Minns ni Ålandsfrågan? Nej, jag misstänkte det eftersom den var högaktuell för närmare hundra år sedan. Inte ens vi som flyktigt läst om den i historieböckerna kan kanske redogöra för alla turer. Man kan med Wikipedias ord rekapitulera en del av det som hände:
Åland hade varit en del av Sverige före Finska kriget och freden i Fredrikshamn år 1809 och fram till 1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara ”expatrierade sverigesvenskar”. På Åland bildades i augusti 1917 Ålandsrörelsen som för ålänningarnas räkning kämpade för återförening med det gamla moderlandet Sverige. Rörelsen sände en delegation till Sverige för att framföra beslutet att begära Ålands återförening med Sverige. Den 27 januari 1918 – dagen efter det finska inbördeskrigets utbrott – anlände den åländska delegationen till Stockholm. Sändebuden hade med sig namnunderskrifter från 7 097 ålänningar (motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen) till stöd för kravet på återförening med Sverige.
Jo, det är sant. 96,2 procent ville ha en anslutning till det gamla moderlandet! Det låter nästan som ett valresultat på Krim. Nu slutade ju tvisten mellan Sverige och Finland med att Nationernas Förbund 1921 avgjorde frågan och Åland fick sin kulturella och statsrättsliga autonomi inom Finlands gräns.
Så här i efterhand är ju många glada för den lösningen. Om inte Finlandsfärjorna hade fått stanna sina 10 minuter i Mariehamn (utanför EU:s punktskatteområde) hade ju spriten ombord varit mycket dyrare och rederinäringen kanske gått omkull.
Ålandsfrågan var ändå något som engagerade svenska politiker och opinionsbildare också efter det att Nationernas Förbund fattat sitt beslut. Besvikelsen fanns både till höger och till vänster inom det politiska åsiktsfältet. Den kände socialdemokratiske skribenten Erik Hedén vädrade sin frustration i en artikel i Svensk Tidskrift 1921. Han skriver, säger han själv, ” med en känsla av djup hopplöshet”. Den svenska passiviteten i frågan vittnar enligt hans åsikt om ett nationellt avtynande. Och han framhåller vad som egentligen borde ha skett från svensk sida för att tillgodose de 96 procentens önskningar:
Det enda säkra men också absolut säkra sättet att skaffa Åland dess rätt hade varit att Sverige satt sig i besittning av ögruppen. Naturligtvis borde och hade vi sedan hänskjutit avgörandet till Folkens Förbund efter en garanterat opartisk folkomröstning. Det torde icke vara obekant vilken oerhörd betydelse den faktiska besittningen utövar på stormakternas avgöranden, allrahelst när den som i detta fall stämde med folkmeningen. Nu hade vi ju också en gång besatt Åland men bortkördes av tyskarna. Varför besatte vi det ej på nytt, när dessa måste draga bort? Skulle detta ha retat ententen? Det finns icke ett enda faktum, ett enda skäl som talar därför. Skulle det framkallat krig med Finland? Finland hade sannerligen aktat sig för att då börja krig, utmattat som det var efter inbördeskriget, hotat av krig med Ryssland, bankruttmässigt till sin ekonomi, fruktande för hungersnöd och därtill med en mycket svag internationell ställning samt utan flotta.
”Den faktiska besittningen har betydelse”. Det insåg Erik Hedén och det inser också dagens internationella politiker i dragkampen om Krim. Det är mycket man kan lära av historien.
Das lässt tief blicken, som tysken skulle ha sagt…
När jag läste detta kom jag att minnas något som jag inte tänkt mycket på, om alls, under de senaste femtio åren, På hösten 1964 när jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, tack vare ett stipendium från Sverige-Amerika stiftelsen, kom en professor i historia och knackade på min dörr i Cutter Hall. Han hade med sig en gedigen lunta på svenska, en vitbok eller liknande om just Ålandsfrågan, som han gav mig i uppdrag att läsa och summera.
Svenska kunde han inte men han ville ha fakta i målet klara för sig innan han skrev någon lärd utläggning om denna politiska fråga som löstes i Genève. Vem han var och vilken uppsats, artikel eller bok som blev följden, därtill till någon del hjälpt av min engelska sammanfattning, vet jag inte. Men det går förstås att ta reda på. Det kan inte vimla av amerikanska historiker som ägnat forskarmöda åt detta…
Apropå Nationernas Förbund så finns minst två märkliga och mycket läsvärda romaner som har den organisationen som staffage och bakgrund, dels Albert Cohens Belle du Seigneur (Herrens sköna, i mycket bra översättning av Martin von Zweigbergk), dels den s.k. Edith-trilogin av australiern Frank Moorhouse: Grand Days, Dark Palace, Cold Light. Första delen kom 1993, sista så sent som 2011 – då har huvudpersonen gått vidare bland de internationella organen och ändat upp i IAEA,
Numera när Finland är ett allt starkare föredöme för Sverige måste ålänningarna vara glada inte bara med tanke på det geniala färjestoppets välsignelser.
Finland detta ljus på vår väg om det så gäller skolan eller förlossningsteknik, lågpastöriserade mejerivaror, Stockmanns livsmedelsavdelning i Helsingfors ingång Alexandersgatan med fiskdiskens rökta specialiteter och – efter en runda i akademibokhandeln – en långlunch hos pålitligt dejourerande Kosmos.