Jag skrev i mitt förra inlägg om Byringe station, ett namn som nu flyger över världen i takt med framgångarna för Jonas Jonassons roman om den fönsterklättrande hundraåringen. Då måste jag fortsätta att berätta om ett annat begrepp som Byringe internationellt också förknippas med: det interneringsläger för ryska soldater och officerare som fanns där mellan 1941 och 1944.
På ryska Wikipedia finns en artikel om Interneringsläger nr III som beskriver hur den svenska regeringen från september 1941 samlade rysk militär som av olika anledningar hamnat på svenskt territorium i det läger som just uppförts i Rönntorp nära Byringe station i Länna socken. De flesta tillhörde den ryska marinen och hade varit besättning på krigsfartyg som tvingats lämna den baltiska kusten efter hårda strider kring Dagö och Ösel i samband med det tyska anfallet på Sovjetunionen tidigare samma sommar. Några av dem hade först blivit förda till Gotska Sandön, andra till Nynäshamn.
Ryssarna skulle i enlighet med Sveriges neutralitet interneras här så länge kriget pågick. När lägret väl var etablerat innehöll det 164 krigsmän av olika rang, bland annat 21 officerare, 8 politruker (politiska kommissarier), 19 mariningenjörer och 51 matroser. Det handlade alltså inte om några krigsfångar; lägret var helt enkelt en förvaringsplats under svenskt befäl men där den sovjetiska ambassaden hade full insyn och där ambassadören Madame Kollontaj vid något tillfälle kom och hälsade på. De internerade sysselsattes med skogshuggning och vägarbete. De fick en begränsad dagpenning för sitt arbete och uppenbarligen också ett visst ekonomiskt stöd från hemlandet via ambassaden.
Någon gång under 1943 fick ryssarna tillstånd att röra sig rätt fritt inom en trekilometersradie från lägret och de kunde både handla i den lokala affären vid Länna Bruk och umgås med svenskar. Det var en anledning till att tre av dem nyårsaftonen 1943 kunde vaka in det nya året i mitt föräldrahem som låg bara någon kilometer från lägret (jag låg själv och sov den barnsliga oskuldens sömn den natten, ännu inte två år gammal).
De tre ryska gästerna var Ivan Ivanovitj Moisejev, (teknikintendent), Isaak Petrovitj Teplitskij (divisionsbefäl), China Davidovitj Wainstein (arméingenjör). I mina föräldrars gästbok har de bara skrivit efternamn och initialer men jag hittar deras fullständiga namn och titel i ett ryskt dokument på nätet. De kom att bli kvar i Sverige till i oktober 1944 då huvuddelen av de internerade efter ryska påtryckningar repatrierades.
Vad som hände dem efter återkomsten till Sovjetunionen är i många fall oklart. Några likviderades förmodligen ganska omgående. Andra skickades till GULAG-arkipelagen. En av dem har jag kunnat följa via den databas som upprättats av den ryska organisationen Memorial som bland annat försöker kartlägga ryska krigsöden. Om Isaak Petrovitj Teplitskij står det att han ”dött i fångenskap”. Kan jag tyda en bifogad kopia av en handskriven journalanteckning rätt så dömdes han till arkebusering.
Den 22 september i år avtäcktes ett minnessten vid den gamla lägerplatsen under medverkan av den ryske ambassadören. Den får väl ses som ett svenskt hedrande av män som drabbats både av krigets fasor och av en järnhård repression i det fosterland som de ändå kämpade för.
Jag hittar också på en rysk sajt en kopia av några rader som lägrets svenske kommendant, ryttmästaren Karl Rosenblad, skrev i en rapport till överordnade den 17 augusti 1942:
Att ge en allmän beskrivning av 164 personers karaktärsegenskaper torde höra till det omöjliga, då i detta fallet ingen är den andre lik. Ryssen verkar dock vara godhjärtad och hjälpsam. Han är som ett stort barn med barnets egenskaper, men han kan också, vilket många exempel givit vid handen, vara grym som ett barn. Han har även något av orientalens list och slughet.
De ryska internerades allmänbildning är relativt hög. Ingen finnes som är analfabet. Ett förvånansvärt stort antal av dem äro även intresserade av klassisk litteratur och visa ingående kunskaper i rysk litteraturhistoria.
Man kan möjligen undra vem som var mest barnslig: ryssarna eller ryttmästare Rosenblad? Att många av de ”orientaliskt listiga” internerna kunde recitera Pusjkin utantill är nog ingen djärv gissning.
Åh, vilken intressant läsning! Tack för inlägget.
Passar väldigt bra för mig just nu som är inne i en ”andra världskriget”-period. Det började med att jag läste en artikel i DN tidigare i år om Sven Hedin och att DN vid Hitlers självmord bad Hedin skriva en nekrolog över Hitler! Det gjorde Hedin – en mycket berömmande nekrolog. Visst är det rätt märkligt med tanke på att man vid den tiden visste vilka hemskheter som skett, vad nazisternas syfte var när det gäller judarna (och andra) och vad de gjort för att uppnå det. DN-artikeln fick mig att undra över svenska pressens roll under kriget. Då läste jag Arnstads bok om Christian Günther och sen efter den Arnstads bok ”Skyldig till skuld”. Och nu håller jag på med Maria-Pia Boëthius bok ”Heder och samvete”. Det är intressant läsning alltihop men rätt beklämmande också eftersom det så tydligt framgår hur lite neutralt Sverige var under kriget, hur mycket stöd Tyskland fick på olika sätt, och om inte direkt stöd så hur Sverige lade sig platt för nazisternas krav och önskemål. Och hur regeringen hemlighöll för svenska folket diverse överenskommelser och delar av den här undergivenheten mot tyskarna. Usch. Själv är jag född strax efter kriget men har alltid s.a.s. haft det nära mig eftersom mina föräldrar upplevde beredskapen, var präglade av den tiden och hade mycket att berätta om hur det var.
Bästa Gabrielle, grundtonen i de verk du läser är att Sverige borde ha gått in i kriget för att bevara nån slags heder. Men dåvarande samlingsregeringens mål var att på alla sätt hålla Sverige utanför innebärande att treva sig fram dag för dag och hoppas på turen. Ska man skämmas över den målsättningen? Den ytterst ansvarige för politiken var för övrigt Per Albin Hansson vilket lätt glöms bort.
Leta nu även upp Erik Bohemans minnen På vakt och varför inte också Frank Burns skildring av tidens Stockholm i Paradis för oss. Frank Burns är för övrigt en pseudonym för dåvarande ansvarige för Sveriges handelsförbindelser ambassadören Gunnar Hägglöf. Hans memoarer under riktigt namn är också läsvärda.
Vad gäller ryttmästare Rosenblad torde denne ha läst sin Nietzsche alltifrån att ingen man med inre resning kan tänka på kvinnor annat än på ”orientaliskt vis”.
@Fers. Inte kan man säga att ”grundtonen” i Arnstads böcker är att Sverige borde ha gått in i kriget osv. osv. Speciellt boken om Günther är ju en minutiös genomgång av regeringens och särskilt utrikesministerns göranden och låtanden utan att ta parti på ena eller andra sättet vad jag förstår. Boken tillför mycken ny och delvis uppseendeväckande information, t.ex. Görings erbjudande till Sverige att ”få” Nordnorge liksom de avancerade planerna på en svensk-finsk union.
Som läsare kan man dock naturligtvis inte undgå att ta ställning. Min egen uppfattning försköts delvis efter min läsning av Arnstads bok. Motståndet mot Tyskland och den förda politiken verkar ha varit mycket mera utbrett än vad jag hade haft för mig. T.o.m. i kungahuset som naturligtvis i stora delar var nazistiskt besmittat var dåtidens SÄPO tvungen att bevaka prins Eugen som ansågs vara en säkerhetsrisk. Även kronprinsen hade sina sympatier på ”fel” sida. Inom press och kultur var det inte bara Segerstedt som ställde till bekymmer för politiken, tydligen hade Günther fullt sjå med att från dag till dag försöka tysta oppositionella journalister, författare och skådespelare.
Att Hedin skrev en nekrolog över Hitler i DN var helt nytt för mig. (Undrar om man kan hitta texten någonstans). Det liknar ju Hamsuns beryktade Hitlernekrolog. Den senare råkade ju mycket illa ut medan Hedin, Böök och andra väl klarade sig relativt helskinnade.
Det var nog en ganska stor skillnad på Hamsuns och Bööks agerande (Eric Wennerholms bok om Sven Hedin läste jag när den var ny, den senaste har jag inte sett än, så honom avstår jag från att kommentera). När Böök i sitt beryktade tal till lundastudenterna uppmanade dem att böja sig som rö för vinden söderifrån så blev han genast utfrusen och persona non grata. Hans inställning till Hitlers Tyskland var inte okomplicerad och han behöll sina sympatier för Palestina och sionismen, som Svante Nordin noga redogjort för.
Hamsun däremot hade inget till övers för det perfida Albion, och inte heller för USA efter sina hundår i Chicago, men i Tyskland sålde hans romaner bra. När norrmännen kastade in hans böcker över staketet till hans gård Nörholm så var det som en handgriplig protest mot någon man inte utan skäl såg som en landsförrädare. Så här avslutades hans text på ett flygblad när tyskarna inledde sin ockupation av Norge den 9 april 1940: ”Nordmenn! Kast børsa og gå hjem igjen. Tyskerne kjemper for oss alle og knekker nu Englands tyranni mot oss og alle nøitrale”
När Thorkild Hansens digra bok om processen mot Hamsun kom för snart trettiofem år sedan var jag snabb att recensera den, både i Fyens Stifstidende och i Svenska Dagbladet – alltför snabb. Harald Ofstad och Knut Ahnlund tog mig med rätta i örat när jag påstod att det var ”säkert den definitiva framställningen av ämnet”. Där högg jag i sten så det gnistrade, Hansens syn på konstnären som ett geni höjt över samtidens krapyl svalde jag okritiskt den gången men borde förstås ha tänkt på Ezra Pound, Céline, Wyndham Lewis och andra…
Vet inte om TT tillåter egenlänkar i kommentarerna (radera annars gärna, no offence) men inte förrän 2009 läste jag Hansens bok och skrev en lång skröna om den under rubriken Processen mot Hamsun.
Förhållandet mellan upphovsmannen/kvinnan och verket är komplicerat. Just nu diskuteras den franske författaren Millet. Karajan, Noren är andra namn från nutiden som kan nämnas i liknande sammanhang. Genialitet är inget fribrev.
Min far arbetade i Byringe lägret.
Det gjorde min farfar också!
Under beredskapen var han placerad där, och jag kommer ihåg att jag som liten grabb följde med farfar och farsan för att se var lägret hade legat. Nästan ingenting fanns då (på 80-talet) kvar.
Nu är tyvärr både farfar och farsan borta, och jag har funderat på hur man skall kunna få tag på dokument kring detta läger för att sas få litet mer konkreta bilder av hur min farfar hade det under beredskapen.
Han blev vän med många av de internerade ryssarna-trots att de inte kunde tala ett enda ord med varandra!
På http:www.hembygd.se/lanna/ finns information om Byringedagen.
Min far satt i Byringe lägret, jag var där vid det som kallas Byringedagen. Tyvärr måste jag säga att det var ett jippo av folk som bytt tillbaks till sitt ryska efternamn och tyckte att dom blivit väldigt märkvärdiga, men vi andra som har och bevarat vårt ryska efternamn blev behandlade som någonting som katten hade släpat in.
Mikael Jakovlev (har alltid hetat det).
För mig var det hur som helst intressant eftersom jag aldrig varit på platsen och eftersom mina föräldrar umgicks med en del av de ryska officerarna 1943-44.
Tråkigt annars med folk som förnekar sitt ursprung.