Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vapenexport’

”Herr Hitler är en förolämpning”, skrev Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Söfartstidning den 3 februari 1933. Rättänkande borgerliga skribenter blev förstås förskräckta över så starka ord mot ledaren för en mycket viktig handelspartner. Riksminister Göring protesterade i ett telegram den 8 februari: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan”.

Segerstedt gav sig som bekant inte när det gällde hårdmarkeringar mot nazistregimen och den svenska försiktigheten. Den 13 september 1940 skrev han i sin Idag-spalt:

Icke undfallenhet utan smidig anpassning är regeringspolitikens särmärke. Detta var den test hans excellens statsministern förfäktade vid gårdagens valmöte.

Medan hans excellens talade rasslade ett tåg på femton vagnar… fullastade med tyskt krigsfolk genom svenska bygder mot Norge. Det var ”permittenter” som fraktades till vårt forna broderland.

Det var en liten illustration till den smidiga anpassning varav statsministern berömde sig. Illustrationen klarlägger på ett ganska kusligt sätt, vad den smidiga anpassnngen innebär.

Det är mycket man kan lära av historien. För några år sedan gav Forum för levande historia ut boken (O)moralisk handel. Där diskuterades Sveriges ekonomiska förbindelser med det nazistiska Tyskland, inte minst den lönsamma exporten av järnmalm och trävaror. I ett förord konstateras: ”Under Tysklands starka inflytande över svensk ekonomi under krigsåren hade Sverige vissa möjligheter att bjuda motstånd. De utnyttjades ibland, men inte alltid.”

Nej, då som nu kan man ju alltid hitta argument för ett samarbete med obehagliga regimer. Först kommer jobben (vinsterna), sedan moralen. Och då som nu påstås det vara ”kris i svensk utrikespolitik” för att diktaturer eller förtryckarregimer visar sitt missnöje.

Idag hävdar de obotfärdiga att vi ska vara en del av EU:s gemensamma utrikespolitik och alltså inte göra några moraliska ställningstaganden innan alla 28 medlemsländer lyckas enas. Att den tänkta gemensamma ståndpunkten är en fiktion när det gäller just moral och mänskliga rättigheter vet alla eftersom det alltid kommer att finnas länder i den europeiska kretsen som lägger in sitt veto om det gäller tuffare tag mot ständiga återfallsförbrytare.

vänskap

Sverige och Saudiarabien – vapenbröder?

Nu läser jag en hel del kommentarer på nätet om Sveriges agerande mot Saudiarabien. I Foreign Policy noterar Elias Groll att Sveriges politik kan ses som ett tecken på ett europeiskt uppvaknande:

Throughout Europe, Saudi Arabia’s lashing of imprisoned bloggers, public beheadings, and continued restrictions on women’s rights — including their ability to drive — have led many political leaders to conclude the kingdom is a medieval theocracy protected only by its fabulous oil wealth.

Maybe, just maybe, Europe’s defense policies are beginning to catch up to its principles.

På den kanadensiska sajten iPolitics ställer man Sveriges beslut i kontrast till den egna regeringens fortsatta gullande med despoterna i Saudiarabien:

Sweden’s decision, following a similar decision by Germany earlier this year not to sell Leopard tanks to the Saudis, sits uncomfortably beside the Harper government’s determination to fulfil a $10 billion contract to sell Canadian-made armoured cars to the Riyadh regime. That contrast is particularly stark because the Canadian LAV III armoured cars are not going to Saudi Arabia’s army — they’re for the National Guard, which answers only to the king and whose prime job is crushing internal dissent.

It would be interesting to hear how supplying Riyadh with the hardware to trash any drive for civil rights in Saudi Arabia squares with the Harper government’s pompous claim that its foreign policy is driven entirely by respect for moral values and principles. What that means in practical terms has never been spelled out.

I danska Politiken skriver kolumnisten Anders Jerichow berömmande ord om Margot Wallströms utrikespolitik:

Måske var saudierne på forhånd irriteret over, at man i Sverige drøfter moral og betimelighed i at eksportere militært udstyr til så undertrykkende et diktatur, som Saudi-Arabien har ry for at være.

Saudierne har en forventning om større respekt, om ikke for deres undertrykkelse, så for deres kontanter.

Således ikke Margot Wallström. Ganske imponerende.

I The Guardian undrar David Wearing varför Storbritannien inte skulle kunna följa Sveriges goda exempel:

One doesn’t have to hold up Sweden as a utopia to recognise that here we have an example to learn from, on economics and now on foreign policy. The thin excuses have long since run out. It’s time to stop arming Saudi Arabia, and rethink our role in the world while we’re about it.

Konstigt nog har jag inte i den internationella pressen hittat en enda artikel som antyder att Sveriges beslut skulle vara ett utrikespolitiskt misslyckande eller att vårt inflytande i världen skulle minska. I och för sig kan kanske tystnaden bero på att man i så många länder ännu följer den politik av ”smidig anpassning” som Torgny Segerstedt på sin tid gisslade.

Allt tyder ju egentligen på att Sveriges inflytande i världen just nu håller på att stärkas. När stater med dåligt uppförande kallar hem sina ambassadörer visar det ju att man är rädd för att den svenska regeringens handlingar ska smitta av sig. Så blev det ju med Palestina-erkännandet. I land efter land runt om i Europa hänvisade parlamentariska majoriteter till det svenska beslutet när man under hösten röstade för erkännande. Och jag vågar sätta hundra petrodollar på att fler länder inom ett år kommer att följa Sveriges exempel och trappa ner förbindelserna med Saudiarabien.

Man får väl säga som Anders Jerichow om vår utrikesministers självständiga agerande: ”Ganske imponerende”.

Read Full Post »

De europeiska utrikesministrarna diskuterade häromdagen frågan om ett vapenembargo. Mot Israel? Nej, mot Ryssland.

Carl Bildt uppträdde som vanligt med den stora hundens attityd och krävde totalt stopp för vapenaffärer med ryssarna. Samtidigt lovade Frankrike att i höst leverera de hangarfartyg för helikoptrar som Kremls försvarsbossar beställt. Cameron tog till brösttoner om det omoraliska i denna affär men nu avslöjas det – till fransk förtjusning – att Storbritannien har löpande licenser för vapenexport till Ryssland till ett värde av cirka 1,5 miljarder svenska kronor. Och ryska oligarker har slängt in betydande belopp i den konservativa valkassan.

Den internationella handeln med dödsbringande varor är verkligen hycklarnas marknad. Sverige är dock som vanligt ett moraliskt föredöme och säljer strategiskt material enbart i fredens tjänst, bland annat till Förenade Arabemiraten som enligt Human Rights Watch inte är något särskilt demokratiskt och rättssäkert land. Under perioden 2001-2010 tillfördes vår handelsbalans närmare 1,2 miljarder genom den affären. Och 2013 köpte Saudiarabien militär hårdvara för 750 miljoner från Sverige.

Carl Bildt är också säker på att det var proryska separatister som sköt ner MH17. Det ligger säkert en del i det antagandet men förvirringen kring vem som var skyldig verkar snarast tillta för varje dag. Den amerikanska linjen när detta skrivs verkar vara att det är separatisterna som tryckt på avfyringsmekanismen men utan direkt rysk medverkan. Några handfasta bevis har dock inte presenterats. Ryssland visar på närvaron av ukrainskt stridsflyg i området och mystiska rörelser med Kievs raketbatterier. Vad ska man tro? Jag lutar själv åt separatistteorin men inget är bevisat förrän den internationella undersökningen lagt alla kort på bordet.

Förvirring tycks också råda kring frågan om hur sofistikerad personal det behövs för att skicka iväg en missil av det förmodade slaget. Några experter hävdar i internationella medier att det krävs ett gäng tränade specialister, andra att det räcker med kunskap om hur man startar en dator. Återigen: vad ska man tro?

buk

BUK – det ryska luftförsvarssystemet

Möjligen råder nu konsensus om att alltihop var ett tragiskt misstag, sådant som händer när man har pricksäkra vapen i händerna på alltför skjutglada krigare. Och de behöver inte ens vara fumliga amatörer. Christian Lorentzen påminner i London Review of Books om vad som skedde den 3 juli 1988 när Iranian Air Flight 655 sköts ner av den amerikanska kryssaren USS Vincennes. 290 passagerare, av dem 66 barn, omkom i tragedin. Ett misstag förstås. Shit happens, som det heter:

The US at first denied responsibility for Flight 655’s destruction, and no president, from Reagan on, has ever apologised. In 1996 the US paid £77 million to the victims’ families, though without accepting legal responsibility. As has been mentioned in the international press, though hardly at all in the UK, the incident has had a lot of echoes in the suspected shooting down of Malaysia Airlines Flight 17. Then of course there were the downings of Korean Air Flight 007 by the Soviets in 1983 and Siberian Airlines Flight 1812 in 2001. Everybody makes mistakes.

Visst, den mänskliga faktorn etc. Men här verkar ovanligt många mänskliga faktorer ha samverkat. Vi får ändå hoppas att orsakerna till katastrofen i Ukraina snart klaras upp av opartiska utredare och att de skyldiga ställs till ansvar, vilka de nu än är. Under tiden gäller det att försöka hålla huvudet kallt i den propaganda från olika sidor som syftar till att göra oss alla mer och mer förvirrade.

Read Full Post »