Eftersom ikonkonsten har intresserat mig sedan jag var tonåring och eftersom jag genom åren samlat på mig en del ikoner måste jag förstås skaffa mig Ulf Lindes nyutkomna bok med titeln Sammelsurium. Jag läste nämligen i flera recensioner att han berört ikonkonstens teologiska och teoretiska grundval.
Det gör han också men boken är förstås mer än just detta. För att göra det lätt för sig kan man sammanfatta innehållet genom att citera Mikael van Reis i Göteborgs-Posten:
Hans essä i fem delar är ett försvar av förståelse för konsten som uppenbarelse. Den är lite som en revy av hans tidigare konstessäistik ända från klassikern Spejare 1960 och fram – men nu med biografiska inslag ur en sjukdomsanamnes. Vad är nu det synliga? Han dröjer vid Picasso och i synnerhet vid Rembrandts tecknade sammelsurium av Kristi gravläggning. Han passerar favoriterna Michaux och Duchamp och inviterar Lyth, Asker, Östmar ur vänkretsen. De bjuder på frågor och sken.
Som helhet är boken en lysande skriven konstfilosofisk betraktelse i en närmast meditativ stil. Den har ett ovanligt personligt anslag genom referenserna till Ulf Lindes egen sjukhusvistelse och de impulser för ett nytt perspektiv på konsten som det lett till.
I Sydsvenskan sammanfattar Tor Billgren några av Lindes utgångspunkter i den här boken:
Om man tidigare har kunnat beskylla honom för att ha närmat sig religionen i sitt förhållande till konst, låter han den blomma ut till fullo i ”Sammelsurium”. Han söker sitt Något i konsten, som en troende söker Gud i skapelsen och naturen. Texten är full av kristen symbolik och hänvisningarna till Bibeln många.
Ändå känner jag, tack och lov, inte igen något av den brittiske filosofen Roger Scrutons svamliga och gudsfruktande konstkonservatism i Lindes resonemang. Han använder inte kristendomen som moraliskt rättesnöre, utan som konstnärligt ymnighetshorn och uppsamlare av mänskliga erfarenheter.
I ett av avsnitten riktar Ulf Linde blicken mot en av de mest kända ikonerna: Kristus Pantokrator från Katarinaklostret på Sinai-halvön, målad någon gång på 500-talet.
Ikonen från Sinai – något beskuren.
Han skriver där:
Man behöver inte känna till den bysantinska teologins alla irrgångar för att slås av ikonens paradox: Hur kan två så olika ögon betrakta en betraktare med en och samma blick?
Må vara att den okände målaren var teologiskt lärd, det förklarar ändå inte hur han gestaltat inkarnationens mysterium just som han gjorde.
Det förklarar inte den hypostats som ikonen uppenbarar: en enda person, Kristus, blickande mot oss som ser. Som ”kysser den med ögon och läppar” som Johannes Damaskenos skrev…
Vad som för mig är fängslande i den bysantinska bildsynen, den som kommer klart till uttryck i ikonen från Sinaiklostret, är att den tillför något nytt och annorlunda till Kristi två naturer, den andliga cerebrala och den kroppsliga: det hypostatiska. En bra teckning, eller målning, överskrider både konstnärens inre syn och färgens stofflighet på motsvarande sätt.
Med andra ord: konstnärens idé, hans avsikt, går under när han försöker uttrycka den i materialet, färgstoffet, kolet eller blyertsen.
Han citerar en aforism av konstnären Ragnar Sandberg som säger: ”Bilden är huvudsaken. Den tanke, som finns nedlagd i den, upplöses allteftersom bilden tar form”. Och Ulf Linde fortsätter:
Men det är inte bara tanken som upplöses i bilden utan också materien. Från att vara en platt yta blir den rumslig. Som det himmelska och det jordiska både upplöses i Kristi blick: i hypostasen.
Det handlar enligt Linde om skillnaden mellan gestaltning och illustration. Kanske ungefär som den rysk/franske teologen Alexander Schmemann en gång uttryckte det med utgångspunkt i den ryska bildtradition som spänner från ikonmålaren Andrej Rubljov till filmaren Andrej Tarkovskij:
Det är därför som de kyrkliga reglerna förbjuder varje form av allegorisk eller illustrativ ”symbolik” i ikonografin. För ikonen ”illustrerar” inte, den manifesterar och den gör detta enbart i den grad som den själv deltar i vad den manifesterar, på en gång närvaro och delaktighet.
När Ulf Linde läser en ikonteorins klassiker som Johannes Damaskenos (död 749) tar han del av en klassisk konststrid – den bysantinska ikonoklasmen – som bokstavligen handlade om liv och död. Försvaret för bilden fick föras mot förnekarna av konsten som verklighet. Det är ett försvar som kanske fortfarande behövs.
Jag fick på allvar upp ögonen för ikoner först i somras när ikonografen och fiolläraren Christina Lundström visade och berättade om sin fyra ikoner Mother of Music på ett fiolläger jag var på tillsammans med min dotter. Hade förut tänkt mig ikoner mest som religiös kitsch – det låter hemskt att säga det men så var det – nu framstår istället ikonmåleriet som en stark, levande och aktuell konstform som jag gärna vill lära mig mer om. Kanske kan det bli med hjälp av Lindes bok.
[…] Linde om ikoner (Tidens tecken) Share this:DelaSkriv utFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna […]
Det märkliga – för mig personligen – är hur Sinais Pantokrator skiljer sig från den senare rysk-ortodoxa och även grekisk-ortodoxa traditionen, som stiliserar alltmer, och låter gestalterna försvinna i kantiga formationer och blad guld – och trots det ”fungerar” bilderna som en närvaro. Av vad? Av vem?
Jag har tidigare publicerat Sinai-ikonen på en blog. Jag ser den som delvis förlorad i restaurationer, och ändå är det väsentliga uttrycket kvar. Men ser du hur mycket mer naturalism – mjuka läppar, tunga ögonlock, kindens mjukhet, som finns med här?
Den stiligaste Kristus Pantokrator jag sett finns i kupoltaket på den lilla bysantinska kyrkan på Agoran i Aten.
Per Kirkeby, dansk konstnär som jag översätter till svenska, skriver så här i sin Handbok:
Bysantinerna visste vad de stod inför när de använde så mycket kraft på ikonoklasm-striden. Om konstnärerna och smaken är svaga storheter, fåfänga och underhållningshungriga, så är föreskrifter kanske viktiga att hålla fast vid. Efter ett århundrade förlorade föreskrifterna, och det evigt återupprepade undantaget övergick i det normlösa tillståndet. Den evinnerliga kampen mot det normala och för det originella och enastående.
För säkerhets skull: Det han säger är ett konstaterande inte en kulturkonservativ retro-nostalgi.
Ska läsa Linde, en av mina gamla favoriter.
Gabrielle – Visst, senare bysantinska och även ryska ikoner kan bli stiliserade och hårda. Det gäller också en del av dagens nybysantinska måleri.
Å andra sidan har vi en målare som Andrej Rubljov med ett formspråk som uttrycker lite av samma mjukhet som i Sinaiikonen. Dessutom utvecklar ju ryssarna en färgskala som är något alldeles extra.
Jag har visst tidigare citerat Albert Engström på den här bloggen. I boken Moskoviter från 1924 skriver han (efter en studieresa till Ryssland) om sin fascination inför de gamla ryska ikonernas färger och linjespel och föreslår att alla unga konststudenter borde skickas österut för att lära sig ett och annat. Det är kanske en rekommendation som inte helt har förlorat sin aktualitet.
Men är inte grekerna lika bra på det där, under en viss period?
Rubljov blev mest en film för mig: Tarkovskij.
Men kupolmålningen på Agoran, om än renoverad, är i särklass (levande). Nu är det ju inte en ikon, men jag såg framför mig den lille målare och hans assistent som klev upp och ner på den höga stegen för att kolla att blicken blev rätt.
Och det blev den. Det kunde man göra fler filmer om.