Jag skriver inte så ofta om försvarspolitik eller läget i Afghanistan och Pakistan men kanske ska man ägna detta område några tankar. Det handlar ju trots allt om ett område där svenska stridskrafter är engagerade även om alla inte har dödliga vapen i handen – någon uniformsklädd person har till och med den mer fredliga titeln ”Gender Field Advisor”.
I en av Pakistans främsta engelskspråkiga tidningar (The Nation) läser jag om det som händer i Afghanistans strategiskt viktiga grannland där det just den här helgen har genomförts en protestmarsch mot det amerikanska drönarkriget. Den har letts av Imran Khan. Man måste nästan ha levt i ett cricketspelande land för att förstå Khans rykte. Han är en av världens genom tiderna främsta cricketspelare som på äldre dar gjort entré i Islamabads politiska salonger och som nu för en intensiv kamp mot korruptionen i hemlandets politiska liv, låt vara att han själv ofta anklagats för hyckleri och dubbelmoral.
Hur som helst så har han förstås rätt i att USA:s allt mer frekventa utnyttjande av de förarlösa planen är både omoraliskt och folkrättsstridigt. Under fredspristagaren Obamas tid som president har detta anonyma krig, styrt från bunkrar mitt i Amerika, krävt allt fler civila dödsoffer. I delar av Pakistan lever befolkningen i ständig skräck för de surrande flygfarkosterna. Att det också strider mot folkrätten att utan rannsakan och dom avrätta människor i länder med vilka USA egentligen inte befinner sig i krig är ju också ett korrekt påpekande.
Men vad hjälper folkrätt och västerländsk juridik när det gäller aktioner mot länder i den muslimska världen och när den officiella politiken formulerades redan för ett par år sedan av USA:s dåvarande försvarsminister Robert Gates: ”From now on it’s drones, baby, drones”.
”Drones, baby, drones” – obemannade dödsmaskiner
I det nummer av The Nation som berättar om protestmarschen läser jag också en krönika av tidningens militära kommentator Imran Malik. Ur hans perspektiv är kriget i Afghanistan ett exempel på ett totalt strategiskt misslyckande där USA hela tiden ändrat fokus, från The Global War on Terror till en allmän jakt på upprorsmän och så till slut uppgivna trevare kring förhandlingar med talibanerna:
What may have caused this drastic paradigm shift?
For the US, this is essentially a self-inflicted wound. This was an ill-conceived and poorly executed military campaign to start with. It was further stunted by the constant changes made to its strategic objectives (which must have played havoc with the commanders in the field). The infighting within the Obama Administration led to a confused and erratic handling of the campaign, generating conflicting vibes to allies and adversaries alike! It has singularly failed to achieve most of its aims and objectives.
The US achieved a regime change in Afghanistan, but there is still no sign of a stable, vibrant and fair democratic dispensation there. The majority (Pashtuns) is still deliberately denied its democratic right to form the government. Since the basic idea of a concocted or imposed democracy is unfair and unjust, therefore, it has generated popular and armed dissent.
En efter en drar sig USA:s allierade ut ur Afghanistan. Malik talar i sammanhanget om en ”allies’ fatigue”: ”The human and economic costs of this prolonged campaign are becoming unjustifiable back home. And yet the main question remains unanswered: are the US, Europe and the world at large any safer because of the Afghan campaign?”.
Knappast. I The Guardian i veckan var den konservativt kätterska kommentatorn Simon Jenkins inne på samma tankegångar. Politikerna kan inte längre förklara vad målen är i Afghanistan och varför brittiska soldater ska offra sina liv där: ”They cannot surely be repeating Gordon Brown’s line, that their deaths are making Britain’s streets safer”. Han gisslar en brittisk försvarspolitik som syftar till att bevara landets internationella status snarare än att anpassas till de verkliga strategiska behoven. Och kriget i Afghanistan är enligt Jenkins sedan länge en militär kampanj utan styrsel: ”It is no longer a war of retribution for 9/11, no longer a war of democratic nation building. It is merely a place where soldiers are sent by politicians to pretend to win, even as they die.”
För ministrar och generaler handlar det bland annat om att kunna motivera sina anslag. Deras svåraste strider gäller kampen om resurser. I den kampen kan talibanerna ses som en allierad snarare än en fiende. Jenkins noterar vidare att man i den officiella retoriken kring Afghanistan inte längre förutser något slags seger:
Afghanistan policy no longer uses the word victory. It needs only to engineer a future that preserves Nato dignity and saves its generals from humiliation, however long it takes. Today’s wars of intervention are like medieval conflicts, causes so lofty that mere mortals cannot see the point. They are an outlet for heroism, a reason for lucrative taxation and, with luck, a source of glory.
I have never read a coherent explanation, in simple English, of why Britain still spends money on defence, long after the cold war is over. If anyone were to emerge to pose a conventional and existential threat to the British state, which is wildly unlikely, we would have time to rearm. As for our current obsession with fighting wars in small countries, the future is said to lie with hi-tech cyber-weapons, not lumbering armies and manned weapon platforms.
Frågan är om inte också den svenska försvarspolitiken kan ses i det ljuset.
Angående ”de obesvarade faxarnas” legalitet finns mer att läsa här: http://slate.me/SHocpD
Tack för länken till en ytterst klargörande artikel! Slutsatsen är värd att citera:
”It is curious that there is not a global outcry about the illegality of the wars in Pakistan or Libya, as there was about the illegality of the recent war in Iraq, which the Bush administration dubiously justified on the basis of Iraq’s violations of earlier U.N. resolutions that had suspended hostilities after the first Iraq War. Maybe the world doesn’t care as much about Pakistan, which has no oil. Or maybe people have finally realized that the United States, which has been almost continuously at war since the collapse of the Soviet Union, will not be swayed by legal arguments. A powerful army is too useful not to use, whether you are a Republican president or a Democratic one.”