Den 8 november 1990 var jag på samma bjudning som Margaret Thatcher. Eftersom jag under några år av mitt liv jobbade på svenska ambassaden i London hade jag med några kollegor inviterats till Her Majesty’s Evening Reception på Buckingham Palace. Det var verkligen en ”evening reception” eftersom gästerna – ett drygt tiotal representanter för varje ambassad – ombads infinna sig först kl 21.30.
De hundratals diplomaterna stod uppradade i ett par av slottets salar. Ordningen för varje lands delegation utgjordes av den tid som respektive ambassadör varit ackrediterad vid ”The Court of St James’s”. Leif Leifland, som då var svensk ambassadör, var (om jag minns rätt) nummer två i anciennitet efter Cyperns High Commissioner. Så vi svenskar fick vänta på kungligheterna i den första salen, där regeringens representanter stod på en av kortsidorna tillsammans med ärkebiskopen av Canterbury och andra företrädare för det brittiska etablissemanget.
Vi kikade alla nyfiket bort mot kortsidan. Margaret Thatcher hade just drabbats av den stora politiska kris som bara ett par veckor senare skulle leda till hennes avgång. Den biträdande premiärministern Geoffrey Howe hade för några dagar sedan meddelat att han lämnade sin post i protest mot sin chefs europapolitik. Man kunde ana att det bubblade inombords hos de ministrar som artigt måste konversera varandra i väntan på drottningens ankomst.
Margaret Thatcher 1990 – en färgstark profil
De år som jag bodde i London var verkligen präglade av Mrs Thatchers i många avseenden hårdföra politik. Jag ska inte ge mig in på någon politisk värdering av dess konsekvenser för samhällets breda lager men kollegan Gunnar Pettersson i London har på sin blogg publicerat en mycket välskriven resumé utifrån ett personligt och välinformerat perspektiv. Läs den!
Vad man än tyckt om Margaret Thatcher måste man konstatera att hon i slutet av sin politiska bana fick kniven i ryggen av sina kollegor. Den välkände politiske kommentatorn Hugo Young var ingen speciell beundrare av hennes politik men skrev ändå dagen efter hennes avgång om själva processen:
There has been nothing like it in the democratic era: no verdict apparently so perverse and unprovoked delivered by a governing party against a leader upon whom it had fawned and under whom it had grown fat for so many years. Many Conservatives will be thunderstruck by what they accomplished yesterday some, even among those who did the deed, will be ashamed. For the first time in her prime ministership she provoked, while not requesting it, the human sympathy reserved for a helpless creature at bay.
Det var, som Hugo Young fortsatte, möjligen ett politiskt slut i linje med hennes egen natur: ”She who lived by fire and insult cannot wholly complain when the ultimate insult repays her.”
Vad Mrs. Thatcher tyckte om det socialdemokratiskt dominerade Sverige var kanske ingen hemlighet. Men jag minns att hennes pressekreterare Sir Bernard Ingham hade vänskapliga förbindelser med den svenska ambassaden.
På nätet hittar jag ändå en liten notis om ett besök som hon gjorde i Sverige medan hon ännu var en okänd parlamentsledamot:
The Finchley Press, 4 October 1968, reported: ”Mrs Margaret Thatcher, MP, has just returned from Sweden with a group of nine British MPs at the invitation of the Swedish Government. She visited Kockum’s Shipyard at Malmo and Tetra Pak at Lund, the firm which originated the paper milk container, and which has now produced one of the first paper plastic beer bottles. Mrs Thatcher said that although Britain was considered conservative there had been big changes, and she thought housewives would accept paper milk bottles if they were better and cheaper”.
Så blev det väl, helt bortsett från alla politiska beslut.
Tidens tecken