, and very Italian! I think that there is a dream of a Scandinavian Kingdom floating before them. The King is a fine-looking man… He is not at all difficult to get on with and is very civil. Oscar is very amiable and mild, and very proud of his three little boys.

Karl XV – ”very French and very Italian”

Om Victoria hade lätt att umgås med kung Karl och kronprins Oscar så hade hennes premiärminister, Lord Palmerston, det något knepigare. Kanske talade drottningen tyska eller franska med de svenska gästerna (hon var i praktiken trespråkig) men vid mötet med Palmerston insisterade de tydligen på att tala engelska. Premiärministern berättar i ett brev till Hennes Majestät den 14 augusti om de språkliga problem som uppstod (han talar om sig själv i tredje person):

He must, in the first place, explain that much of what was said to him by the King of Sweden and by prince Oscar was not clearly understood by him. They would both speak in English – which they spoke with difficulty and in an indistinct utterance of voice – and he did not like to break the conversation into French, because to have done so would have looked like a condemnation of their English, of any imperfection of which they did not seem to be at all conscious.

Här förefaller väl de höga gästerna påminna om en och annan svensk internationell underhandlare av idag som inte heller förstår sin språkliga ofullkomlighet. Trots denna språkförbistring lyckades Palmerston ändå uppfatta huvudlinjerna i den svenska utrikespolitiska ideologin:

They consider the principle of nationalities to be the deciding principle of the day, and accordingly Venetia ought to belong to Italy, Poland ought to be svered from Russia and Finland ought to be restored to Sweden. Holstein should be purely German with its own Duke, Schleswig should be united to Denmark, and when the proper time comes, Denmark, so constituted, ought to form one Monarchy with Sweden and Norway. But they see that there are great if not insuperable obstacles to all these arrangements.

På en del av dessa punkter fick ju den svenske kungen rätt. Men i andra avseenden kom historien som bekant att gå helt andra vägar.

Read Full Post »