Jag har skrivit om det förut: det läger i Byringe utanför Strängnäs där 164 ryska officerare och soldater satt internerade mellan 1941 och 1944. Men nu har jag för första gången varit på själva platsen.
Visst kan man ana historiens vingslag mellan tallkronorna i den sörmländska skogen. Hit kom Sovjetunionens omskrivna ambassadör Aleksandra Kollontaj den 23 februari 1942, en 69-årig elegant dam i grå päls under den kalla 40-talsvintern. På vägen dit måste hon ha passerat bara några meter från det hus där jag låg och sov, bara en dryg månad gammal. För sina internerade landsmän berättade hon om ett besök i ett svenskt häkte 1912 och mot den bakgrunden tyckte hon att de i alla fall hade det rätt bra som inte behövde känna sig ensamma. Dessutom hade de fått tillgång till ryska och ukrainska böcker från självaste Kungliga biblioteket i Stockholm.
.
Området runt Byringe station. I nedre högre hörnet låg lägret.
Här i skogen satte greve Folke Bernadotte också sin fot bara några år senare i samband med att lägret skulle upplösas och internerna fick ta ställning till om de ville återvända till Sovjetunionen eller stanna kvar i Sverige. 34 djärva män valde det senare alternativet, bland dem Konstantin Arzamasow som nu är 93 år och som självfallet var hedersgäst när Länna Hembygdsförening under lördagen, för andra året i rad, anordnat ”Byringedagen” med bred uppslutning av både svenskar och ryssar.
Jag var alltså på plats. Solen sken mellan trädstammarna och en rysk kör från Stockholm sjöng bitvis vemodiga sånger om Det stora fosterländska kriget. En bit längre bort kunde man köpa piroger och kanelbullar och ett gäng lottor serverade militär ärtsoppa med ostsmörgås. Nog låg det ett skimmer av 40-tal och beredskapstid över nejden. Några av hembygdsföreningens eldsjälar berättade om lägret, svenska blandades med ryska och det doftade svensk skogshöst.
Att detta ryssläger indirekt kom att påverka mitt liv och min världsbild har jag skrivit mer utförligt om i den lilla boken Vägen mellan öst och väst. Därför kändes det dubbelt högtidligt att vara med om den här dagen som påminde om en tid när svallvågorna från världskriget slog in också över en liten Sörmlandssocken.
På vägen till lägret passerade jag förstås Byringe station och den nedlagda järnvägen mellan Läggesta och Eskilstuna. Om den gamla stationen har jag också berättat tidigare. Den är ju numera världsberömd genom Jonas Jonassons roman om hundraåringen som klev ut genom fönstret och lockar till sig en hel del turister sommartid, inte minst från Tyskland.
Nu hittar jag på en rysk sajt på nätet en bild med den gamla vägskylten mot stationen i bakgrunden. Den föreställer kommendanterna för rysslägrets två delar. Politiska motsättningar och bråk mellan ”röda” och ”vita” interner ledde till att man helt enkelt delade upp lägret. Chef för den röda delen var överstelöjtnant Georgij Makarovitj Anisimov (till vänster på bilden) medan den vita sidan leddes av löjtnant Nikolaj Fjodorovitj Basukov (till höger).
Löjtnant Basukov valde att stanna i Sverige. Han var en av fem officerare och soldater som av de sovjetiska myndigheterna anklagades för att ha mördat två politruker i samband med flykten till Sverige. Madame Kollontaj krävde i en not till utrikesminister Günther att de skulle utlämnas till Sovjetunionen för att där ställas inför rätta. Vid den rättegång som följde i Nyköping blev dock samtliga frikända och regeringen beslöt sommaren 1946 att de inte skulle utlämnas till den stalinistiska rättsskipningen.
Basukov hade förstås mött en säker död om han repatrierats till Sovjetunionen. Hans hustru och en dotter fanns i Leningrad och hade överlevt kriget men de sovjetiska myndigheterna meddelade honom lögnaktigt att de omkommit i en tysk bombräd. 1956 försökte samma myndigheter lura hem honom genom att plötsligt låta dottern Ludmila skriva brev till fadern men han var sedan 1952 omgift med en svensk kvinna och lät sig inte lockas tillbaka till det gamla fosterlandet.
I sin tacksamhet mot Sverige valde han att gå in i hemvärnet och på bilden nedan står han i en högvaktskur utanför slottet i Stockholm.
Nikolaj Basukov bodde på Lidingö där han dog i mars 1985.
Det finns mycket dramatik i den krigshistoria som de flesta svenskar inte har en aning om.
Synnerligen intressant och givande. Anknytningen till Hemvärnet ett extra plus+.