För att inte bara fastna i dagens utrikespolitiska problem ägnar jag en stund åt att läsa gamla nummer av Hufvudstadsbladet från Helsingfors. Det är det finländska Nationalbiblioteket som låter oss ta del av livet i Storfurstendömet på andra sidan Östersjön för mer än hundra år sedan. Jag har skrivit om det förr här på bloggen: Finland ligger mycket långt före Sverige när det gäller digitalisering av gamla tidningar och tidskrifter.
Nu fastnade jag för en notis från den 16 mars 1905, egentligen en rättelse av en tidigare rapport om en allvarlig incident i den finländska huvudstaden:
Iföljd af att den i förgår på aftonen å andra polisdistriktets station dejourerande polisöfverkonstapeln missuppfattade en af oss per telefon gjord förfrågan om ett af en annan tidning tidigare omtaladt knifdåd, beskyllde vi orättvist igår maskinisten Herman Alexander Blomster för att hafva tillfogat kyparen Hjalmar Sigfrid Vestling ett knifhugg i ryggen.
Herrar Blomster och Vestling hade visserligen nämnda afton varit i delo med hvarandra, men enligt hvad i dag å andra polisdistriktets station erfarits, hade Blomster blifvit öfverfallen af Vestling. Kl. 12 på natten anmälde nämligen Blomster å polisstationen, att han utanför gården n:o 10 vid Georgsgatan blifvit slagen af kyparen Hjalmar Sigfrid Vestling med något skarpt föremål mot ansiktet, så att två tänder lossnade och blod flöt från näsa och mun. Någon knifhuggning hade icke förekommit. Blomster och Vestling skola tidigare råkat i gräl å en restauration vid Georgsgatan.
Någon vidare utredning torde icke vinnas, emedan Blomster och Vestling ingått förlikning.
Underbart när två kontrahenter ingår en förlikning så att rättsväsendets kvarnar inte behöver mala i onödan. Tidningen visade dessutom ett gott prov på pressetik när man friade Blomster från de orättvisa anklagelserna.
Den 13 oktober 1903 publicerade Hufvudstadsbladet ett resebrev från badorten Feodosia på Krim av signaturen C.U., vem nu denna person kan vara. Brevet har ju trots allt en viss aktualitet som bakgrund till dagens nyhetsrubriker. Författaren orienterar inledningsvis om språksituationen på halvön:
Här får man i de flesta fall veta intet, om man ej är hemma i ryska språket. En fullständig språkförbistring råder för öfrigt; det talas lillryska, grekiska, italienska, armeniska, tscherkessiska turkiska, tatariska och obetydligt franska, och af alla dessa olika språkljud uppstår på gatorna ofta liksom en underlig, diabolisk musik, i hvilken man ej kan igenfinna någon bestämd melodi.
Lillryska är som bekant en gammal benämning på ukrainska. Den språkliga mångfalden beror på att befolkningen vid den här tiden var ännu mer blandad än idag:
De egendomligaste typer framskymta förstås öfverallt, än mörkhyade, banditlika, än fina och väl bildade ansikten. Turkar, som sitta klädda i röda turbaner med benen i kors, turkinnor med brokiga kläder och långa byxor, halfnakna barn och tiggare i alla former, de gräsligaste uppenbarelser man kan tänka sig…
Feodosia. Målning av stadens store konstnär Ivan Ajvazovsky, 1839.
Många kommer enligt brevskrivaren till Krim för att ”återställa försvagade nerver, en af vällefnad öfveransträngd mage eller leder, plågade af reumatiska smärtor”:
Alla komma till Feodosia för att bada i detta Svarta haf, hvars starkt saltiga, jodrika vatten anses bringa den bästa kända bot för reumatism och nervsmärtor. »Där intet annat hjälper, där blir man frisk af bad i Svarta hafvet i förening med drufkuren» heter det. Man börjar och slutar sin dag med drufvor; minst två, men helst fyra skålpund bör man försöka få ned dagligen under tre veckors tid. Och drufvorna äro goda och icke heller dyra…
Det låter som en rekommendation från något slags gammal socialstyrelse: två till fyra skålpund druvor om dagen. Fast den krimska ordinationen är relativt måttlig i jämförelse med vad doktor John Harvey Kellogg (mannen bakom flingorna) några år tidigare förespråkade som medel mot högt blodtryck: 10 till 14 skålpund om dagen.
I valet mellan dessa alternativ skulle jag själv föredra de salta baden på Krim i kombination med en måttlig mängd druvor i fast eller flytande form.
Druvor i mängd är en tvivelaktig hälsokur. Druvans sockerhalt är alldeles för hög. Den medvetne håller sig till hallon och blåbär. Bär är hälsan själv.
De stora intressena i fruktbranschen har lyckats koppla ihop frukt med grönsaker så man numera alltid säger ”frukt och grönt ” som vore båda lika värda. Men det är grönsakerna som förtjänar vår passion.
Som en prominent medlem av Svenska klubben i Paris en gång definierade
vårens främsta primör: ”Sparrisen ska vara stor och tjock så damerna rodnar och mjuk så herrarna skäms”.
Förr var druvans hälsobringande kraft oomstridd. I tidningen Vestra Nyland från 5.jan.1892 erinrar en doktor O. Gotthilf om att redan Hippokrates ordinerade vita druvor mot gulsot. Han fortsätter:
”Den qvantitet drufvor, som man vid en drufkur skall förtära, är vid kroniska sjukdomar temligen stor; man börjar med en mindre portion och går småningom upp ända till 6 skålp, om dagen.
En kurgäst vid Grünberg förtärde år 1858 till och med 300 skålp. drufvor inom fyra veckor. Det är icke rådligt att äta drufvorna direkt frän stocken, ty om morgnarne i synnerhet äro vinbergen för fuktiga och vindrufvorna för kalla. Dessutom kan man icke tillräckligt noga .beräkna den erforderliga qvantiteten.”
Ett skålpund var som bekant ungefär ett halvt kilo så efter 150 kilo druvor på fyra veckor undrar man hur den nyss nämnde kurgästen egentligen mådde.
Den gamla uggleupplagan av Nordisk Familjebok skriver om druvkurer bland annat följande:
”Den kan ifrågakomma vid fall af kronisk förstoppning, vid fettsot, gikt och njurlidanden, men brukas äfven såsom efterkur till mineralvattendrickning vid kronisk lungkatarr samt vid den något tvifvelaktiga diagnosen plethora
abdominalis (blodöfverfyllnad i bukhålan).
På många orter i södra och mellersta Europa (Meran, Bozen och Gries i Syd-Tyrolen, Montreux och Vevey i Schweiz, Pallanza vid Lago Maggiore, Dürkheim och Neustadt i bajerska Pfalz, Rheingau-trakten af Rhendalen
o. s. v.) drifves denna kur systematiskt. Till de gynnsamma resultaten af drufkurer å dessa ställen bidraga säkert i ej ringa mån äfven annan
kuranstaltbehandling och goda klimatiska förhållanden.”
Den sista meningen uttrycker säkert en sanning.
Vilken tur att det fanns en dejourerande polisöfverkonstapel och inte som i vissa delar av Sverige bara öppethållande av expeditionen någon timme i veckan.
Det är för övrigt bara i det svenskspråkiga Finland som man dejourerar – ett arv från den ryska tiden.
Apropå den prominente medlemmen i Svenska klubben i Paris och hans skabrösa kommentar om sparris så kan man erinra om rimsmeden och skåneskalden (nå, skald är kanske att ta i) Karl Krüger-Hansson vars dikter gärna lästes högt bland de lättroade studenterna i Lund på sextiotalet, särskilt tidigt på våren.
Jag vet inte om Olle Strandberg har med honom i sin samling av framstående pekoralister, Pegas på villovägar?
Det kan räcka med en enda strof i hans hyllning till sparrisen. Om man så vill kan man läsa freudianskt mellan raderna, eller bara oskyldigt på dem:
Giv hit din bastanta kropp,
Som så gärna springer opp!
För långt härnere du dig dolt.
För länge jag din tystnad tålt.
Du är smärt och smidig, du!
I mina händer som en ål.
På huvudet i korgen nu!
På stund jag täpper till ditt hål.
osv…
Jodå, Strandberg har med Krüger-Hansson i Pegasen men ett större urval finns i Mats Bergmans antologi ”Jullen på världshavet.” ”Det är inte utan att man blir något betänksam vid läsningen av ‘Sparrisdikter” skriver Bergman.
Jag tar mig friheten att länka till vad jag skrev år 2005. Vid den tidpunkten fanns ingenting om Krüger-Hansson på Google.
Alltså: Glömde naturligtvis länken:
http://www.karlsson.at/forsok/sparris.htm