Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Seinäjoki’

Olika omständigheter har gjort att jag de senaste dagarna något fördjupat mig i ämnet finsk tango. Alla som har någon relation till Finland vet att den är en huvudbeståndsdel i en speciell och charmerande nationell kultur. Litteraturprofessorn Birgitta Holm, författare till boken Pardans, har på ett ställe beskrivit fenomenet så här:

Tangon har två fästen i världen: hamnstäderna vid Rio de la Plata och det finska Finland. Vid Rio de la Plata uppstod den ur besvikelse och nederlag, bland fattiga invandrare från Europas alla hörn som fick se sina förhoppningar grusade och sina utvägar stängda.

Och i Finland? Den finska tangon är en gåta. Den bärs som den argentinska av en känsla av förlust och frånvaro, genomströmmas som den av längtan, svårmod och saknad. Känslor som i båda fallen uttrycks av män. Samtidigt finns avgörande skillnader. Enligt M.A. Numminen är det just de egenskaper i den argentinska tangon, till exempel synkoperingar och abrupta steg, som gör den lockande för sin publik som är avtändande för den finska. ”Om tangon däremot lunkar fram i jämn och marschmässig takt så blir i synnerhet den finske mannen upphetsad, och med honom kvinnan.”

Nu är det förstås skillnad på finsk och argentinsk tango. Både dansen och musiken har i Finland avlägsnat sig från sitt ursprung i den argentinska tangon och bildat en egen livskraftig stil. Den spelas mycket taktfast, gärna med ett lätt trumkomp. Stegmässigt liknar den mest foxtrot och bygger  enligt sakkunskapen mer på fasta rytmfigurer än dess rioplatensiska föregångare.

Seinäjoki, den finska tangons centrum

Varje år hålls det sedan 1985 en festival med finsk tango i Seinäjoki under namnet Tangomarknaden. Den samlar ofta mer än 100 000 deltagare och följs av mer än en miljon tv-tittare. Höjdpunkten är kröningen av årets tangokung och tangodrottning – fast från 2009 är det bara en tangokunglighet (man eller kvinna) som koras. 2009 års kung blev Amadeus Lundberg och årets krona togs hem av Marko Maunuksela.

Även i Sverige lever den finska tangon. Jag råkade nyligen träffa Darya Pakarinen som är en okrönt tangodrottning här i landet. Till vardags är hon speciallärare på Lunaskolan i Bromma men hon har blivit känd i vida kretsar för sina känsliga tolkningar av äldre finsk tangomusik tillsammans med Månskensorkestern. De uppträder vid kulturevenemang och tangofestivaler i kläder inspirerade av 40- eller 50-tal. En artikel i DN för några år sedan beskrev deras artistiska koncept så här:

Daryas femtiotalsklänningar med getingmidja och orkestern med Amanda Fritzén på dragspel, Viktor Littmarck på fiol, Oscar Nygren kontrabas, Daniel Bergner gitarr och Viktor Brobacke trombon har en melankolisk elegans som för tankarna till asfaltblänkande storstad.

– Det ska vara visuellt vackert att se oss, för många i publiken kan inte finska, så de måste få något annat, säger Darya Pakarinen. Hennes ingång till den finska mollstämda tangon växlar.

– Det beror på vilken fas i livet man befinner sig i. Ibland ska man leverera jättetragiska tangor om olycklig kärlek när man själv går runt och är lyckligt kär. Ibland kan det vara tvärtom, man är verkligen olycklig. Så man får jobba med paradoxer och kontraster. Jag försöker hitta en grundkänsla och energi i varje låt som drar med folk trots att de inte förstår texterna.

Underbart är det videoklipp (klicka här) där de framför Hiljainen on kylätie (Tyst ligger byvägen)  av Toivo Kärki (1915-1992) en av Finlands genom tiderna mest kända tango- och schlagerkompositörer.

Visst är det en sublim uppvisning i musikalitet och nostalgiskt vemod. Och visst borde den finska tangon få en större plats också i det svenska kulturlandskapet.

Read Full Post »