Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Storbritannien’

För att fortsätta på temat Sverigebilden kan man ju påminna sig att vårt land ibland har använts som avskräckande exempel på en förmyndarstat. Det har t ex gällt frågan om den obligatoriska användningen av bilbälten. Jag återgav för rätt många år sedan på den här bloggen ett inlägg av den konservativa ledamoten Ray Whitney i det brittiska underhuset när frågan debatterades där den 7 mars 1980:

From 1932 until only a few years ago, Sweden lived under a Socialist Government and became immersed in what might be called nannyist legislation and nannyist attitudes of all kinds—the sort of attitudes that are reflected in this Bill. Forty-five years of that legislation, solidly, without a break, has impinged deeply on the political and social conciousness of Sweden and the Swedes. Happily, we are a long way down the road. We have not yet reached that stage. Now, after 3 May last year, we are embarked on a course back to freedom. It would be inappropriate suddenly to veer off in this one sector of our life in the wrong direction, and follow the Swedish road. The Swedes themselves have seen the folly of their ways. In the last two elections, they have rejected the opportunities offered to them of Social Democratic or Socialist Governments.

Tvångsbälte i förmyndarstaten?

Uppenbarligen såg många britter den obligatoriska användningen av bilbälten som ett ingrepp i den personliga friheten. Redan 1972 hade det blivit lag på att bälten skulle finnas i alla nya bilar men det var inte tvång på att spänna fast sig förrän 1983. När frågan om lagstadgad användning var uppe i Överhuset just 1972 hade lorderna där ett intressant meningsutbyte som jag inte kan låta bli att återge några utdrag från:

LORD WAKEFIELD OF KENDAL: My Lords, while the fitting of safety belts in cars is one thing, the using of them is quite another. Are statistics available showing the relationship between the use of safety belts and the fitting of such belts in cars? This must clearly have a quite considerable bearing on all kinds of information and statistics which are now being given.

LORD MOWBRAY AND STOURTON: My Lords, if the noble Lord will read my answer to the first supplementary of the noble Lord, Lord Avebury, he will find that I have given the exact details.

LORD SEGAL: My Lords, is the noble Lord aware of a device available in Italy and Sweden, which shows a warning red light on the dashboard when the car is being driven with the seat belts not in use, and will he encourage its adoption in this country?

LORD MOWBRAY AND STOURTON: My Lords, that is another point which we can look at. But if we think that safety belts are the answer, we might persuade people perhaps even more strongly than by a red light.

THE EARL OF BRADFORD: My Lords, does my noble friend consider that a better way of getting people to wear safety belts is by education, rather than by the irritation of attempting to enforce regulations in very difficult circumstances?

LORD MOWBRAY AND STOURTON: My Lords, I heartily agree with my noble friend on that point.

LORD STRANGE: My Lords, will the noble Lord agree that seat belts in ordinary cars can be highly dangerous unless steel hoops, such as are used in racing cars, are also fitted?

LORD MOWBRAY AND STOURTON Yes, my Lords. I can see what the noble Lord is getting at.

Ja, så där böljade debatten fram och tillbaka bland Överhusets ädla ledamöter. Innan diskussionen avslutades framförde i alla fall en av lorderna en pragmatiskt baserad synpunkt:

LORD BRECON: My Lords, will my noble friend agree that most accidents are caused by bad driving?

THE LORD PRIVY SEAL (EARL JELLICOE): My Lords, I think we have now sufficiently fastened our seat belts, and that we might now unfasten them and get on with the next Question.

Men det skulle som sagt dröja ett drygt decennium innan det blev lag på obligatorisk användning av bältena. Och det var faktiskt regeringen Thatcher som genomförde den reform som hennes partikollega med det avskräckande exemplet från Sverige tidigare betecknat som ”nannyist legislation”.

Read Full Post »

Jag är inte emot privatiseringar i största allmänhet, i varje fall inte så länge de tjänar ett vettigt syfte och vi som medborgare/kunder kan tänkas få fördelar av konkurrens och decentralisering. Men ibland förstår jag inte riktigt logiken i varför den ena verksamheten privatiseras och inte den andra.

Som till exempel det här med utförsäljningen av två tredjedelar av bilprovningen. Det är kanske bra att vi får fler bilprovningsstationer för att korta ned väntetiderna. Frågan är om priserna kan pressas. Här i Södertälje har nu den privata firman Carspect öppnat en station och den tar 75 kronor mera för sin inspektion än de statliga kollegorna. Å andra sidan kan man snabbt få en tid och då är det säkert värt en extra slant. Har de det kundperspektiv som är dagens lösen kommer man dessutom kanske undan något lindrigare i kontrollen. Vad vet jag.

Varför man med liknande logik inte privatiserar körkortsproven är svårt att förstå. I somras var det på flera håll två månaders väntetid för uppkörning och eftersom teoriproven bara gäller i två månader får en del göra om teorin innan de kan köra upp. Säkert finns det något riskkapitalbolag som med en klarare kundfokusering skulle kunna ta hand om ytterligare en offentlig kontrollfunktion.

Jag halkade in på privatiseringsfunderingarna sedan jag i London Review of Books läst en otroligt intressant artikel av James Meek om hur elektriciteten i Storbritannien privatiserades under Margaret Thatchers regeringstid. En följd av denna doktrinära politik är nu att stora delar av den brittiska elindustrin ägs av utländska intressen, tyska företag som E.ON och RWE och inte minst den franska jätten Electricité de France (EDF):

It was a setback for the pro-market ideologues. Unlike E.ON and RWE, EDF is a state-owned monolith with a near monopoly on the production and supply of electricity in France, run by technocrats and members of a powerful trade union, the Confédération générale du travail (CGT). Its mission is to empower France in foreign markets, and the government agency that owns it, L’Agence des participations de l’Etat, isn’t embarrassed to say so… In Thatcherite terms EDF was a public sector mammoth that would inevitably be hunted to extinction by the hungry and agile competitors of post-privatisation countries like Britain. The laws of economics said so. And yet the opposite happened. The mammoth thrived, and Britain failed to produce new competitors, agile or otherwise.

Storägare av brittisk elkraft

Så kan det gå. De nyliberala ekonomerna är förstås besvikna. Men vad säger det brittiska facket, Labouroppositionens stöttepelare, om det utländska ägandet?

Unison, the British union that represents electricity workers, seems happy. Greg Thomson, Unison’s head of strategic organisation, told me that since it crossed the Channel EDF had gone against prevailing management orthodoxy by reinstating a final salary pension scheme for workers. Unison was given seats with the CGT in an EDF/union body, a ‘European Works Council’, and enough leverage over EDF management to get union recognition for previously non-union workers at a call centre in Sunderland. ‘When London Electricity was privatised, we adopted a policy of returning it to public ownership, and I’m pleased to think I delivered on that,’ Thomson said. ‘Obviously to the wrong nation, but you can’t be too picky.’

Kul för Frankrike att de brittiska arbetarna är nöjda. Den nuvarande regeringen i London har förvaltat det euroskeptiska arvet från Mrs. Thatcher. Men det är ”krauts” och ”frog-eaters” som nu kontrollerar en viktig del av den brittiska infrastrukturen. Det är nog något som varken Churchill eller Maggie herself hade kunnat föreställa sig.

Read Full Post »

I Tyskland har nu kriget i Afghanistan seglat upp som en stor fråga inför kommande förbundsdagsval. Detta sedan dussintals civila dödats efter Nato-styrkornas bombning av en tankbil. Insatsen beordrades av en tysk överste och regeringen i Berlin trängs nu av krigsskeptiska politiker, framför allt på vänsterkanten. Der Spiegel säger att den tidigare planeringen av valkampanjen plötsligt har raserats. Die Welt konstaterar i en rubrik: ”Den tyska Afghanistan-valkampanjen har öppnats”.

Kanske är det så som Jan Blomgren säger i Svenska Dagbladet: ”Afghanistan har redan blivit ett politiskt slagträ i den tyska valdebatten och kan också bli det senare i höst i Sverige.”

afghanistan_pol_93

I brittiska The Guardian ställer Simon Tisdall frågan: Afghanistan: Dig in or walk away? Han talar i sin kommentar om att det internationellt råder brist på enighet när det gäller krigsmålen:

As in Britain, there is no consensus over war aims: is it self-defence, is it democracy promotion, is it nation-building, or is it about smashing the heroin trade? Few seem to agree. Among US allies there is diminishing appetite for the fight; it has become a divisive election issue in Germany while Japan’s new government has pledged to end its involvement. On top of that, Admiral Mike Mullen, chairman of the joint chiefs, and defence secretary Robert Gates freely admit time is running short to turn things around. Congressional Democrats, mindful of next year’s mid-term polls, heartily agree.

Håller historien på att upprepa sig? Jag läser en av sommarens artiklar i London Review of Books där Rory Stewart påminner om 1900-talets afghanska historia:

Every Afghan ruler in the 20th century was assassinated, lynched or deposed. The Communist government tried to tear down the old structures of mullah and khan; the anti-Soviet jihad set up new ones, bolstered with US and Saudi cash and weapons supplied from Pakistan. There is almost no economic activity in the country, aside from international aid and the production of illegal narcotics. The Afghan army cannot, like Pakistan’s, reject America’s attempt to define national security priorities; Afghan diplomats cannot mock our pronouncements. Karzai is widely criticised, but more than seven years after the invasion there is still no plausible alternative candidate; there aren’t even recognisable political parties.

Och i ett aktuellt blogginlägg från samma tidskrift påminner Thomas Jones om den brittiska kolonialpolitikens dilemma i Afghanistan på 1880-talet:

In 1880, David Barbour, a member of the Indian Civil Service, published a pamphlet called Our Afghan Policy and the Occupation of Candahar. Barbour argued that the British war in Afghanistan was both morally unjustifiable and politically inexpedient.

One of his more striking assessments was that ‘the thorough occupation of Afghanistan, including the Provinces of Cabul, Candahar, Herat, and Afghan Turkestan by troops who could under all circumstances be depended on, would require the services of 60,000 English troops’.

At the end of July this year there were approximately 64,500 Nato troops in Afghanistan. Yet the thorough occupation of the country – let alone its transformation into a stable democracy  –  seems as remote as ever.

afghan

David Barbours bok från 1880 kan man läsa i sin helhet genom att klicka här. I vissa avseenden skulle den ha kunnat vara skriven år 2009.

Read Full Post »