Det skrivs mycket om Olof Palme just nu. 25 år har gått sedan den dag då han mördades, en dag som för svenskar i min generation har etsat sig fast i minnet. Fast alla minns olika och värderingen av Palme som person och politiker sker från mycket skilda utgångspunkter – från högstämda hyllningsdikter till återhållsam kritik eller kanske till och med en viss likgiltighet.
I flera av de artiklar som publicerats om Palme dyker namnet Bertil Östergren upp. Han var nämligen en av de första som skrev en bok om den dåvarande statsministern. Vem är Olof Palme? hette den och den kom 1984. Jag har ett exemplar här hemma med en ”broderlig” dedikation från Bertil Östergren.
Får man tro en del skribenter var det en av ”pamfletterna som skrivits mot Palme”. Men det är svårt att se den som en nidskrift. Den är inget mästerverk men är ändå ett försök att med skuggor och dagrar beskriva det komplexa i Olof Palmes personlighet och politiska gärning.
Palme och Östergren hade samarbetat inom den studentfackliga rörelsen i början på 50-talet. De gick sedan skilda vägar. Palme blev heltidspolitiker och profilerad socialdemokrat. Bertil Östergren blev chef för akademikerorganisationen SACO. Där ledde han 1971 den stora arbetsmarknadskonflikt som kom att bli hans fall som facklig ledare. 700 000 elever ställdes utan undervisning då 25 000 SACO-lärare lockoutades från klassrummen av svenska staten. Tågen stod stilla och försvaret hotades.
När Bertil Östergren fick lämna SACO ordnade regeringen (med Palme som statsminister) ett utredningsuppdrag på det dåvarande Universitetskanslersämbetet (UKÄ). Året var 1972 och han fick i uppgift att utreda högskolesektorns internationalisering. Det gjorde han med bravur och en enorm arbetskapacitet. Jag vet, för jag fanns med i utkanterna. När huvudbetänkandet kom 1974 handlade det mycket om internationell solidaritet och världsmedborgarskap, helt i Olof Palmes anda.
Lite senare kom han att utreda högskolornas administrativa ramar. Även det gjorde han med internationella utblickar. Då var jag något slags sekreterare även om Bertil skrev det mesta själv. Vi åkte till de dåvarande universiteten, från Lund i söder till Umeå i norr. På tågen satt vi i rökkupéer eftersom Bertil ständigt bolmade på en cigarr. Jag var med honom till hans skånska barndomsbygd i Sövde och drack hemkryddat brännvin. Aldrig under dessa resor hörde jag honom tala hatiskt eller nedsättande om Olof Palme.
Han blev så småningom ledarskribent på Svenska Dagbladet och som sådan naturligtvis en mer profilerad högerman. Men jag har svårt att förstå dem som kopplar ihop honom med något slags Palmehat. Då kan man lika gärna tala om ett lätt Östergrenshat från Palmes sida. Lyssna gärna på radioprogrammet Hundra dagar med Olof Palmes regering från den 12 januari 1983. Bertil Östergren gör visserligen ur sitt SvD-perspektiv en kritisk granskning av den socialdemokratiska regeringens insatser men Palme svarar med ett rätt lågsinnat angrepp där han antyder att Bertil Östergren inte skulle vara internationalist.
Det var förstås falskt. Jag var själv med om att 1997 instifta ett Bertil Östergren-pris att tilldelas någon eller några som i hans gamla utrednings anda verkat för högskolevärldens internationalisering.
Det finns olika uppgifter om hur de båda gamla studentkombattanterna försonades när Bertil Östergren låg svårt cancersjuk strax före sin död 1985. Vad som är sant i den berättelsen vet jag inte. Det kanske historiker så småningom kan klarlägga. Möjligen besannades då det som Bertil skriver i sin bok om Olof Palme: ”Som medmänniska kan han vara snäll, omtänksam och hjälpsam”.
Nu försöker jag leta fram en bild på nätet av Bertil Östergren men jag hittar ingen. Inte ens en Wikipediaartikel är tillägnad honom. Det borde snarast åtgärdas.
Tidens tecken 