Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Restaurangmusik’

Restaurangmusik

Jag spelar inte golf men går gärna på golfrestauranger. Det finns några sådana på rätt bekvämt avstånd och de har fördelen av att servera lunch även på helger plus att man får en rätt fin naturutsikt – åtminstone om man inte råkar ut för några små elektriska golfbilar i blickfånget.

Vi var på ett sådant ställe häromdagen, maten var bra och vädret utmärkt men jag stördes inledningsvis av en något för hög ljudnivå på restaurangmusiken som dessutom utmärktes av hårda och upprepade bastoner. Nu visade sig personalen förstående för en äldre gentlemans gammalmodiga krav och sänkte volymen men det är ju tyvärr inte alltid som serveringspersonal eller restaurangägare kan vara så tillmötesgående. Ibland får man svaret att ljudnivån ingår i etablissemangets affärsidé.

Varför måste för övrigt så många matställen ha musik av ett så stereotypt slag? Jag gjorde en liten efterforskning på nätet och kom fram till att det finns en musiklobby som gärna ser till att det spelas musik, gärna också av nu levande tonsättare, i offentliga miljöer. STIM, som tjänar pengar på saken, säger på sin hemsida:

Musik är ett naturligt inslag på restaurangen. Musiken får dina gäster att känna sig välkomna och skapar trivsam stämning.

Oavsett om du väljer att spela upp musiken från radio, hårddisk eller någon annan typ av musikspelare – eller om du har tv i lokalen – så kan vi på Stim erbjuda dig en licens för bakgrundsmusik i din restaurang.

Stim-avgiften för din bakgrundsmusik beräknar vi på antalet sittplatser och öppetdagar i din verksamhet.

rest

Modern spellista – rätt dystra titlar.

Visst har väl musik historiskt sett varit normala inslag på restauranger. Vem minns inte raderna från Gunnar Wiklunds storschlager: ”Från hotellet hörs en trio i Tosellis serenad, det är kväll i vår lilla stad…”.  Och en klassiker är förstås den episod som Birger Sjöberg berättar om i Fridas bok: ”Violincellisten i Müller-Bezacks solistkapell spelar i utvärdshusets trädgård en sommarafton, på begäran av Rådmannen, Träumerei. En främling, som ej känner stadens vanor, stör dödstystnaden, varvid förvirring uppstår. Allt slutar dock harmoniskt, tack vare violoncellistens kallblodighet”.

Främlingens fatala felsteg avslöjas i den fjärde strofen:

Men plötsligt — mitt i denna djupa dvala
en röst hörs bullra över vita bord:
— ”Kom hit, min pulla, så jag får betala!”
I denna stund min tunga saknar ord.
I vrede vändas alla ljusa hattar,
och Rådman ryter genom trädgårn: ”Tyst!”
När mannen i bersåen hånfullt skrattar,
blir Frida blek liksom en marmorbyst.

Olle Edström har i regi av Svenska samfundet för musikforskning skrivit en intressant uppsats om receptionen av restaurangmusik och han konstaterar inledningsvis att den internationella musiksmaken vid förra sekelskiftet var ungefär likartad över hela Europa. Professionella musiker kunde turnera från land till land utan att egentligen ändra sin spellista. Den var väl delvis lik den som Povel Ramel skildrar i Sorglösa Brunn: ”Det är äkta marscher från Tyrolen, det är Alpens ros och gamla Edelweiss” Däremellen Jungfruns bön med mera ”och så repris på Edelweiss, stup i ett, stup i ett.”

Missförstå mig inte: Jag har inget principiellt emot restaurangmusik om den är melodisk, stillsam, inte omöjliggör samtal och inte har för mycket av dunkande bastoner. Om restaurangen också har dukar som minimerar skramlet från glas och porslin är jag dubbelt nöjd.

Mitt ideal är kanske det jag upplevde i början på 80-talet på Waldorf-Astoria Hotel i New York till en kopp te (den dyraste jag någonsin druckit, låt vara att en bit sockerkaka ingick). En ung dam satt och lekte fram smäktande toner på en harpa med en finess som gjorde att man för ett ögonblick glömde såväl ömma fötter som världsstadens buller. Snacka om ljuv musik!

Tänk om det ändå fanns fler harpister på våra moderna restauranger.

Read Full Post »