Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘WikiLeaks’

”Reinfeldt is very organized and self-controlled”. Så skrev den amerikanske ambassadören Michael M. Wood i ett konfidentiellt telegram till Washington den 11 oktober 2006 när den nya svenska regeringen just tillträtt.

michael_m_wood

Ambassadör Michael M. Wood

Det är Wikileaks som låter oss läsa detta och andra diplomatiska omdömen i de amerikanska dokument som de offentliggjort på sin hemsida. Från ambassaden i Stockholm fortsatte Wood sin karakteristik av den nya svenska statsministern:

He is known for keeping his composure under pressure. He is said to drink very little alcohol. He speaks excellent English. He has visited the United States on several occasions, including as an observer of each of the past three U.S. presidential elections…

During the Ambassador’s call on him in June, Reinfeldt discussed his views on the relationship of religion to politics (in Sweden, he said, they do not mix), and his intent to resist the efforts of ”new liberals” to tear down the welfare state. He campaigned on the promise to improve rather than replace the welfare state, by giving better value for the money and better results.

De telegram som Wikileaks under senare år publicerat och gjort sökbara på sin sajt sammanfattas i följande fem avdelningar:

The Kissinger Cables — 1,707,500 diplomatic cables from 1973 to 1976.
The Carter Cables — 367,174 diplomatic cables from 1977.
The Carter Cables 2 — 500,577 diplomatic cables from 1978.
The Carter Cables 3 — 531,525 diplomatic cables from 1979.
Cablegate — 251,287 diplomatic cables, nearly all from 2003 to 2010.

Där hittar man massor av intressanta texter kring svensk politik och enskilda personer. I mars 2007 skriver ambassadör Wood till exempel följande om den dåvarande frispelande utrikesministern Carl Bildt:

Bildt has been criticized in the media and by rival politicians recently on a number of fronts: his interests to energy companies with ties to Russia’s proposed Baltic Sea pipeline (Vostok Nafta) or Sudan (Lundin Oil); his role on the International Advisory Council of the Committee for the Liberation of Iraq; and his popular blogs in English and Swedish…

Despite his critics, he enjoys considerable latitude in terms of foreign policy. His views on Iraq are much more forward-leaning than those of his predecessors… It is significant, however, that his response to criticism of his role in connection with the Committee for the Liberation of Iraq has been to urge a greater Swedish and EU role in building the Iraqi nation.

I augusti samma år återkommer den amerikanska ambassaden till Bildt och hans roll när det gällde Irak-invasionen:

Bildt is on record as supporting the necessity of regime change in Iraq, including in a January 28, 2003, signed article in the International Herald Tribune. As recently as July 15, 2007, he said in a leading Swedish daily paper, Swenska Dagbladet, ”when all is said and done I believe that things would have been worse in Iraq today had Saddam still been in power.”

Tja; man undrar vad den utrikespolitiska analytikern Bildt skulle säga idag. Fast det är förstås en hypotetisk fråga som inte får något svar varken på hans blogg eller hans twitterkonto.

Vill man läsa lite mer aktuella e-postmeddelanden kan man kolla samlingen av mejl till och från John Podesta, chef för Hillary Clintons kampanjstab. Där var man ju hyperaktiv när det gällde att hitta svaga punkter hos hennes demokratiska motkandidat Bernie Sanders. En av hans medarbetade skickade följande meddelande till Podesta den 13 oktober 2015:

Maybe we try and get a note from Stoltenberg, Loefvern and Helle letting Bernie know they are: 1. Capitalist 2. Supportive of HRC (Hillary, min anm.), and 3. Think he’s crazy. Maybe not 3.

johnpodesta

John Podesta

Bortsett från att korrespondenten inte lyckades stava Stefan Löfvens namn rätt så blev nog hans plan aldrig verkställd. Podesta själv föreslog i stället en annan taktik när det gällde att skrämma väljarna för Sanders:

Rather than going after the unrealistic nature of the spending what about going after taxes by comparing Sweden which he loves, but has a tax burden of more than 50% of gdp with US which is like 33% all in. Specter of having more than half of all income taxed may throw people back. Worth playing around with some formulation here.

Som jag antydde i min senaste bloggpost:digitaliseringen är en farlig drog för oss arkivnördar. Man frestas att tillbringa timmar framför datorn. Å andra sidan förhindrar det många tillfällen till andra onyttiga sysselsättningar.

Read Full Post »

Ursäkta om jag har samma tema två dagar i rad men eftersom frågor kring fred i Mellanöstern tillhör det som under många år upptagit mina tankar kan jag inte låta bli att fördjupa mig i de diskussioner som uppstått med anledning av de WikiLeaks-dokument som kallas The Palestine Papers.
En av dagens kommentatorer är David Gardner i Financial Times:

The PLO leadership, while conscious that it was by far the weaker party, always believed two things: that Israel wanted a Palestinian state, since Jews would otherwise eventually be outnumbered by Arabs in the territory between the Jordan River and the Mediterranean; and that the US would eventually deliver Israeli assent to such a state, since it was in America’s interest to stabilise the Middle East and damp down Arab and Muslim antagonism to its policies.

The so-called Palestine Papers undermine both premises. Israel intends to keep nearly all the occupied land it illegally colonised. The US, while ostensibly acting as honest broker, only presses the Palestinians for real concessions while constantly conceding to Israel.

The US administration of Barack Obama, while anxious to secure a negotiated solution, last year offered Benjamin Netanyahu, Israel’s rightwing nationalist premier, the Jordan Valley – a big chunk of the West Bank that is not America’s to give – in exchange for a short pause in settlement-building that Israel in any event declined. The Israeli tail really does wag the U.S. dog.

Visst, det är knappast någon nyhet att det går direktlinjer mellan den israeliska regeringen och majoriteten på Capitol Hill. Frågan är bara hur länge denna symbios kan fortleva. Även bland amerikanska sionister börjar man snart tröttna på de senaste årens utveckling i israelisk politik och på den tilltagande fundamentalismen i religion och samhällsliv.

Jerusalem – i politikens centrum

Jeffrey Goldberg skrev för några veckor sedan i The Atlantic en artikel där han undrade vad som händer om det inte blir någon palestinsk stat utan en fortsatt ockupation av Västbanken och ett territoriellt införlivande med Israel: ”Will it grant West Bank Arabs the right to vote, or will it deny them the vote? If it grants them the vote, this will be the end of Israel as a Jewish state; if it denies them the vote in perpetuity, it will cease to be a democratic state”. Hans analys andas en viss pessimism:

I will admit here that my assumption has usually been that Israelis, when they finally realize the choice before them (many have already, of course, but many more haven’t, it seems), will choose democracy, and somehow extract themselves from the management of the lives of West Bank Palestinians. But I’ve had a couple of conversations this week with people, in Jerusalem and out of Jerusalem, that suggest to me that democracy is something less than a religious value for wide swaths of Israeli Jewish society. I’m speaking here of four groups, each ascendant to varying degrees:The haredim, the ultra-Orthodox Jews, whose community continues to grow at a rapid clip; the working-class religious Sephardim — Jews from Arab countries, mainly — whose interests are represented in the Knesset by the obscurantist rabbis of the Shas Party; the settler movement, which still seems to get whatever it needs in order to grow; and the million or so recent immigrants from Russia, who support, in distressing numbers, the Putin-like Avigdor Lieberman, Israel’s foreign minister and leader of the ”Israel is Our Home” party.

Till och med Martin Peretz, redaktören för den konservativa amerikanska New Republic avslöjar efter några månaders vistelse i Israel att han egentligen bara klarar av att leva i Tel Avivs kosmopolitiska atmosfär. Åtminstone enligt en kommentator i The Economist: ”He disdains Jerusalem’s religious population and the ”super-patriotic” Russian Jews.” The Economist anknyter i sin fortsatta kommentar också till Jeffrey Goldbergs artikel:

Mr Goldberg, in the blog post that touched off the discussion, worries that Israel will abandon ”democracy”, but this seems to mis-name the anxiety; Israel will surely always have multiple political parties and hold general elections. The question is who is allowed to vote. It would be misleading to say that South Africa before 1994 was not a democracy. What Mr Goldberg worries is that Israel may at some point move to legally enshrine a system of racial disenfranchisement that is best described as a version of apartheid. Though in practice, such a system has been gradually taking root for decades; the fact that Mr Peretz can live in Tel Aviv without feeling himself to be in a racially oppressive state only shows how effectively the system has made the non-citizens over whom Israelis rule invisible.

Kanske kommer WikiLeaks Palestina-dokument att ha samma funktion som de avslöjanden som satte igång den sociala mobiliseringen i Tunisien. De har i alla fall pekat på viktiga punkter som ingen längre kan ignorera. Och – som DN konstaterar i en kommentar till dokumenten: Till slut måste man inse att Israel aldrig kommer att uppnå säkerhet om inte palestinierna får en egen stat.

Read Full Post »

I drygt 40 år har jag intensivt följt den israelisk-palestinska konflikten och dess olika faser. Jag har tagit del av båda sidors argument och läst tusentals sidor i ämnet. För mig, liksom för de flesta andra betraktare som satt sig in i frågan, står det klart att det förhalande som israeliska politiker i alla tider haft som sin främsta strategi har lyckats. En rimlig tvåstatslösning är inte längre möjlig. Med högerextrema nationalister i Israels regering har hoppet begravts för överskådlig framtid.

De WikiLeaks-dokument som idag publicerats under samlingsrubriken The Palestine Papers är avslöjande. Låt vara att det (för att citera Tobias Billström) handlar om tredjehandsuppgifter. Men tendensen är glasklar och den har också kommenterats av sansade iakttagare runt om i världen.

Jonathan Friedland i The Guardian är en av dem:

These papers show that the Israelis were intransigent in public – and intransigent in private.

What’s more, the documents blow apart what has been a staple of Israeli public diplomacy: the claim that there is no Palestinian partner. That theme, a refrain of Israeli spokesmen on and off for years, is undone by transcripts which show that there is not only a Palestinian partner but one more accommodating than will surely ever appear again.

Palestina – blir det någonsin mer än en flagga?

Och i israeliska Haaretz skriver Akiva Eldar: ”The leaked documents completely discredit the claim that there is ”no peace partner” made by the leader of the newly formed Atzmaut faction, Ehud Barak, and his boss, Benjamin Netanyahu.”

På nytt har WikiLeaks avslöjat sanningar som makthavare runt om i världen inte velat att vi ska känna till. Den här gången var AlJazeera först med de nyheter som starkt kommer att påverka det spel för gallerierna som kallas för ”fredsprocess”. Och på kanalens webbsida kommenteras materialet av Robert L. Grenier som bl.a. varit chef för CIA:s Counter-Terrorism Center (CTC) 2004-2006:

All of us approach this record burdened with our own backgrounds and experiences. I assess them as an American, and as a former government practitioner. As an American, the reaction I draw, frankly, is one of shame. My government has consistently followed the path of least resistance and of short-term political expediency, at the cost of decency, justice, and our clear, long-term interests. More pointedly, The Palestine Papers reveal us to have alternatively demanded and encouraged the Palestinian participants to take disproportionate risks for a negotiated settlement, and then to have refused to extend ourselves to help them achieve it, leaving them exposed and vulnerable. The Palestine Papers, in my view, further document an American legacy of ignominy in Palestine.

As a government practitioner, my reaction is one of empathy for the Palestinian fellow-practitioners whose record and whose impressions these pages reflect. I know well that to achieve anything in public affairs, one will always in the end be compromised to some extent. It is easy for the observers, for the armchair analysts, to criticize; but my sympathies lie with those who enter the ring, who fight and who risk failure for what they believe.

Bland de svenska kommentarerna noterar jag en på Svenska Dagbladets webb av Jonatan Stanczak från organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred:

Dessa dokument visar att det palestinska ledarskapet var villiga att gå mycket längre än vad någon tidigare trott. De erbjöd Israel stora delar av östra Jerusalem inklusive stora bosättningsblock som det internationella samfundet ansett som illegala. Palestinierna var villiga att ge upp det mesta av de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. De var framförallt villiga att kompromissa med det palestinska folkets vilja och ge upp ännu mer av de återstående mindre än 20 procent av det ursprungliga Palestina.

Det är bara att konstatera att förhandlingsspelet nått vägs ände. Det som återstår är en framtida gemensam stat för både judar och palestinier där demografin till slut kommer att fälla utslaget. Som otaliga debattörer konstaterat: Israel kan inte förbli både judiskt och demokratiskt om ockupation och annekteringar fortsätter. Men vem bryr sig egentligen i en regering dominerad av extrema nationalister.

Read Full Post »

Här kommer lite nätfångst från idag:

Clay Shirky, som är författare, konsult och adjungerad professor vid New York University har en liten betraktelse med anledning av Wikipedias tioårsjubileum som firades i veckan. Han noterar inledningsvis att en del kommentatorer under Wikipedias första år hävdade att det nätbaserade uppslagsverket inte var ”tillräckligt auktoritativt”, t. ex. i jämförelse med Encyclopedia Britannica. Men, säger han, auktoritet är inte något konstant värde, det handlar om både korrekthet och tillgänglighet. Och det är på det senare kriteriet som Wikipedia nu regerar fältet:

Defenders of traditional authority will object to the relativism of all this, but relativism is all we’ve got — the rise of the scientific method has taken away  certainty and replaced it with nothing but process and probability. An authority isn’t a person or institution who is always right — ain’t no such animal. An authority is a person or institution who has a process for lowering the likelihood that they are wrong to acceptably low levels. And over the last ten years, Wikipedia has been passing that test in an increasing number of circumstances.

And this is what I think is really worth celebrating as Wikipedia begins its second decade. It took one of the best ideas of the last 500 years — peer review — and expanded its field of operation so dramatically that it changed the way authority is configured. So Happy Birthday, Wikipedia, and thanks for giving us so much to think about.

Från Wikipedia till WikiLeaks. En artikel i Daily Mail diskuterar huruvida den dramatiska politiska händelseutvecklingen i Tunisien kan karakteriseras om en WikiLeaks-revolution. Bakgrunden är de läckta telegram från den amerikanska ambassaden i Tunis i vilken den sittande regimen där betecknades som korrupt och hatad av breda folklager:

The cables, published in December, also claimed that the president’s wife – Leila Ben Ali – had made huge profits out of the building of an exclusive school.

The cables lifted the veil on the corruption of the country’s elite. Another cable which detailed how much the first family was loathed was blocked.

Within weeks, word of mouth had forced protestors onto the streets, culminating in yesterday’s revolution.

In the banned cable, US ambassador Robert Godec wrote: ‘Corruption in the inner circle is growing. Even average Tunisians are now keenly aware of it, and the chorus of complaints is rising.

Tunisien – WikiLeaks-revolution?

Apropå WikiLeaks så har John Pilger publicerat en artikel om Assange och anklagelserna från Sverige på sajten Truthout. Han har där en del beska saker att säga om det svenska rättssystemet efter att ha redogjort för Assange-sidans farhågor för ett politiskt utlämnande från Sverige till USA, i linje med vad som hände med de två terroranklagade egyptier som aldrig fick en chans att försvara sig. För Pilger är det rättsliga spelet efter de omskrivna augustidagarna närmast farsartat:

Almost six months after the sex allegations were first made public, Assange has been charged with no crime, but his right to a presumption of innocence has been willfully denied. The unfolding events in Sweden have been farcical, at best. The Australian barrister James Catlin, who acted for Assange in October, describes the Swedish justice system as ”a laughing stock … There is no precedent for it. The Swedes are making it up as they go along.” He says that Assange, apart from noting contradictions in the case, has not publicly criticized the women who made the allegations against him. It was the police who tipped off the Swedish equivalent of the Sun, Expressen, with defamatory material about them, initiating a trial by media across the world.

I Huffington Post diskuterar en artikel ”Sarah Palin’s Jewish Problem”. Bakgrunden är att hon i ett försvarstal i veckan tillbakavisade anklagelserna om att hennes aggressiva politiska språkbruk kunde vara en av orsakerna bakom dödsskjutningarna i Tucson nyligen. Hon karakteriserade anklagelserna som en ”blood libel”, ord som oftast brukas som en sammanfattande term för den traditionella antisemitismens påståenden om judar som mördar kristna barn. Palins användning av begreppet har kritiserats av många judiska företrädare men det har också försvarats av dem som politiskt står henne nära.

Artikelförfattaren Jordan Zakarias konstaterar att Palins förhållande till Israel och det judiska är komplicerat. Hon är nära lierad med högerkristna grupper i USA för vilka Israel är ett led i den yttersta tidens skeende. För dessa grupper måste världens judar återsamlas i det heliga landet inför Kristi återkomst. Och det är i det perspektivet som Sarah Palin välkomnar bosättningarna på ockuperad mark:

”I disagree with the Obama administration on that. I believe that the Jewish settlements should be allowed to be expanded upon, because that population of Israel is, is going to grow. More and more Jewish people will be flocking to Israel in the days and weeks and months ahead. And I don’t think that the Obama administration has any right to tell Israel that the Jewish settlements cannot expand.”

Sarah Palin – missförstådd?

Diskussionen kring det som hände i Tucson (liksom ställningstagandena till det som sker i Mellanöstern) illustrerar väl delvis det som ekonomipristagaren Paul Krugman i New York Times beskriver som ”A Tale of two moralities” i amerikansk politik:

One side of American politics considers the modern welfare state — a private-enterprise economy, but one in which society’s winners are taxed to pay for a social safety net — morally superior to the capitalism red in tooth and claw we had before the New Deal. It’s only right, this side believes, for the affluent to help the less fortunate.

The other side believes that people have a right to keep what they earn, and that taxing them to support others, no matter how needy, amounts to theft. That’s what lies behind the modern right’s fondness for violent rhetoric: many activists on the right really do see taxes and regulation as tyrannical impositions on their liberty.

Enligt Krugman är den djupa klyftan i dagens amerikanska politik något nytt. Det har alltid funnits två partier med olika agendor men man har ändå kunnat diskutera sakligt över de politiska gränserna. Idag finns det grupper för vilka stat och social rättvisa är främmande ord och för vilka lagregler är något som man kan följa när det passar den egna ideologin. Kan man i det läget försonas, undrar Krugman och sammanfattar: ”We all want reconciliation, but the road to that goal begins with an agreement that our differences will be settled by the rule of law.”

Read Full Post »

WikiLeaks igen

Det är förstås världshistoria det vi nu ser kring WikiLeaks-affären. Yttrandefrihetens gränser testas. Moraliska frågor kring öppenhet och sekretess ställs på sin spets.

Just nu vill jag bara förmedla länkar till två texter. Den ena är Julian Assanges artikel i dagens nummer av The Australian där han lägger fram WikiLeaks argument under rubriken Don’t shoot the messenger for revealing uncomfortable truths. Han sammanfattar bl a några effekter av avslöjandena så här långt:

Our publications have been far from unimportant. The US diplomatic cables reveal some startling facts:

► The US asked its diplomats to steal personal human material and information from UN officials and human rights groups, including DNA, fingerprints, iris scans, credit card numbers, internet passwords and ID photos, in violation of international treaties. Presumably Australian UN diplomats may be targeted, too.

► King Abdullah of Saudi Arabia asked the US to attack Iran.

► Officials in Jordan and Bahrain want Iran’s nuclear program stopped by any means available.

► Britain’s Iraq inquiry was fixed to protect ”US interests”.

► Sweden is a covert member of NATO and US intelligence sharing is kept from parliament.

Ja, Sverige och svenska politiker och tjänstemän har verkligen visat upp ett dubbelspel utan like.  Där har WikiLeaks fyllt en uppgift som avslöjare och svart på vitt bevisat vad vi redan anat.

Julian Assange

Den andra text jag vill hänvisa till är skriven av Clay Shirky, känd amerikansk internetguru som undervisar vid New York University. Han vänder verkligen på argumenten för och emot:

Citizens of a functioning democracy must be able to know what the state is saying and doing in our name, to engage in what Pierre Rosanvallon calls “counter-democracy”, the democracy of citizens distrusting rather than legitimizing the actions of the state. Wikileaks plainly improves those abilities.

On the other hand, human systems can’t stand pure transparency. For negotiation to work, people’s stated positions have to change, but change is seen, almost universally, as weakness. People trying to come to consensus must be able to privately voice opinions they would publicly abjure, and may later abandon. Wikileaks plainly damages those abilities.

Han vänder sig mot de försök som från olika håll görs för att med politisk press hota företag och organisationer som har något att göra med WikiLeaks (Amazon, PayPal, VISA, en schweizisk bank mm). Det finns lagar för hur man beivrar avslöjande av statshemligheter men ingen stat har rätt att kringå domstolarna dför att tysta obekväma röster:

I think the current laws, which criminalize the leaking of secrets but not the publishing of leaks, strike the right balance. However, as a citizen of a democracy, I’m willing to be voted down, and I’m willing to see other democratically proposed restrictions on Wikileaks put in place. It may even be that whatever checks and balances do get put in place by the democratic process make anything like Wikileaks impossible to sustain in the future.

The key, though, is that democracies have a process for creating such restrictions, and as a citizen it sickens me to see the US trying to take shortcuts. The leaders of Myanmar and Belarus, or Thailand and Russia, can now rightly say to us “You went after Wikileaks’ domain name, their hosting provider, and even denied your citizens the ability to register protest through donations, all without a warrant and all targeting overseas entities, simply because you decided you don’t like the site. If that’s the way governments get to behave, we can live with that.”

Shirky har förstås rätt. I Peking och Minsk måste man jubla över den hastigt påkomna västerländska ivern att släcka eller avskärma internetsajter som man inte gillar.

Read Full Post »

Ska man vara med sin tid är det väl nästan nödvändigt att ge någon liten kommentar till WikiLeaks. Då gör jag det.

Jag har lite svårt att förstå de många hycklande utsagorna från politiker här och där. Visst kan man hitta exempel på ett eller annat telegram som kanske borde ha förblivit hemligt men det mesta som nu publiceras är ändå ofta saker som man kunnat räkna ut i förväg eller lite pinsamheter som visar att även diplomater kan vara fåfänga och att utrikespolitik lika mycket handlar om bedömning av personliga egenskaper hos ledande figurer som om handfasta sakfrågor.

Mitt i denna uppståndelse läser jag den legendariske ambassadören Gunnar Hägglöfs satiriska roman Paradis för oss. Den handlar om utrikespolitik och neutralitetsdiskussion i Sverige under andra världskriget. Hägglöf gav ut sin välskrivna bok under pseudonymen Frank Burns år 1952 och han hade redan då en lysande bana bakom sig. Han skildrar bland annat hur den fiktive brittiske envoyén Sir Augustus Pumpkin med rött bläck skriver sina depescher hem till London och hur det något korkade tyska sändebudet prins von Stein zu Stein och hans underhuggare lätt skrytsamt berättar för Berlin hur man försöker påverka den svenska politiken. Då som nu handlar diplomatisk rapportering delvis om fakta, delvis om önsketänkande och karriärmässig positionering. Tro mig, för jag har läst en del sådana aktstycken i ett tidigare liv.

NSA – världens främsta läckagemaskin

Dessutom har jag gjort min värnplikt på Försvarets Radioanstalt (FRA) och vet att signalspaningen i alla de länder som har tillräckliga resurser delvis är inriktad på att försöka leta läckor i den diplomatiska rapporteringen. Tiotusentals anställda på USA:s National Security Agency (NSA) runt om i världen sysslar dagligen med att försöka forcera diplomatiska telegram från såväl fiender som allierade. Satelliter, flygplan och ubåtar samlar i detta nu (tillsammans med allierade institutioner) in mängder av elektronisk kommunikation som processas i jakten på krypterade diplomatiska hemligheter. Läs James Bamfords mastodontbok Body of Secrets från 2001 så får ni en bild av detta. Och då hade ännu inte kriget mot terrorismen börjat.

När det gäller antalet kapade och tjuvlästa hemliga dokument ligger WikiLeaks verkligen i lä om man jämför med NSA. Det är alltså lite av ett ödets ironi att världens främsta elektroniska pirat, nämligen USA, råkar ut för just denna läcka.

Sedan är det ju också lite ironiskt när utrikesminister Carl Bildt på sin blogg säger att delar av den diplomatiska aktiviteten ”alldeles självklart måste vara förtrolig”.

Carl Bildt – förtrolig

Självklart. Men som tur var lyckades det matematiksnillet Arne Beurling att i början på 40-talet lista ut mekanismen bakom tyskarnas Geheimschreiber vilket ledde till att Sverige kunde läsa 296.000 (mer eller mindre förtroliga) meddelanden i den tyska militära och diplomatiska trafiken. Snacka om läcka.

Jag utgår nästan från att även Carl Bildt då och då har tagit del av förtrolig rapportering som inte varit avsedd att nå hans ögon. Les règles du jeu, som det heter på gammalt diplomatspråk.

Read Full Post »